Gode Gud, vad jag HATAR curlingföräldrar!

Om det vore så att deras oförmåga som föräldrar enbart gick ut över dem själva, skulle jag inte bry mig. MEN. Så väl är det tyvärr inte.

Nu har jag stött på så många exempel av den här sorten, att jag kan konstatera att de flesta som curlar sina ungar till att bli små MONSTER oftast har ett barn, inte fler. Men jag känner till några få curlare som har två barn.

Whatever. Det är för jävligt att dessa inkapabla idioter överhuvudtaget får skaffa barn.

Idag har jag haft ett curlat monster hemma, för att leka med min äldsta dotter. Båda tjejerna är fem år.

Curlingmonstret är ganska humorbefriat – något hon har gemensamt med alla andra monster jag träffat. Hon har också en jä%&%gt irriterande ovana att börja gråta om hon inte får som hon vill. Fungerar uppenbarligen hemma. Uppenbarligen tycks det synd om monstret när hon gråter = hon får sin vilja igenom. Det här med att börja tjuta är också en gemensam nämnare för curlingbarn.

Den här specifika lilla tjejen avslutade sin dag hos oss med en riktigt snygg uppvisning.

Hon kommer till mig och säger att hon vill hem, för hon saknar sin pappa. (Excuse me, men det är ju löjligt. Hon träffar sina föräldrar varje dag, de är inte skilda och har henne varannan vecka…) Hon får alltså ringa hem och be sin mamma hämta. Tjejerna fortsätter leka fram tills mamman kommer.

När mamman anländer blir monstret plötsligt sur och tvär. Inte heller ovanligt bland dessa små monster. Först ska hon inte ha tröjan under overallen, trots att det är femtioelva minusgrader ute. Till sist lyckas mamman få på tröjan… Hon ska inte klä på sig själv – mamman försöker vädja, i mild, bevekande ton, men det slutar med att hon klär på FEMÅRINGEN. Jag lyckas faktiskt hålla god min och inte lägga mig i. Men när ungj#¤5eln vägrar ta på sig sin ANDRA sko får jag nog. Jag går fram och talar om för det lilla monstret att antingen har hon två skor och får gå hem till sin pappa, eller så får hon stanna kvar. Mamman står där och ser väldigt obekväm ut.

Jag sätter mig på huk och tvingar på ung#¤%#eln skon. Hon drar av sig den igen. Jag sätter på den igen och talar om att jag snart blir riktigt arg på henne, att man inte beter sig på detta sätt. Mamman bara står där, mesig, utan ett uns auktoriet.  Monstret börjar förstår gråta. Jag talar om att det där inte biter på mig, för jag vet att hon inte är ledsen utan arg.

För att försöka göra denna historia kortare så hoppar jag över till att de till sist går.

Fast… det är en unge som vrålskriker utanför vår ytterdörr. I en kvart.

Till sist går jag ut och frågar mamman om jag ska hjälpa till. Det visar sig att monstret har bestämt sig för att mamman ska bära henne hem, hon ska INTE ta på sig den andra skon – som hon tagit av igen så att hon står med en bar fot i snön.

Jag blir tvärförbannad. Jag säger till ungen att antingen kommer hon in igen och så får hennes mamma gå hem en stund, ELLER så tar hon på sig skon. Jag talar om att hon beter sig som en bäbis.

När ungen ser att jag tar på mig skorna för att gå ut och bära in henne – DÅ följer hon med mamman. Med en stövel.

Vilken jä#¤#a SATUNGE! Vilka totalt inkompetenta, värdelösa föräldrar som har lyckats få ett från början neutralt barn att bli ett sådant olidligt monster!

Det finns tyvärr fler exempel från min omgivning. Ungen som vägrar låta mamman åka hemifrån utan att ställa till SCENER. Som vägrar sova hos mormor, hos farmor, hemma hos PAPPA (!!!!) när mamman ska bort. Vad gör föräldrarna? Ja, de låter ungen styra förstås.  Bara ETT exempel från just den curlingfamiljen.

Ja, skyll er för faaaaan själva!

Men det är inte kul när det drabbar också mig och mina barn.

Jag har liksom egna fyra ungar att uppfostra, jag har liksom lite annat att hålla på med än att få små monster att bete sig normalt när de är hos oss.

Fy FAN för curlingföräldrar!!!!!!!!!!!!!!