Hur öppen ska man vara på internet?

Hur mycket ska man dela med sig av, och på vilket sätt?

Det funderade jag över i februari 2010, men det är fortfarande aktuellt...

Den som har läst tidigare inlägg i den här bloggen, vet att jag inte har många tabun vad gäller ämnen. Och att jag, när jag skriver, uttrycker mig drastiskt. Att jag inte bangar för att visa upp både det fula och det snygga, det stökiga och det välstädade. Det arga och det glada. 

Framför allt bryr jag mig väldigt lite om vad människor eventuellt tycker och tänker. Det gäller både på internet och i verkligheten. Jag skiter, rent ut sagt, i vad folk tycker - det vill säga, folk som jag inte själv bryr mig om. De vars åsikter jag faktiskt bryr mig om, är människor som också känner mig, så jag vet att de vet att... typ.

I verkligheten är det ofta stökigt hemma hos oss. Men det är inte jättesällan väldigt snyggt och välstädat också. Det är dessutom alltid rent. I verkligheten ser jag ofta ut som en trött hej-kom-och-hjälp-mig när jag handlar mjölk på ICA bland andra människor. Men jag kan också vara en riktigt snygg brud. I verkligheten bråkar barnen varannan minut ibland, och ibland älskar de varandra djupt och innerligt flera timmar åt gången. I verkligheten svär jag inte eller använder könsord. Nåja, inte bland barn i alla fall...

Men det kan tydligen finnas många nackdelar med att vara så öppen på internet. Till exempel blev en manlig förskolelärare avskedad dagen efter att han haft en keps på sig på sin profilbild på Facebook. Det stod "Porn star" på kepsen.

Andra nackdelar kan vara att folk pratar. Till exempel efter att jag slängt upp en bild på en ovanligt stor smutstvätthög. "Titta, så det ser ut hemma hos dem". Eller "har du läst vad hon skrev i sin blogg igår? Usch och fy, men herregud vilken människa". Barnens vänners föräldrar, lärare, andra människor i vår närhet, kan hitta till min blogg, läsa och få en dålig bild av mig/oss.

Jag förstår att många säkert tycker det är intressant och spännande och extra nyfiket att veta hur det ser ut och hur det är hemma hos en läkar"familj". Att det kan påverka läkar-patientrelationerna. Och relationerna till kollegor. Tydligen bryr sig de flesta läkare väldigt mycket om hur de framstår. De skulle inte drömma om att visa upp en annat än perfekt bild av sig själva. Staus är också viktigt. Nåja, det kanske inte var helt rättvist, men åt det hållet. Det är viktigt, mycket viktigt, att framstå på ett renodlat positivt sätt. Både i jobbet och privat. Inga bilder på stökiga hem eller gråtande arga barn, eller avslöjanden om hur grymt trött och less man är.

Jag är extrem åt andra hållet, jag sätter närmast en ära i att "slåss" mot den löjliga perfektionismen på nätet. Istället visa upp alla sidor av livet. Tjata om att man inte måste vara snygg jämt, och så vidare. Det, plus en hel del andra starka åsikter, skrivna med en rejäl dos drastiska formuleringar - det skapar säkert en negativ bild av mig som person, som förälder. Jag skiter ju i det - men jag kanske borde börja bry mig? Det är det som är frågan. Måste jag börja bry mig om vad helt, för mig, oviktiga och till och med okända människor tycker?

Förmodligen. Alla andra har ju gränser för vad de visar upp och vad de delar med sig av. Alla andra ser till att utåt sett vara rätt så perfekta.

Det vore ju tråkigt om min öppenhet gick ut över barnen, eller deras pappa. Det är inte min avsikt alls.

Och sedan jag funderade över detta sist, har jag börjat jobba igen. Väldigt lokalt, som skribent och annonssäljare för en lokaltidning. Det betyder att jag redan har träffat och kommer att träffa många människor som finns runtomkring min familj. Det finns många fördelar med att bo i ett litet samhälle, men det finns en stor nackdel och det är "skvallret".

Ja, jag får fundera vidare ett tag. Förhoppningsvis med lite hjälp från eventuella läsare!   

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag kanske inte bloggar ofta, men när jag bloggar bloggar jag, och då bloggar jag rejält (Edvard Blom)      Hänt sedan sist: Är tillbaka i yrket jag utbildade mig i och jobbade med under många år, bland annat på dåvarande Örebro Kuriren. Där star...

Vi kommer alla dit förr eller senare. Vi alla kommer bli föräldralösa. Ingen förälder lever för evigt.  Man kan tycka att det inte är en så stor grej; det händer alla och är en naturlig del av livet. Man föds och man dör. Det är inte konstigt att e...

Häromveckan ifrågasatte min äldsta son varför jag haft "så många" pojkvänner. Dels är han ung; fyller snart 18 år, dels är han högfungerande autist och därför i vissa lägen lite fyrkantig. Saker är ofta svarta och vita.  Jag försökte förklara livet...

Det slår aldrig fel. Så fort man är riktigt skönt bajsnödig, sådär så man faktiskt ser fram emot att sätta sig på toaletten, ja då hinner man inte mer än börja förrän nästa person knackar desperat på dörren.  "Mamma jag måste kissa!" Det spelar...

Nu måste jag bara! Jag står inte uuuuuuuuuuut längre om jag inte får göra det. Kommentera Gilmore Girls, alltså.   Jag vet, det är en gammal serie. Följde den lite sporadiskt för många år sedan, i början på 2000-talet. Tyckte den var bra, men u...