Funderar på skolan idag, efter att ha sett en skämtteckning om Jan Björklund på Facebook...

Min äldsta son föddes i Köpenhamn, där han började på dagis (jaja, förskola) när han fyllt ett år. Efter mindre än ett halvår var vi tvungna att hastigt flytta tillbaka till Sverige, där vi fick vänta ett år på att få en plats på dagis. Han var alltså två år när det blev dags för nästa inskolning. 

När han var tre år träffade jag min nuvarande man, och vi flyttade ut från staden till ett litet samhälle på landet när min äldsta son var strax över fyra år - han bytte då dagis igen.

Sedan kom min äldsta dotter, som började på samma dagis, men annan avdelning. Och så blev det dags för förskoleklass, medans mina två yngsta barn började på dagiset, som då var omgjort igen. Under de sex år vi bodde i samhället gjordes en hel del förändringar inom förskolan och skolan; lokalbyten hit och dit, nya namn, nya grupper, lärarbyten, omorganisationer...

Men hur de än bar sig åt, blev det aldrig en särskilt bra skola. Förskolan var bättre, men inte bra. Av de sex olika avdelningar som den bestod av, var bara två helt okej. Från förskoleklassen och hela vägen upp till sjätte klass hade skolan stora problem. Mobbning, totalt oregerliga klasser, för stora klasser, skadegörelse, you name it. Rektorn och lärarna på skolan verkade vara fast i olika läger. Min sons klass bytte lärare ett antal gånger. Sista terminen han gick där hann klassen ha inte mindre än tre lärare. En slutade utan förvarning, en klarade inte av klassen, sedan kom en tredje som tydligen var närmast gerillatränad...

Mina två äldsta barn trivdes aldrig från förskoleklassen och uppåt. Dottern hann förstås inte börja själva skolan där, tack och lov, för det räckte mer än väl med alla problem hon fick dras med i förskoleklassen. Men min äldsta son gick i den skolan från första till fjärde klass. Till sist var det så illa att vi bestämde oss för att han skulle få byta skola, och hittade också en riktigt bra skola inne i stan.

Lustigt nog slumpade det sig som så, att strax efter allt var klart med skolbytet, hittade vi också ett hus i den nya skolans område i stan. Så vi flyttade.

Den nya skolan var bra, men tyvärr var förskoleklassen inte särskilt bra. Inte på grund av lärarna, som verkligen var bra, precis som rektorn, utan på grund av att den var proppfull med elaka snorungar... Min dotter var förstås jättebesviken, eftersom vi verkligen hade hoppats att hon skulle få hamna i en bättre klass än den hon gick i ute på landet.

Äldsta sonen var också lite besviken på sin nya fjärdeklass. Alla skulle vara så himla "tuffa" och "coola" - och är det något N inte är, så är det just det! Men i övrigt var skolan väldigt bra, med duktiga engagerade lärare och ett bra pedagogiskt tänk.

De två yngsta barnen började på dagis i närheten av vårt nya hem, varsin avdelning. Den förskolan var "inget speciellt", kan man säga. Varken bu eller bä. Lagom bra, helt okej, inget särskilt alls. De trivdes och det är ju i alla fall viktigast.

Så tog vi äntligen det där beslutet, barnens pappa och jag; det var dags att avsluta vårt förhållande. Jag bestämde mig för att hjälpa en god vän i Dalarna med hennes butik, och flyttade dit för att bo där på obestämd, men inte alltför lång tid. Min äldsta son ville bo med mig under den tiden, trots/tack vare att det innebar att byta skola tillfälligt. Så fick det bli; han började i min gamla skola i Dalarna efter sportlovet och gick där resten av terminen.

Det var intressant för mig att "komma tillbaka" till den skolan. Jag var också tio år när jag kom dit som ny elev till en fjärdeklass, och blev mobbad nästan från start.

Det blev inte min son, tack och lov. Och skolan var okej, återigen sådär "varken eller". Lärarna och rektorn lämnade en hel del att önska, varför jag var helt nöjd med att Noah bara skulle gå där tillfälligt.

Nu är vi samlade igen, hela familjen. (Fast utan att vi föräldrar har ett förhållande med varandra.) I ett nytt hus, på landet men inte samma som förut.

Hör till ett nytt, mindre samhälle, där mina fyra barn nu börjat på dagis, förskoleklass och skola.

Och hör och häpna:

Den är bra!

Jag summerar min karriär inom förskola och skola:

Jag har själv gått i fyra olika grundskolor från första klass till sjätte.

Sedan i högstadiet i en femte skola.

Sedan i tre olika gymnasieklasser.

Som förälder har jag erfarenhet av inte mindre än sju olika dagisavdelningar, fyra olika förskoleklasser, och fyra olika skolor.

Därför tycker jag att jag har tillräckligt på fötterna för att kunna säga "det här är en helt okej skola!"

I varje fall låg- och mellanstadiet. Otroligt nog - att hitta en bra skola har känts som att leta efter en nål i en höstack!