Det regnar.

Det har regnat mer idag, än vad det har gjort under hela Juli. Det regnar massor!

Jag har ju semester, men idag fick jag sällskap av min tioårige pojke. Underbart! Vi har inte setts på fyra veckor! Han har varit hos sin biopappa i Köpenhamn tre veckor, och sedan toppat det med en vecka på västkusten tillsammans med sin bästis och dennes familj.

Vi satt inne och funderade på vad vi skulle hitta på.

Här i området finns en jättestor och fin plaskdamm - vi går dit!

Slängde ner en handduk i en kasse, och off we go. Varsitt paraply, inte för att det hjälpte så mycket..

Det var inte så mycket folk vid plaskdammen. Sist vi var där var det knökfullt av barn och knökfullt av vuxna runt omkring på sina filtar.

Nu var det inte riktigt lika många. Inga alls, faktiskt.

Av med kläderna och plask i vattnet!

Det gick förbi folk då och då, på avstånd. De tyckte förmodligen att vi var helknasiga.   

Vi hade i alla fall väldigt roligt!

Sedan gick vi hem igen, utan att klä på oss på benen och fötterna. Det regnade och vi var ändå blöta.. Ja, tioåringen tog inte på sig alls, han gick med handduken över axlarna och paraplyet i handen. LOL!

Jag skrev om anorexia/extrem viktnedgång  - ett inlägg som var riktad till varenda thinspobloggare i hela världen, som genon sina bloggar får det att verka okej, ja till och med något att sträva efter, att se ut som ett skelett. Det var alltså inte riktat till en enda person. Tyvärr gjorde jag misstaget att plocka ett citat ur mängden, och den som skrivit denna kommentar kände sig personligt påhoppad.

Det är helt okej, jag hoppas alla de anorektiker som försöker "smitta" andra genom att blogga om skiten, känner sig personligt påhoppade!

Jag vet att det handlar om unga människor - men de är tillräckligt gamla för att lyckas sluta äta och vägra ta emot hjälp, de är också tillräckligt gamla för att skriva, positivt, om skiten!

Efter att ha fått en mängd kommentarer från denna person, väljer jag nu att lägga upp några av dem i ett separat inlägg. Varför?

Jo, för att det så klart och tydligt visar vilket personlighetsstörning dessa människor lider av.  Det är den här personen ett lysande exempel på!

Jag upptäckte för ett bra tag sedan, att just den här tjejen lider av anorexia. Jag skrev en kommentar till henne i hennes blogg, där jag försökte uppmärksamma henne på att hon har en sjukdom. Så här lät det då:

”... Vissa, (typ jag) mår jättebra, det enda som fattas är att vara nöjd med sin kropp. Allt jag behöver, är att gå ner ett kilo. sen är jag nöjd. . Men då kommer mina revben synas mer, och alla andra ben oxå. Men tänk att vissa kanske BLIR lyckliga av det? Alla tycker inte samma vet du! Det gör lite ont när du kallar oss dumma, allt vi vill är att vara nöjd med oss själva.
Om man får väga mycket, varför får man inte väga lite? Ska du börja klanka ner på fettos som inte kan sluta äta för dom är så hungriga? NÄ, dåså…”

I andra sammanhang har just denna anorektiker fortsatt i samma stil:

”… och du, mig hjälper det verkligen att "se ut som ett skelett", jag mår riktigt bra av att vara såhär smal. När jag var tjockare ville jag skära bort min mage med kniv, jag hade självmordstankar. Nu är jag glad, och älskar mig själv så mycket att någon annan också älskar mig. Jag har lärt mig att älska mig själv, tack vare min anorexia…”

"...Jag mår Jättebra med min kropp nu när jag nått min målvikt. Jag gör inte detta för ångesten, utan för att vara nöjd med min kropp. Precis som vissa gör ett könsbyte bantade jag. Jag var i fel kropp innan. NU MÅR JAG BRA."

 Men i samband med mitt förra inlägg om anorexia, låter det så här:

”…och ett tillägg, jag skulle aldrig förneka eller romantisera min anorexia. Jag hatar det, det tar upp hela mitt liv och jag vet att jag behöver sluta nu. men det är försent, Ana har min hjärna och kropp nu. ALLA anorektiker är inte likadana. :)..”

 Okej.....  Är det inte lite schizofrent? Först mår hon inte dåligt alls, och anorexian har hjälpt henne. Sedan mår hon dåligt och dessutom så dåligt att det inte finns något hopp. Det visar verkligen hur sjukt en anorektikers hjärna fungerar!

Jag vet att det inte bara är jag som har försökt resonera med denna anorektiker, på vänliga sätt.

Det går inte att nå fram. Trust me. Det går inte att nå fram.

Jag anklagade inte just denna person för att mobba normalviktiga människor.

Det jag försökte frå fram, är att om man läser i thinspo-bloggar, finns det en mängd spydiga, nedvärderande kommentarer om normalviktiga människor.

Till exempel fick jag en sådan kommentar från en annan thinspobrud, efter att ha skrivit en kommentar:

Jag skrev att "nej, Nicole Ritchie  var inte snyggare när hon såg ut som ett skelett. Hon är snyggare nu, när hon är normalviktig."

Som kommentar till det skrev någon, jag har ingen aning om vem eftersom det inte intresserar mig, att blogginnehavaren skulle strunta i mig. Jag var bara avundsjuk, precis som alla andra fetton... inte helt korrekt citerat men med den innebörden.

Men denna person gav sig sjutton på att ta allt personligt, trots att hon hävdar motsatsen.

Well well, hon har en offentlig blogg, där hon skriver inlägg som alla kan läsa. De är inte låsta. Så länge man gör det, får man också räkna med att bli citerad eller liknande.

Det jag är arg på, är att thinspo-bloggare glamouriserar sin sjukdom och får fler med sig. Det är DET jag tycker är sjukt!

Visst önskar jag att alla anorektiker skulle börja äta, men med tanke på den extrema oviljan att se sanningen i vitögat, så lär det inte hända.

Om jag kunde, om det var möjligt, skulle jag dra hem till varenda anorektiker och släpa dem, med våld, till en sluten psykavdelning OCH se till att de stannade där tills de var friska.

Inte främst för deras skull. Men för deras föräldrars och andra anhörigas skull!

Men det går inte. Tyvärr.

JA, det är synd om dem, men det är samtidigt för jävligt att de startar offentliga bloggar om sin sjukdom! Dessutom ÄR det puckat att hjärntvätta sig själv till att tro att det är bra för kroppen att sluta äta och till sist dö. Sjukt och ointelligent, hur synd det än är om dem.

  Till sist: Det är ALDRIG för sent att söka hjälp. Det handlar ENBART om ifall anorektikern VILL ha hjälp eller inte.

De flesta vill inte det. De vill fortsätta känna den underbara känslan av patetisk "självkontroll"...........