Jag har många och starka åsikter, men det jag brinner mest för är bland annat utseende; att alla människor borde tycka om sig själva oavsett hur de ser ut. Men framför allt att alla människor borde lära sig att slappna av när det gäller sina utseenden!

 2005

Ibland när jag pratar om det här med andra, får jag kommentarer som går ut på att det är lätt för mig att säga, som själv ser bra ut.

Och det gör jag. Ja, jag är till och med skitsnygg ibland! Men inte alltid. Precis som alla andra.

Men framför allt har jag varit riktigt ful. Been there done that.

  11 år; 1985.

Nyhedsskolan årskurs 4:

Killarna jagar tjejerna för att försöka pussa dem. Tjejerna låtsas som att de blir arga, men fnittrar förtjust….

En kille börjar jaga mig! Wow!  Men när han når fram, puttar han till mig istället, så att jag far i backen ordentligt. Sedan skrattar både han och några andra. Hånskrattar.

”Trodde du att vi ville pussa dig? Du som är så ful!”

13 år; 1986. Mammas flanellskjorta.

Rättviksskolans högstadie 1986-1989:

”Fy faaan vad ful du är!”

”Ha ha, där kommer hon, så jävla ful!”

Trust me, jag befann mig allra längst ner i hierarkin. Jag var nämligen inte bara ful, jag var också jätteblyg och rätt udda överhuvudtaget.  Inte sällan var det på just mitt skåp det satt snusloskor eller tuggummin.

Ja, så där fortsatte det ända tills jag började gymnasiet. I en annan stad, tack och lov. Där ingen visste att jag var ”hon den där konstiga tjejen”. 

   Lyssnar på musik. 30 år; 2003

Trots att jag blev mobbad för framför allt mitt utseende under största delen av barndomen och tonåren, fick jag aldrig några direkta komplex. Tack och lov var jag redan då intelligent...   

Men - klart jag var ledsen! Klart jag var sårad! Det här resulterade i att jag skolkade massor - faktiskt redan från fjärde klass - som i sin tur resulterade i att jag inte kunde komma in på de gymnasielinjer jag egentligen ville på grund av för dåliga betyg. Det har med andra ord påverkat mitt liv på många, djupa sätt.

Klart jag var knäckt!

Men jag stod inte och hatade min spegelbild eller annat i den stilen. Faktiskt inte. Inte ens har jag någonsin hatat mina pyttesmå bröst, som var, är och alltid kommer att vara, i miniformat. Tvärtom så gillar jag dem rätt mycket. De är både snygga och väldigt praktiska! (Och så slipper jag bli raggad på av alla bröstfixerade puckon...)

Jag har alltså varit riktigt ful, och under en kortare period även överviktig. Jag har också varit riktigt snygg och gjort en del jobb som modell för underkläder bland annat. Jag får ofta höra att jag ser bra ut.

 Minstingen och jag.

Ja, det gör jag tamejtusan! Förmodligen framför allt för att jag har självkänsla. Kan skratta åt mig själv, och älskar mig själv och min kropp. Det är hundra gånger mer attraktivt än plastig perfektion a´la Silvstedt. Så ja. Även de (flesta) dagar när jag inte byter om från de fläckiga mysbyxorna eller ens borstar håret. Då är jag visserligen inte snygg i ordets utseendemässiga bemärkelse, men fortfarande tusen gånger mer "hot" än Linda Rosing. ;-) Självkänsla ftw!

//Xecute - 40-årig fyrabarnsmorsa