Vilken tur att det finns perfekta saker att skriva om, nu när jag förmodligen måste skriva mer perfekt...   

För det här ser ut att bli en riktigt perfekt helg! Igår åkte ju mina minsta (fast särskilt små är de ju inte) till farmor och farfar. Sedan försvann plötsligt äldsta sötpojken till en kompis för övernattning. Så jag blev enbarnsförälder!

Jag och min sexåriga dotter G åkte och hyrde film och införskaffade godsaker, sedan hade vi en skön myskväll framför "Legenden om ugglornas rike" (rekommenderas!). Det toppade vi med att sova tillsammans. Nej, Pappan var inte med. Pappan sov, efter att ha varit vaken i ett och ett halvt dygn... ja, jour. Och direkt efter jouren storhandlade vi på Maxi. I allt tog det tre timmar att åka in till stan, hämta Pappan efter jobbet, handla och åka hem... då barnens farmor och farfar kom. Han lär nog inte vakna än på ett tag.

Det är sjukt ovant att kunna ligga kvar i sängen så här. G sitter på golvet bredvid mig med sin prinsess-CD-spelare och lyssnar på musik och pysslar.

På tal om mina nya jobb. Det jag får betalt för (sälja annonser) suger jag på. Det jag gör gratis ((skriver artiklar) äger jag på. För att använda min äldsta sons favorituttryck. Skulle ju va fett bra asså om det var tvärtom...    

Hur öppen ska man vara på internet?

Hur mycket ska man dela med sig av, och på vilket sätt?

Det funderade jag över i februari 2010, men det är fortfarande aktuellt...

Den som har läst tidigare inlägg i den här bloggen, vet att jag inte har många tabun vad gäller ämnen. Och att jag, när jag skriver, uttrycker mig drastiskt. Att jag inte bangar för att visa upp både det fula och det snygga, det stökiga och det välstädade. Det arga och det glada. 

Framför allt bryr jag mig väldigt lite om vad människor eventuellt tycker och tänker. Det gäller både på internet och i verkligheten. Jag skiter, rent ut sagt, i vad folk tycker - det vill säga, folk som jag inte själv bryr mig om. De vars åsikter jag faktiskt bryr mig om, är människor som också känner mig, så jag vet att de vet att... typ.

I verkligheten är det ofta stökigt hemma hos oss. Men det är inte jättesällan väldigt snyggt och välstädat också. Det är dessutom alltid rent. I verkligheten ser jag ofta ut som en trött hej-kom-och-hjälp-mig när jag handlar mjölk på ICA bland andra människor. Men jag kan också vara en riktigt snygg brud. I verkligheten bråkar barnen varannan minut ibland, och ibland älskar de varandra djupt och innerligt flera timmar åt gången. I verkligheten svär jag inte eller använder könsord. Nåja, inte bland barn i alla fall...

Men det kan tydligen finnas många nackdelar med att vara så öppen på internet. Till exempel blev en manlig förskolelärare avskedad dagen efter att han haft en keps på sig på sin profilbild på Facebook. Det stod "Porn star" på kepsen.

Andra nackdelar kan vara att folk pratar. Till exempel efter att jag slängt upp en bild på en ovanligt stor smutstvätthög. "Titta, så det ser ut hemma hos dem". Eller "har du läst vad hon skrev i sin blogg igår? Usch och fy, men herregud vilken människa". Barnens vänners föräldrar, lärare, andra människor i vår närhet, kan hitta till min blogg, läsa och få en dålig bild av mig/oss.

Jag förstår att många säkert tycker det är intressant och spännande och extra nyfiket att veta hur det ser ut och hur det är hemma hos en läkar"familj". Att det kan påverka läkar-patientrelationerna. Och relationerna till kollegor. Tydligen bryr sig de flesta läkare väldigt mycket om hur de framstår. De skulle inte drömma om att visa upp en annat än perfekt bild av sig själva. Staus är också viktigt. Nåja, det kanske inte var helt rättvist, men åt det hållet. Det är viktigt, mycket viktigt, att framstå på ett renodlat positivt sätt. Både i jobbet och privat. Inga bilder på stökiga hem eller gråtande arga barn, eller avslöjanden om hur grymt trött och less man är.

Jag är extrem åt andra hållet, jag sätter närmast en ära i att "slåss" mot den löjliga perfektionismen på nätet. Istället visa upp alla sidor av livet. Tjata om att man inte måste vara snygg jämt, och så vidare. Det, plus en hel del andra starka åsikter, skrivna med en rejäl dos drastiska formuleringar - det skapar säkert en negativ bild av mig som person, som förälder. Jag skiter ju i det - men jag kanske borde börja bry mig? Det är det som är frågan. Måste jag börja bry mig om vad helt, för mig, oviktiga och till och med okända människor tycker?

Förmodligen. Alla andra har ju gränser för vad de visar upp och vad de delar med sig av. Alla andra ser till att utåt sett vara rätt så perfekta.

Det vore ju tråkigt om min öppenhet gick ut över barnen, eller deras pappa. Det är inte min avsikt alls.

Och sedan jag funderade över detta sist, har jag börjat jobba igen. Väldigt lokalt, som skribent och annonssäljare för en lokaltidning. Det betyder att jag redan har träffat och kommer att träffa många människor som finns runtomkring min familj. Det finns många fördelar med att bo i ett litet samhälle, men det finns en stor nackdel och det är "skvallret".

Ja, jag får fundera vidare ett tag. Förhoppningsvis med lite hjälp från eventuella läsare!