Sitter här i värmen, ganska irriterad efter en lång, lång dag.

Nej förresten, nu ljög jag. Det lät bättre med irriterad än avundsjuk...

Ja, jag är avundsjuk! Jag är illgrön av avundsjuka! Och därför irriterad.

Jag är avundsjuk på folk och familjer som kan njuta av varma sommardagar. Som kan ta med en bok ut i trädgården medans barnen glatt leker utan att störa varannan minut.

Som kan ta det lugnt en dag då och då, utan att det betyder att det blir tredubbelt så mycket att göra dagen efter.

Jag är avundsjuk på människor som är gifta eller lever i förhållanden där partnern inte jobbar typ jämt. Så att de slipper göra det mesta själva. Även soliga, varma, härliga sommardagar.

Jag är extra avundsjuk på det just idag, eftersom idag var en extra jävlig dag.

Det är helt och hållet mitt fel. Jag har misslyckats med mina barns sömrutiner...

De somnar sent. Sedan är de extra trötta dagen därpå, alltså extra gnälliga och arga och sura och slåss och bråkar extra mycket/hela tiden för att så falla ihop i små högar sent på eftermiddagen. Somna alltså. Vid det laget är jag själv så slut att jag inte kan förmå mig att väcka dem. Dels är det nästan omöjligt, men om jag lyckas så är de hysteriska bra länge efter väckningen och sedan sju gånger värre de återstående timmarna till läggdags. Dels blir det så frestande lugnt och skönt när de två minsta sover....

Ja, och sedan vaknar de, lagom till läggdags. Då är de pigga och somnar sent igen, och så börjar det om. Så här har det hållt på fram och tillbaka sedan sommarlovet startade. Eftersom jag oftast är ensam är det svårt att klara de där sena eftermiddagarna. Det finns ingen som tar över och fortsätter hålla dem vakna så att de inte somnar någonstans.

Lovar mig själv varje kväll jag har pigga barn att aldrig mer låta dem sova på eftermiddagen.

Men nästa gång är jag själv lika tröttkörd igen, efter en hel dags extra skrik och bråk...

Samtidigt med detta har jag försökt hålla nere kaoset hemma och ute idag. Jag har ont i fötterna nu, som jag ofta har på kvällarna, eftersom jag fan inte sitter många sekunder under dagarna.

Inte nog med det så är barnens pappa extra mycket borta i juli. Vi ser nästan inte till honom redan innan, men i juli är det dubbelt så många jourer som annars, och i övrigt ännu längre dagar än annars, på grund av underbemanningen.

Det här innebär en jour: Han åker tidigt på morgonen dag A, innan vi vaknat eller när vi precis har vaknat. Han är borta till nästa dags, B, eftermiddag. Då kommer han hem efter att ha varit vaken sedan morgonen dag A. Alltså kan han oftast knappt stå på benen och måste sova resten av dygnet till morgonen efter, C, då han försvinner till jobbet igen och kommer hem tidigast vid sju - åttatiden.

Flera gånger i veckan.

Jag börjar faktiskt känna mig utbränd. Tålamodet tryter och jag vill ibland bara gå härifrån och skita i allt.

Ja, varför sätter jag mig inte bara ner då?

Jo, för att mina barn inte är särskilt lugna. Ibland är de det, men inte längre än tjugo minuter i sträck. De slår sig, de ramlar, de bråkar, de kivas, de slåss, de vill något, och de är många, så minuterna utan att jag måste göra något är få. Och eftersom jag vet att det inte är någon idé att sätta sig ner bekvämt så gör jag inte det, utan försöker istället göra något vettigt mellan springandet. Ändå är det alltid mer eller mindre kaos här. De är snabba. Det dras fram grejer fortare än jag hinner lägga tillbaks dem, de springer in med smutsiga fötter, drar ut kuddar, kastar klossar i hela huset.... tvätten växer lavinartat så fort jag inte tvättat på en dag och .... suck.

Jag är avundsjuk på folk som sitter vid stranden/poolen och softar medan deras enda barn leker lugnt och glatt utan att behöva kollas hela tiden. Som har barn som inte tar en mikrosekund på sig att försvinna. Ja, på alla som kan vara på offentliga platser och slappna av samtidigt.

Jag är avundsjuk och arg och känner för att ge fingret åt hela världen!

Men imorgon är en ny dag...