Det finns de som växer upp utan nämnvärda problem. I kärnfamiljen där mamma och pappa storhandlar en gång i veckan, åker till ett annat land på semester varje år, har husvagn och aldrig bråkar. Där mamma och pappa delar ut veckopeng, ser till att läxorna blir gjorda, betalar körkortet, fixar lägenhet och sedan, när de har träffat en lagom man som de varit tillsammans med i ett passande antal år så att det är dags för barnbarn, är barnvakter både gärna och ofta.

Sådana människor har jag väldigt svårt att känna respekt inför. Ursäkta mig, men den bakgrunden gör de flesta, enligt min erfarenhet, både bortskämda, trångsynta och överkänsliga. Är du uppväxt på det sättet säger jag bara en sak; kom inte till mig och klaga. Lika lite som jag tål bortskämda snorungar, lika lite tål jag bortskämda vuxna!

Jag har träffat väldigt många som är eller har varit tunga missbrukare, alla med flera saker gemensamt; de är inte det minsta snobbiga, behandlar alla människor lika – oavsett vilken status personen har enligt det övriga samhället. Och de uppskattar även de små sakerna i livet.

Det gör inte en vanlig medelsvensson med husvagn och nytt kök överst på måste-ha-listan. En bortskämd medelsvensson fjäskar för och ser upp till överklassen och ser ner på arbetarklassens white trash och kan inte nöja sig med annat än det som ser bäst ut i grannarnas ögon.

Egentligen är det synd om människor som inte har fått några rejäla käftsmällar av livet. De går genom det med sina bortskämdhetsglasögon på och missar därmed en massa lycka, upplevelser och människor.

Egentligen är det synd om dem, men jag tycker inte synd om dem. Jag ser faktiskt ner på dem. Vuxna som inte har mer livserfarenhet än så kan aldrig få min fulla respekt.

Jag uppskattar till fullo att ha råd att köpa en Fanta bara så där, helt spontant. Jag uppskattar att vara frisk både fysiskt och psykiskt. Jag blir inte knäckt av livets motgångar, för jag vet att jag överlever allt och lite till. Jag vet att det värsta inte är ifall grannen tycker att min familj eller min trädgård inte är perfekt. Det värsta är inte att ha en jättegammal mobil och en jättegammal bil. Jag vet att det värsta inte är om jag förlorar alla inkomster och måste flytta. Jag vet vad det värsta är och därför njuter jag desto mer av livet, av snöstormar, solsken och regn. 

”Det som inte dödar, det härdar”. Det gör också en människa mer ödmjuk, mer storsint, mer förstående och ger en stor dos tolerans. Faktiskt borde alla människor få käftsmällar av livet åtminstone ett par gånger. Det skulle göra världen till en trevligare plats.