Nej tack, helst inte.

Jag är förälder, inte kompis.

Om jag skulle hjälpa mina barn att leka jämt och ständigt - hur skulle de då ha lärt sig att sysselsätta sig själva?

För många år sedan (ungefär tusen), när jag hade bara ett barn, gällde samma sak. Då hade jag en väninna, med en dotter i samma ålder som min son. Hon hade lekt, konstant, med ungen sedan hemkomsten från BB. "Det är ju så roligt!"

Ja visst är det kul att gulla och leka med små bebisar. Men bebisar växer... 

När våra barn fortfarande var mellan ett och två år, tyckte väninnan fortfarande att det var kul att leka med dottern  (tydligen hade hon en massa tid till det också, vilket fortfarande förbryllar mig...  )

Men sedan.

"Jag blir galen, hon är på mig hela tiden! Jag får ingenting gjort, jag måste leka med henne, hon kan inte leka själv alls!"

Ja, ja. Som man sår får man skörda. 

Det verkar som om ganska många föräldrar har fått den felaktiga uppfattningen att man måste leka med sina barn. Går omkring med dåligt samvete för att de inte leker tillräckligt mycket, tillräckligt ofta. Alternativt faktiskt sysselsätter barnen hela tiden. Undrar hur Sverige skulle se ut idag om den uppfattningen hade funnits längre bak i tiden. Undrar hur långt vi hade kommit i vår utveckling. Ingen hade ju haft tid till annat än att leka med sina barn, för att de inte, huga huga, skulle ha TRÅKIGT!

Nu kanske någon tycker synd om mina barn, för att jag inte leker med dem.

Fast jag gör massor av saker som barnen tycker är roliga, som jag kan göra samtidigt som jag håller på med annat.

Till exempel händer det inte sällan att jag klär ut mig, när barnen också gör det. Det tycker de är megaroligt. Det räcker att jag går omkring och ser ut som en Drottning, jag behöver inte engagera mig fullständigt och lägga ner allt annat jag ska göra. Det går jättebra att diska i drottningkläder.

Musik är en annan lätt grej. Man kan dansa runt i lägenheten istället för att gå dit man ska, och på vägen till och från tvättmaskinen ta ett snurrvarv med någon av de mindre invånarna.

Lite bus på väg mellan "måstena"

Jag bygger gärna upp kojor som barnen kan leka med, eller sätter ihop en fantastiskt snillrik tågbana - som de sedan leker med, utan mig. Men självklart har jag en kommunikation med dem under tiden de leker, om de vill det.

Ofta håller jag på i köket medan barnen leker i lekrummet. Och får ropa ganska högt för att de ska höra vad jag säger när jag "är med och leker" meddelst prat. Men det fungerar jättebra. "Mamma, jag bakar en tårta till dig!" "Åh vad gott, jag är riktigt hungrig"......

De leker själva. Men jag var bjuden på snabblunch.

Det jag vill få fram är att det finns ett sätt att slippa leka utan att vara totalt frånvarande, ett sätt som ger barnen kontakt och bekräftelse men samtidigt inte är jättetrist och tar eoner av tid (vuxna har de facto en hel del "måsten", trots att jag är emot uttrycket och försöker hålla nere dessa). Men som framför allt inte handikappar barnens egen lekförmåga totalt.

Det  roligaste och lättaste sättet (enligt mig) att vara med barnen utan att leka är att gå omkring och sjunga. Den som vill sjunger med. Det är något de verkligen tycker är kul.   

Små barn måste man ju leka med till viss del. Man måste sitta ner en stund då och då för att hjälpa dem träna motorik med klossarna till exempel. Men att sitta där hela tiden, det är att göra barnen en stor björntjänst. Ju mer de får leka för sig själva, ju mer utvecklas förstås deras egen fantasi och påhittighet.  

Ett par snygga skor, så är han nöjd

Även små barn kan ha jätteroligt för sig själva. De kan sitta hur länge som helst med sina favoritgrejer och det är inte ett dugg synd om dem för att de inte har en uttråkad, lidande förälder bredvid sig...

...som hette Grend.

Cool kille! Grend jobbade i skogen, med att dra hem timmer. En dag, förmodligen vacker, dog Grends husse. Mitt ute i skogen. Död. Jättedöd. Grend fattade genast läget och gick hela vägen hem till frugan, som förstås också genast förstod att något var fel, när Grend dök upp bara sådär.

Frugan hade ingen större användning av Grend när det inte fanns någon man som ville köra hem timmer mer, så Grend fick bli ridskolehäst i Falun-trakten (Sveden). Denna ridskola ordnade ridläger på somrarna. När mamma och pappa kom och hälsade på mig på ridlägret blev de kära i Grend vid första ögonkastet.

Grend fick alltså nya ägare. Han stortrivdes på baksidan av trädgården, lärde sig snabbt att om han bankade med hoven i väggen vid köksfönstret, öppnade sig fönstret och han fick något gott.

Grend var en stor kille. Nordsvensk. Jag var inte så stor, så när jag var ute och red var det inte alltid jag som bestämde vart vi skulle. Rätt som det var kunde han få syn på till exempel en höhässja långt ute på en äng. Då gick han dit. Hur mycket jag än slet och drog för att styra tillbaka till vägen. Jag var inte så stark i elvaårsåldern.

Han var även en hopphäst av rang! Med eller utan hinder. Ett par stolpar på var sida men inga bommar emellan - Grend hoppade ändå, för säkerhets skull, liksom.

Många sommardagar tillbringade jag på hans rygg i hagen. Låg över ryggen med huvudet på hans rumpa och tittade upp på himlen, medan han lugnt mumsade gräs och flyttade sig lite då och då. Varm hästrygg, surr av flugor, doft av sommar. Idyll!

Långa barbackaturer i skogen tidiga sommarmorgnar, men en gång pratade vi med Perssons-Erik så länge att mamma blev orolig och kom och letade efter oss.

Perssons-Erik är en helt annan historia. En gammal man med långt vitt skägg, som bodde i en jordkällare i skogen. Jordkällaren var det enda som fanns kvar efter hans föräldrahus, som brunnit ner för länge sedan. Själv brann han för att hjälpa indianerna i Argentina.

Det var historien om Grend, vår första och mest personliga häst!

En fundering om vad sanning är.

Det jag upplever är alltid sant. För mig. Ingen kan säga emot hur jag upplever någon eller något.

Men trots att min upplevelse är sann för mig, betyder det inte att den nödvändigtvis är sann för andra, eller att det nödvändigtvis stämmer med de faktiska omständigheterna.

Det här är en problematik som jag dagligen tampas med, eftersom jag har fyra barn och barns upplevelser rätt ofta inte stämmer helt överens med "verkligheten".

Ett exempel:

Fyraåring och sexåring är oense om reglerna i en lek. Fyraåringen snubblar och ramlar rakt på sexåringen, som slår sig. Sexåringen börjar gråta och är arg: "Han puttade mig, så att jag slog mig!" Mamma säger "nej, det var en olycka, det var inte meningen att du skulle slå dig." Men för sexåringen är upplevelsen av att lillebror, som bråkade med henne, dessutom gjorde så att hon ramlade.

Då gäller det att gå balansgång på linan mellan upplevelsen och den faktiska händelsen - utan att förminska barnets upplevelse. Det är inte alltid så lätt

Min äldsta son är väldigt, väldigt "känslig". Där finns det många sådana exempel att hämta, eftersom han tolkar det mesta "negativt". Han har också en tendens att uppleva saker starkare än vad det genomsnittliga barnet gör.

Blir jag arg på sexåringen för att hon slog fyraåringen, är det inte en katastrof. Men att skälla på elvaåringen för samma sak, kan resultera i minst en timmes gråt. Han går omkring med en ständig känsla av att vara orättvist behandlad, han lägger inte märke till att vi inte bara säger till honom, utan de andra tre barnen lika mycket, om inte mer. Hans upplevelse är att vi bara skäller på honom. Hans upplevelse är att vi är jättehemska när vi måste skälla på honom, ja vi är fruktansvärda. Oavsett situation. Han kan till och med i efterhand "minnas" situationer på ett helt annat sätt än de faktiskt var.

Det gäller att hålla tungan rätt i munnen när han är inblandad i konflikter. För minsta snedsteg, minsta antydan om att hans upplevelse inte stämmer helt med vad som försiggår, skapar enorma känslor inuti honom. Arbetet med att hjälpa honom att tänka på andra sätt måste vi förstås göra när det inte är skarpt läge...

Jag undrar mycket över hur det kommer sig att han fungerar på det här sättet. Mig veterligen har han ingen bokstavsdiagnos, tvärtom är han oerhört intelligent med strålande resultat på de nationella proven i skolan, han är finurlig, kärleksfull, empatisk, kan koncentrera sig, kan vara både lugn och energisk, är nyfiken och tycker om att lära sig nya saker. (Allt det där är sådant jag har fått höra om honom varje utvecklingssamtal.) Men väldigt, väldigt känslig och negativ.

Sådan har han varit nästan från dag ett. Han är lik mig på många sätt; en tankspridd drömmare, som älskar att rita, som älskar att läsa. Som glömmer sina saker överallt och inte skulle märka om det börjar brinna när han är uppslukad av något.

Vi håller då och då på med "jag-är-bra-bok" a ´la Mia Törnblom. Vi har gjort en egen bok om hur man kan tänka på olika sätt och konsekvenserna av det man tänker. Jag gör allt för att stötta honom i att få vara den mjuka, lite omogna elvaåriga pojke han är (han står för att han fortfarande gillar att leka med lego och att titta på Bolibompa), trots klasskamraternas retsamheter. Vi sover tillsammans flera nätter varje vecka och så ofta jag kan får han min fulla uppmärksamhet.

Jag hoppas att jag snart hittar något som mirakulöst gör att min pojke förvandlas till en positiv pojke som själv förstår hur fantastisk han är!

Alla mina barn är fantastiska människor! Några mer positivt inställda till livet än andra, men alla kräver att mamma är balanskonstnär - för så är det med både barn och vuxna.

2014-01-22

För några år sedan kom förklaringen; Min äldsta son har ADD och är lätt autistisk. Så skönt att äntligen få en förklaring på varför han fungerar så annorlunda - och nu får han massor av stöd och hjälp. Diagnoser ftw!

Det är märkligt så fort man glömmer.

Till exempel har jag fött fyra barn. Trots att det gjorde förbannat ont redan första gången  - och det var med all sorts bedövning som finns! De resterande tre har smitit ut så snabbt att det inte hunnits med att bedöva. VARJE gång jag stått där på knä och krystat, har jag tänkt om jag överlever det här och inte går i två bitar, ska jag aldrig mer föda barn!".

Det är samma sak med utflykter. Efter varje utflykt bestämmer jag mig för att inte göra om det. Men tydligen glömmer jag väldigt snabbt och gör samma misstag om och om och om igen...

Det tar flera timmar att komma iväg, när vi ska hitta på något allihop. Man måste ju tajma in med mattiderna, så att man inte släpar iväg barn som blir hungriga inom en timme, och man måste också packa och klä på alla och sig själv. Jag vet, det låter inte så himla jobbigt, men det är det. Ofta är det inte bara mina egna fyra barn som ska med, utan en eller två vänner till dem också.

När vi väl kommer iväg är det full fart, hög volym och inga bromsar...

Det är springande barn, skrikande (av glädje eller ilska) barn, barn som ramlar och slår sig, barn som ropar och klättrar, man ska ha ögonen på alla överallt samtidigt.

Barn som blir kissnödiga och barn som blir törstiga och hungriga. Barn som blir kladdiga och smutsiga och får sand i munnen. Barn som retas och bråkar och leker och stojar.

Jag har koll, jag är på, jag är med, jag är koncentrerad. Jag springer, servar, dukar fram, tvättar av munnar, håller reda på, ropar, förmanar, lyssnar. Baxar in och ut ur bilen. Står i köer, fixar sittplatser, ser till att ingen blir påkörd eller drunknar.

När vi kommer hem är jag fullständigt och helt galet slutkörd. Huvudet är på väg att trilla av, öronen är borta för längesedan. Och jag tänker, "det här var sista gången".

Men det blir så klart aldrig sista gången. För det är ju så fantastiskt underbart att se sina barn ha roligt!

När ska muslimska kvinnor få sluta med att gömma sig?

Nej, jag är inte vare sig rasist eller muslimhatare. Det jag avskyr är kvinnoförtryck i alla former!

Citat från programmet "Huvudduksexperimentet", SVT2, 100509: "För att testa hur omvärlden reagerar ska muslimska Samilla Qureshi vägleda tre icke-muslimska danska kvinnor i att bära huvudduk...//..- Jag vill gärna visa den andra sidan av 'huvudduksflickor', säger hon i programmet. Vi är inte förtryckta, tvärtemot. Man ska faktiskt vara mycket stark för att gå med huvudduk."

Jorå, det här är jag. Tyvärr kommer min skönhet inte till sin rätt i den här outfiten...

Det där var inget nytt och fräscht påhitt, precis. Redan 1998 utförde tre danska kvinnliga studenter detta experiment, under en hel vecka. Bemötandet de fick var direkt vidrigt. Även i Sverige har reportrar testat att gå omkring i muslimska outfiter av olika slag, så även jag. Det var en skrämmande upplevelse att drabbas av hur "Svenssons" plötsligt tyckte att de hade rätt att visa ohöljt förakt på alla möjliga sätt. Det finns inget försvar, alla dessa äckliga köksbordsrasister och SD-medlemmar borde lobotomeras!

Peppar skrämmer en tant.

Jag lovar dyrt och heligt att fortsätta att verbalslakta rasister i kommande inlägg.

Nu hoppar jag dock över till andra sidan: De muslimska kvinnorna.

Det står ingenstans i Koranen att kvinnor måste bära slöjor, Hidjabs eller burkor. Ingenstans! Nej, den här kvinnofientliga traditionen har helt andra anledningar. Det handlade helt enkelt om att beskydda "sina" kvinnor från att bli våldtagna och bortförda av fiendestammar, så långt tillbaka som på  1100-talet f Kr. Alltså, läste ni ordentligt? 1100-talet f Kr.  Före Koranen.

Det som faktiskt finns att läsa i Koranen om kvinnors klädsel, är att muslimska kvinnor bör  ”sänka blicken, vara anständiga, täcka sina bröst och inte framhäva sina behag för främlingar” (sura 24, vers 31), och att "dra sina kappor omkring sig, när de går ut" (sura 33, vers 59).

That´s it.

Så varför, varför väljer muslimska kvinnor att bära slöjor idag?

Väljer de verkligen helt utan yttre påverkan att bära slöja?

Nej, så klart inte!!!!

De har lurats att tro att det är att "visa styrka"! Och att de gör något Allah gillar.

Långnäsa.

Gissa vilka som gärna vill att kvinnor ska skyla sig? De muslimska männen. Sure, det är sant att de flesta muslimska kvinnor är de som bestämmer var skåpen ska stå i hemmet. Men på vilket sätt är det frihet? Wooaaa, du får bestämma över hemmet, lyllos dig! Not. Det är ofattbart faktiskt att kvinnorna själva inte fattar hur lurade de är, av en tradition skapad av män, för män och upprätthållen av män. Det är visserligen riktigt tufft att vistas med slöja bland vidriga svenskar, men att orka ignorera dem är den enda typen av styrka man måste besitta.

Det här är jag, i en omänskliga burka. Mycket obehaglig upplevelse.

Det vore himla bra om muslimska kvinnor och män kunde vakna upp och kolla vilket datum det är. 1100 f Kr var ett tag sedan...

Visserligen blir kvinnor fortfarande bortförda och våldtagna. Men... lösningen är inte att alla kvinnor ska gömma sig under slöjor,  utan lösningen är att föräldrar ser till att banka in (verbalt alltså) vett i skallen på sina barn från första början. Både på söner och döttrar.

الحجاب  نبذ !

("Kasta slöjan!")

//Åsa - som inte har något emot muslimer i övrigt, eller buddhister, eller afrikanska religioner, eller.. eller... och som framför allt inte är rasist!!!

Hinner/orkar inte längre följa andras bloggar så regelbundet som jag skulle vilja.

Med numera ett trevåningshus att ta hand om, ett jobb och en fritidssysselsättning som är jätterolig, fortfarande fyra barn samt massor av måsten i helt vanlig stil, så är jag glad att jag själv hinner/orka blogga överhuvudtaget. Fast det gör jag egentligen inte heller, jag har redan börjat fuska genom att lägga upp gamla blogginlägg...   

Annat jag inte heller hinner/orkar, är att följa med i nyheterna. Läsa böcker. Raka benen. Göra egen saft och eget äppelmos. Se intressanta TV-program. Se film.

Men hellre för mycket att göra än för lite.

Vilken tur att det finns perfekta saker att skriva om, nu när jag förmodligen måste skriva mer perfekt...   

För det här ser ut att bli en riktigt perfekt helg! Igår åkte ju mina minsta (fast särskilt små är de ju inte) till farmor och farfar. Sedan försvann plötsligt äldsta sötpojken till en kompis för övernattning. Så jag blev enbarnsförälder!

Jag och min sexåriga dotter G åkte och hyrde film och införskaffade godsaker, sedan hade vi en skön myskväll framför "Legenden om ugglornas rike" (rekommenderas!). Det toppade vi med att sova tillsammans. Nej, Pappan var inte med. Pappan sov, efter att ha varit vaken i ett och ett halvt dygn... ja, jour. Och direkt efter jouren storhandlade vi på Maxi. I allt tog det tre timmar att åka in till stan, hämta Pappan efter jobbet, handla och åka hem... då barnens farmor och farfar kom. Han lär nog inte vakna än på ett tag.

Det är sjukt ovant att kunna ligga kvar i sängen så här. G sitter på golvet bredvid mig med sin prinsess-CD-spelare och lyssnar på musik och pysslar.

På tal om mina nya jobb. Det jag får betalt för (sälja annonser) suger jag på. Det jag gör gratis ((skriver artiklar) äger jag på. För att använda min äldsta sons favorituttryck. Skulle ju va fett bra asså om det var tvärtom...    

Hur öppen ska man vara på internet?

Hur mycket ska man dela med sig av, och på vilket sätt?

Det funderade jag över i februari 2010, men det är fortfarande aktuellt...

Den som har läst tidigare inlägg i den här bloggen, vet att jag inte har många tabun vad gäller ämnen. Och att jag, när jag skriver, uttrycker mig drastiskt. Att jag inte bangar för att visa upp både det fula och det snygga, det stökiga och det välstädade. Det arga och det glada. 

Framför allt bryr jag mig väldigt lite om vad människor eventuellt tycker och tänker. Det gäller både på internet och i verkligheten. Jag skiter, rent ut sagt, i vad folk tycker - det vill säga, folk som jag inte själv bryr mig om. De vars åsikter jag faktiskt bryr mig om, är människor som också känner mig, så jag vet att de vet att... typ.

I verkligheten är det ofta stökigt hemma hos oss. Men det är inte jättesällan väldigt snyggt och välstädat också. Det är dessutom alltid rent. I verkligheten ser jag ofta ut som en trött hej-kom-och-hjälp-mig när jag handlar mjölk på ICA bland andra människor. Men jag kan också vara en riktigt snygg brud. I verkligheten bråkar barnen varannan minut ibland, och ibland älskar de varandra djupt och innerligt flera timmar åt gången. I verkligheten svär jag inte eller använder könsord. Nåja, inte bland barn i alla fall...

Men det kan tydligen finnas många nackdelar med att vara så öppen på internet. Till exempel blev en manlig förskolelärare avskedad dagen efter att han haft en keps på sig på sin profilbild på Facebook. Det stod "Porn star" på kepsen.

Andra nackdelar kan vara att folk pratar. Till exempel efter att jag slängt upp en bild på en ovanligt stor smutstvätthög. "Titta, så det ser ut hemma hos dem". Eller "har du läst vad hon skrev i sin blogg igår? Usch och fy, men herregud vilken människa". Barnens vänners föräldrar, lärare, andra människor i vår närhet, kan hitta till min blogg, läsa och få en dålig bild av mig/oss.

Jag förstår att många säkert tycker det är intressant och spännande och extra nyfiket att veta hur det ser ut och hur det är hemma hos en läkar"familj". Att det kan påverka läkar-patientrelationerna. Och relationerna till kollegor. Tydligen bryr sig de flesta läkare väldigt mycket om hur de framstår. De skulle inte drömma om att visa upp en annat än perfekt bild av sig själva. Staus är också viktigt. Nåja, det kanske inte var helt rättvist, men åt det hållet. Det är viktigt, mycket viktigt, att framstå på ett renodlat positivt sätt. Både i jobbet och privat. Inga bilder på stökiga hem eller gråtande arga barn, eller avslöjanden om hur grymt trött och less man är.

Jag är extrem åt andra hållet, jag sätter närmast en ära i att "slåss" mot den löjliga perfektionismen på nätet. Istället visa upp alla sidor av livet. Tjata om att man inte måste vara snygg jämt, och så vidare. Det, plus en hel del andra starka åsikter, skrivna med en rejäl dos drastiska formuleringar - det skapar säkert en negativ bild av mig som person, som förälder. Jag skiter ju i det - men jag kanske borde börja bry mig? Det är det som är frågan. Måste jag börja bry mig om vad helt, för mig, oviktiga och till och med okända människor tycker?

Förmodligen. Alla andra har ju gränser för vad de visar upp och vad de delar med sig av. Alla andra ser till att utåt sett vara rätt så perfekta.

Det vore ju tråkigt om min öppenhet gick ut över barnen, eller deras pappa. Det är inte min avsikt alls.

Och sedan jag funderade över detta sist, har jag börjat jobba igen. Väldigt lokalt, som skribent och annonssäljare för en lokaltidning. Det betyder att jag redan har träffat och kommer att träffa många människor som finns runtomkring min familj. Det finns många fördelar med att bo i ett litet samhälle, men det finns en stor nackdel och det är "skvallret".

Ja, jag får fundera vidare ett tag. Förhoppningsvis med lite hjälp från eventuella läsare!