Zombieinlägg.

För några år sedan hände det med jämna mellanrum att jag stannade uppe en hel natt (det var ändå ingen idé att försöka somna mellan bebisvaknarvarven) och passade på att använda tiden till lite allt möjligt. Städa, t ex. Det var väldigt skönt att gå omkring och pilla på huset i lagom takt, i total tystnad och total ensamhet (om man bortser från bebis).

Sedan var jag vaken ända till nästa dags kväll.

Det skulle jag ALDRIG klara av idag! Trots att detta var mindre än fyra år sedan.

Kan stigande ålderssymptom verkligen slå till så snabbt? Jag är ju för sjutton inte fyllda fyrtio än!

Om det mot förmodan INTE beror på stigande ålder... då har jag ingen aning om varför min energi så kraftigt har minskat.

Gud vilket trist blogginlägg!

Ska försöka bättra mig till nästa gång. *gäsp*

Nej tack, helst inte.

Jag är förälder, inte kompis.

Om jag skulle hjälpa mina barn att leka jämt och ständigt - hur skulle de då ha lärt sig att sysselsätta sig själva?

För många år sedan (ungefär tusen), när jag hade bara ett barn, gällde samma sak. Då hade jag en väninna, med en dotter i samma ålder som min son. Hon hade lekt, konstant, med ungen sedan hemkomsten från BB. "Det är ju så roligt!"

Ja visst är det kul att gulla och leka med små bebisar. Men bebisar växer... 

När våra barn fortfarande var mellan ett och två år, tyckte väninnan fortfarande att det var kul att leka med dottern  (tydligen hade hon en massa tid till det också, vilket fortfarande förbryllar mig...  )

Men sedan.

"Jag blir galen, hon är på mig hela tiden! Jag får ingenting gjort, jag måste leka med henne, hon kan inte leka själv alls!"

Ja, ja. Som man sår får man skörda. 

Det verkar som om ganska många föräldrar har fått den felaktiga uppfattningen att man måste leka med sina barn. Går omkring med dåligt samvete för att de inte leker tillräckligt mycket, tillräckligt ofta. Alternativt faktiskt sysselsätter barnen hela tiden. Undrar hur Sverige skulle se ut idag om den uppfattningen hade funnits längre bak i tiden. Undrar hur långt vi hade kommit i vår utveckling. Ingen hade ju haft tid till annat än att leka med sina barn, för att de inte, huga huga, skulle ha TRÅKIGT!

Nu kanske någon tycker synd om mina barn, för att jag inte leker med dem.

Fast jag gör massor av saker som barnen tycker är roliga, som jag kan göra samtidigt som jag håller på med annat.

Till exempel händer det inte sällan att jag klär ut mig, när barnen också gör det. Det tycker de är megaroligt. Det räcker att jag går omkring och ser ut som en Drottning, jag behöver inte engagera mig fullständigt och lägga ner allt annat jag ska göra. Det går jättebra att diska i drottningkläder.

Musik är en annan lätt grej. Man kan dansa runt i lägenheten istället för att gå dit man ska, och på vägen till och från tvättmaskinen ta ett snurrvarv med någon av de mindre invånarna.

Lite bus på väg mellan "måstena"

Jag bygger gärna upp kojor som barnen kan leka med, eller sätter ihop en fantastiskt snillrik tågbana - som de sedan leker med, utan mig. Men självklart har jag en kommunikation med dem under tiden de leker, om de vill det.

Ofta håller jag på i köket medan barnen leker i lekrummet. Och får ropa ganska högt för att de ska höra vad jag säger när jag "är med och leker" meddelst prat. Men det fungerar jättebra. "Mamma, jag bakar en tårta till dig!" "Åh vad gott, jag är riktigt hungrig"......

De leker själva. Men jag var bjuden på snabblunch.

Det jag vill få fram är att det finns ett sätt att slippa leka utan att vara totalt frånvarande, ett sätt som ger barnen kontakt och bekräftelse men samtidigt inte är jättetrist och tar eoner av tid (vuxna har de facto en hel del "måsten", trots att jag är emot uttrycket och försöker hålla nere dessa). Men som framför allt inte handikappar barnens egen lekförmåga totalt.

Det  roligaste och lättaste sättet (enligt mig) att vara med barnen utan att leka är att gå omkring och sjunga. Den som vill sjunger med. Det är något de verkligen tycker är kul.   

Små barn måste man ju leka med till viss del. Man måste sitta ner en stund då och då för att hjälpa dem träna motorik med klossarna till exempel. Men att sitta där hela tiden, det är att göra barnen en stor björntjänst. Ju mer de får leka för sig själva, ju mer utvecklas förstås deras egen fantasi och påhittighet.  

Ett par snygga skor, så är han nöjd

Även små barn kan ha jätteroligt för sig själva. De kan sitta hur länge som helst med sina favoritgrejer och det är inte ett dugg synd om dem för att de inte har en uttråkad, lidande förälder bredvid sig...