Ja, det gör jag faktiskt! Särskilt tonårstjejer. Jag avskydde tonårstjejer redan när jag själv var tonårstjej.

Tonårtjejer är vidriga små varelser. Men det allra värsta är att de i de flesta fall fortsätter att vara ganska vidriga när de blir vuxna. Och som vuxna påverkar de samhället, samhället påverkar mig. Därför är jag just nu förbannad.

För jag har fattat nu hur många blonderade bimbopuckotonåringar det finns. Herregud, det verkar ha blivit mycket värre sedan jag själv var tonåring. Då var de inte lika många, de där totalt blåsta brudarna. Nu är de överallt, med sina vitblonderade hår och exakt likadana kläder.

Det är den verkligheten som ska möta mina döttrar om några år. Fy fan! Önskar jag kunde utrota alla dessa Kissie-wannabees.

De är nämligen inte ett dugg harmlösa. Nej, det är brudar som de, som gör att utvecklingen på jämställdhetsområdet går så satans långsamt! Det är puckade brudar som de, som fortsätter vara puckade vuxna, som fungerar som en bromskloss för alla normala kvinnor som faktiskt har en hjärna och som faktiskt bryr sig om annat än smink och mode.

Det är de som drar ner lönerna, som fortsätter medverka till den sneda kvinnosynen - en kvinnosyn som de själva ser upp till och vill vara en del av! De ser upp till glamourmodeller a´la Linda Rosing  (som iofs inte är mycket till glamour...) och Victoria Silvstedt. Dessa idioter blir vuxna och skaffar själva barn... gaaaaa.....

Alla vet väl hur puckad Blinda Trosing är, annars är det bara att kika in på sajten med hennes mest kända citat.

Men om alla visste att de flesta tonårsbrudar med silikondrömmar är minst lika puckade, kanske en folkrörelse skulle kunna starta? En rörelse som ledde till att man fångade upp dessa looser-wannabees och hann hejda tragiken i tid, och också kunde minska stoppklosseffekten på samhällets utveckling. Ja, drömma kan man ju alltid.

Själva drömmer väl tjejerna mest om att bli bekräftade/påsatta av lika puckade killar. Suck. Det är ju så sjukt så jag snart börjar drömma mardrömmar.

Nu åker de ut! Mattorna alltså. Nu får det vara nog!

Mattorna som ska ligga på sin plats och pryda sina golv, får ändå aldrig göra det. De far runt i knöliga högar och blir smutsiga på ett ögonblick.

Jag veeeet att det finns sånt där man lägger under mattor, så att de inte halkar iväg. Men det blir aldrig av att skaffa det. Och även om de låg kvar på sina platser, skulle de bli precis lika smutsiga precis lika snabbt.

Det går inte att ha mattor på sommaren! Mattor + sommarbarn = massor av extrajobb!

Så nu åker de ut! Jag prioriterar att mina barn får springa ut och in i huset som de vill, barfota med blöta, gräsiga, svartsmutsiga fötter!

Känner att jag behöver skriva något som blir en motvikt till det förra inlägget.

Igår var en skitdag och jag ville sälja alla barn på Blocket för femtio öre styck. Men de dagarna hör ju ändå till undantagen. Mina barn är visserligen allihop oplanerade, alla utom en, men de är här för att jag valt att ha dem här.

Det finns så mycket klyschor om att ha barn.

"Det är det bästa som har hänt mig!"

"Hela mitt liv förändrades!"

"Barn är meningen med livet!"

För en del är det inte det bästa som har hänt, för en del förändras livet till det sämre när de får barn. Jag hoppas de är få, men jag vet att de finns.

Så de där klyschorna kan gärna få ligga och samla damm någonstans. Alla vill inte ha barn! Jag ville inte ha barn, möjligtvis kanske ett, men bara kanske.

Men när jag fick det, så gav det verkligen mersmak, för mig.

Den kärlek jag känner till mina barn är så otroligt stark och går inte att jämföra med någon annan slags kärlek. Ju fler barn, desto mer sådan underbar kärlek. Hjärtat växer för varje barn! Det är den kärleken som gör det så värt att ta allt det negativa, som faktiskt kommer som ett brev på posten när man skaffar dem...

Den kärlek jag får från mina barn är också totalt olik all annan slags kärlek. Den är, precis som min kärlek till dem, självklar. Kan inte tas död på. Den är spontan och alldeles, alldeles underbar. Jag älskar mina barn och mina barn älskar mig, oavsett hur vi beter oss och oavsett våra handlingar. Till skillnad från kärleken mellan vuxna partners och mig och mina vänner.

Det ger också mersmak att tillverka något som är en del av mig själv. Som liknar mig; utseendemässigt och personlighetsmässigt. Men som samtidigt är en helt egen person med helt egna sidor, som man får upptäcka allt eftersom, följa och forma. Det är en ynnest att få ge sina barn en bra barndom och härliga minnen. En gåva att få forma dem till bra människor som blir bra vuxna. Det är jobbigt, men spännande på något sätt. En tuff men samtidigt rolig utmaning.

Jag ser fram emot att få upptäcka hur just mina barn blir. Vad de kommer att intressera sig för, vilken slags musik de kommer att gilla, vad de kommer att vilja arbeta med, hur de kommer att vara med andra människor och så vidare.

Detta gör skitdagar som igår mer än värda jobbet!