...som hette Grend.

Cool kille! Grend jobbade i skogen, med att dra hem timmer. En dag, förmodligen vacker, dog Grends husse. Mitt ute i skogen. Död. Jättedöd. Grend fattade genast läget och gick hela vägen hem till frugan, som förstås också genast förstod att något var fel, när Grend dök upp bara sådär.

Frugan hade ingen större användning av Grend när det inte fanns någon man som ville köra hem timmer mer, så Grend fick bli ridskolehäst i Falun-trakten (Sveden). Denna ridskola ordnade ridläger på somrarna. När mamma och pappa kom och hälsade på mig på ridlägret blev de kära i Grend vid första ögonkastet.

Grend fick alltså nya ägare. Han stortrivdes på baksidan av trädgården, lärde sig snabbt att om han bankade med hoven i väggen vid köksfönstret, öppnade sig fönstret och han fick något gott.

Grend var en stor kille. Nordsvensk. Jag var inte så stor, så när jag var ute och red var det inte alltid jag som bestämde vart vi skulle. Rätt som det var kunde han få syn på till exempel en höhässja långt ute på en äng. Då gick han dit. Hur mycket jag än slet och drog för att styra tillbaka till vägen. Jag var inte så stark i elvaårsåldern.

Han var även en hopphäst av rang! Med eller utan hinder. Ett par stolpar på var sida men inga bommar emellan - Grend hoppade ändå, för säkerhets skull, liksom.

Många sommardagar tillbringade jag på hans rygg i hagen. Låg över ryggen med huvudet på hans rumpa och tittade upp på himlen, medan han lugnt mumsade gräs och flyttade sig lite då och då. Varm hästrygg, surr av flugor, doft av sommar. Idyll!

Långa barbackaturer i skogen tidiga sommarmorgnar, men en gång pratade vi med Perssons-Erik så länge att mamma blev orolig och kom och letade efter oss.

Perssons-Erik är en helt annan historia. En gammal man med långt vitt skägg, som bodde i en jordkällare i skogen. Jordkällaren var det enda som fanns kvar efter hans föräldrahus, som brunnit ner för länge sedan. Själv brann han för att hjälpa indianerna i Argentina.

Det var historien om Grend, vår första och mest personliga häst!