En fundering om vad sanning är.

Det jag upplever är alltid sant. För mig. Ingen kan säga emot hur jag upplever någon eller något.

Men trots att min upplevelse är sann för mig, betyder det inte att den nödvändigtvis är sann för andra, eller att det nödvändigtvis stämmer med de faktiska omständigheterna.

Det här är en problematik som jag dagligen tampas med, eftersom jag har fyra barn och barns upplevelser rätt ofta inte stämmer helt överens med "verkligheten".

Ett exempel:

Fyraåring och sexåring är oense om reglerna i en lek. Fyraåringen snubblar och ramlar rakt på sexåringen, som slår sig. Sexåringen börjar gråta och är arg: "Han puttade mig, så att jag slog mig!" Mamma säger "nej, det var en olycka, det var inte meningen att du skulle slå dig." Men för sexåringen är upplevelsen av att lillebror, som bråkade med henne, dessutom gjorde så att hon ramlade.

Då gäller det att gå balansgång på linan mellan upplevelsen och den faktiska händelsen - utan att förminska barnets upplevelse. Det är inte alltid så lätt

Min äldsta son är väldigt, väldigt "känslig". Där finns det många sådana exempel att hämta, eftersom han tolkar det mesta "negativt". Han har också en tendens att uppleva saker starkare än vad det genomsnittliga barnet gör.

Blir jag arg på sexåringen för att hon slog fyraåringen, är det inte en katastrof. Men att skälla på elvaåringen för samma sak, kan resultera i minst en timmes gråt. Han går omkring med en ständig känsla av att vara orättvist behandlad, han lägger inte märke till att vi inte bara säger till honom, utan de andra tre barnen lika mycket, om inte mer. Hans upplevelse är att vi bara skäller på honom. Hans upplevelse är att vi är jättehemska när vi måste skälla på honom, ja vi är fruktansvärda. Oavsett situation. Han kan till och med i efterhand "minnas" situationer på ett helt annat sätt än de faktiskt var.

Det gäller att hålla tungan rätt i munnen när han är inblandad i konflikter. För minsta snedsteg, minsta antydan om att hans upplevelse inte stämmer helt med vad som försiggår, skapar enorma känslor inuti honom. Arbetet med att hjälpa honom att tänka på andra sätt måste vi förstås göra när det inte är skarpt läge...

Jag undrar mycket över hur det kommer sig att han fungerar på det här sättet. Mig veterligen har han ingen bokstavsdiagnos, tvärtom är han oerhört intelligent med strålande resultat på de nationella proven i skolan, han är finurlig, kärleksfull, empatisk, kan koncentrera sig, kan vara både lugn och energisk, är nyfiken och tycker om att lära sig nya saker. (Allt det där är sådant jag har fått höra om honom varje utvecklingssamtal.) Men väldigt, väldigt känslig och negativ.

Sådan har han varit nästan från dag ett. Han är lik mig på många sätt; en tankspridd drömmare, som älskar att rita, som älskar att läsa. Som glömmer sina saker överallt och inte skulle märka om det börjar brinna när han är uppslukad av något.

Vi håller då och då på med "jag-är-bra-bok" a ´la Mia Törnblom. Vi har gjort en egen bok om hur man kan tänka på olika sätt och konsekvenserna av det man tänker. Jag gör allt för att stötta honom i att få vara den mjuka, lite omogna elvaåriga pojke han är (han står för att han fortfarande gillar att leka med lego och att titta på Bolibompa), trots klasskamraternas retsamheter. Vi sover tillsammans flera nätter varje vecka och så ofta jag kan får han min fulla uppmärksamhet.

Jag hoppas att jag snart hittar något som mirakulöst gör att min pojke förvandlas till en positiv pojke som själv förstår hur fantastisk han är!

Alla mina barn är fantastiska människor! Några mer positivt inställda till livet än andra, men alla kräver att mamma är balanskonstnär - för så är det med både barn och vuxna.

2014-01-22

För några år sedan kom förklaringen; Min äldsta son har ADD och är lätt autistisk. Så skönt att äntligen få en förklaring på varför han fungerar så annorlunda - och nu får han massor av stöd och hjälp. Diagnoser ftw!

Det är märkligt så fort man glömmer.

Till exempel har jag fött fyra barn. Trots att det gjorde förbannat ont redan första gången  - och det var med all sorts bedövning som finns! De resterande tre har smitit ut så snabbt att det inte hunnits med att bedöva. VARJE gång jag stått där på knä och krystat, har jag tänkt om jag överlever det här och inte går i två bitar, ska jag aldrig mer föda barn!".

Det är samma sak med utflykter. Efter varje utflykt bestämmer jag mig för att inte göra om det. Men tydligen glömmer jag väldigt snabbt och gör samma misstag om och om och om igen...

Det tar flera timmar att komma iväg, när vi ska hitta på något allihop. Man måste ju tajma in med mattiderna, så att man inte släpar iväg barn som blir hungriga inom en timme, och man måste också packa och klä på alla och sig själv. Jag vet, det låter inte så himla jobbigt, men det är det. Ofta är det inte bara mina egna fyra barn som ska med, utan en eller två vänner till dem också.

När vi väl kommer iväg är det full fart, hög volym och inga bromsar...

Det är springande barn, skrikande (av glädje eller ilska) barn, barn som ramlar och slår sig, barn som ropar och klättrar, man ska ha ögonen på alla överallt samtidigt.

Barn som blir kissnödiga och barn som blir törstiga och hungriga. Barn som blir kladdiga och smutsiga och får sand i munnen. Barn som retas och bråkar och leker och stojar.

Jag har koll, jag är på, jag är med, jag är koncentrerad. Jag springer, servar, dukar fram, tvättar av munnar, håller reda på, ropar, förmanar, lyssnar. Baxar in och ut ur bilen. Står i köer, fixar sittplatser, ser till att ingen blir påkörd eller drunknar.

När vi kommer hem är jag fullständigt och helt galet slutkörd. Huvudet är på väg att trilla av, öronen är borta för längesedan. Och jag tänker, "det här var sista gången".

Men det blir så klart aldrig sista gången. För det är ju så fantastiskt underbart att se sina barn ha roligt!