Sitter här i värmen, ganska irriterad efter en lång, lång dag.

Nej förresten, nu ljög jag. Det lät bättre med irriterad än avundsjuk...

Ja, jag är avundsjuk! Jag är illgrön av avundsjuka! Och därför irriterad.

Jag är avundsjuk på folk och familjer som kan njuta av varma sommardagar. Som kan ta med en bok ut i trädgården medans barnen glatt leker utan att störa varannan minut.

Som kan ta det lugnt en dag då och då, utan att det betyder att det blir tredubbelt så mycket att göra dagen efter.

Jag är avundsjuk på människor som är gifta eller lever i förhållanden där partnern inte jobbar typ jämt. Så att de slipper göra det mesta själva. Även soliga, varma, härliga sommardagar.

Jag är extra avundsjuk på det just idag, eftersom idag var en extra jävlig dag.

Det är helt och hållet mitt fel. Jag har misslyckats med mina barns sömrutiner...

De somnar sent. Sedan är de extra trötta dagen därpå, alltså extra gnälliga och arga och sura och slåss och bråkar extra mycket/hela tiden för att så falla ihop i små högar sent på eftermiddagen. Somna alltså. Vid det laget är jag själv så slut att jag inte kan förmå mig att väcka dem. Dels är det nästan omöjligt, men om jag lyckas så är de hysteriska bra länge efter väckningen och sedan sju gånger värre de återstående timmarna till läggdags. Dels blir det så frestande lugnt och skönt när de två minsta sover....

Ja, och sedan vaknar de, lagom till läggdags. Då är de pigga och somnar sent igen, och så börjar det om. Så här har det hållt på fram och tillbaka sedan sommarlovet startade. Eftersom jag oftast är ensam är det svårt att klara de där sena eftermiddagarna. Det finns ingen som tar över och fortsätter hålla dem vakna så att de inte somnar någonstans.

Lovar mig själv varje kväll jag har pigga barn att aldrig mer låta dem sova på eftermiddagen.

Men nästa gång är jag själv lika tröttkörd igen, efter en hel dags extra skrik och bråk...

Samtidigt med detta har jag försökt hålla nere kaoset hemma och ute idag. Jag har ont i fötterna nu, som jag ofta har på kvällarna, eftersom jag fan inte sitter många sekunder under dagarna.

Inte nog med det så är barnens pappa extra mycket borta i juli. Vi ser nästan inte till honom redan innan, men i juli är det dubbelt så många jourer som annars, och i övrigt ännu längre dagar än annars, på grund av underbemanningen.

Det här innebär en jour: Han åker tidigt på morgonen dag A, innan vi vaknat eller när vi precis har vaknat. Han är borta till nästa dags, B, eftermiddag. Då kommer han hem efter att ha varit vaken sedan morgonen dag A. Alltså kan han oftast knappt stå på benen och måste sova resten av dygnet till morgonen efter, C, då han försvinner till jobbet igen och kommer hem tidigast vid sju - åttatiden.

Flera gånger i veckan.

Jag börjar faktiskt känna mig utbränd. Tålamodet tryter och jag vill ibland bara gå härifrån och skita i allt.

Ja, varför sätter jag mig inte bara ner då?

Jo, för att mina barn inte är särskilt lugna. Ibland är de det, men inte längre än tjugo minuter i sträck. De slår sig, de ramlar, de bråkar, de kivas, de slåss, de vill något, och de är många, så minuterna utan att jag måste göra något är få. Och eftersom jag vet att det inte är någon idé att sätta sig ner bekvämt så gör jag inte det, utan försöker istället göra något vettigt mellan springandet. Ändå är det alltid mer eller mindre kaos här. De är snabba. Det dras fram grejer fortare än jag hinner lägga tillbaks dem, de springer in med smutsiga fötter, drar ut kuddar, kastar klossar i hela huset.... tvätten växer lavinartat så fort jag inte tvättat på en dag och .... suck.

Jag är avundsjuk på folk som sitter vid stranden/poolen och softar medan deras enda barn leker lugnt och glatt utan att behöva kollas hela tiden. Som har barn som inte tar en mikrosekund på sig att försvinna. Ja, på alla som kan vara på offentliga platser och slappna av samtidigt.

Jag är avundsjuk och arg och känner för att ge fingret åt hela världen!

Men imorgon är en ny dag...

 

Per s

3 juli 2010 23:14

Ok Åsa, vet precis hur det känns, fast det var ett tag sedan. Lovar dig, fast det är liten tröst nu, att snart nog sitter du en- eller tvåsam och är orolig när den yngste är borta en vecka på festival av nåt slag o de äldre har fullt upp med sitt. Det är då mixen av övergivenhet och frihetslycka fyller en...
"konsten" är att inse att varje nu har SITT goda och dito onda. Svårigheten är oxå att vi människor alldeles för sällan är tinade med varandra, alldeles för lätt att då såra, ett oilla menat skämt blir lätt en käftsmäll eller ett punchslag i mellangärdet så man tappar luften...som du säger själv: Ny dag i morgon...

 

Åsa

3 juli 2010 23:42

Tanx Per1 Men hördu, ta det inte personligt! Dig är jag bara avundsjuk på utan att irritera mig. Du har ju gjort ditt vad gäller barn och det med råge! ;-)

http://xecute.bloggplatsen.se

 

Bengt Olov

4 juli 2010 00:11

Det där skulle jag aldrig klara. Jag vet hur slut jag var när vår son var liten och inte sov på nätterna. Jag höll på att bli tokig och vi delade fullt ut på allt. Du gör det tidvis helt själv med betydligt fler barn! Beundransvärt tycker jag. Jag är ju ledig på dagarna så jag kanske kan hjälpa till ibland. Säg bara till!

 

Åsa

4 juli 2010 00:55

Tack B O! Men akta dig, det kanske står tre barn utanför ytterdörren imorgon bitti och är låst hela dagen hemma hos oss... :-)))

http://xecute.bloggplatsen.se

 

noboytoy

4 juli 2010 01:33

Själv är jag både barnlös och manlös;) Jag fattar ärligt talat inte hur ni småbarnsföräldrar orkar med heltidsjobb, hus, barn, bla, bla. Full av beundran!! Jag måste säga att jag lever lyxliv i jämförelse. Med lyx menar jag då egen-tid. Men du får förhoppningsvis vila när barnen vuxit upp och det måste ju finnas fördelar med familjelivet också? Sånt som vi "lyxmänniskor" går miste om;)??

http://noboytoy.bloggplatsen.se

 

Åsa-Maria

4 juli 2010 08:34

Jag känner med dig, även om våra kids är tonåringar nu, men nog minns jag hur de kunde vara, vi har tre "bara", men det är 20 och 18 mån mellan dem så det var många småttingar i många år. En make som jobbade natt + övertid + helger för att det va mycket att göra och jag hade inget körkort. Shit va trött man var ibland...det värsta var väl eg att försöka hålla barnen hyfsat sysselsatta under förmiddagarna när maken sov, det var ju svårt för dom att förstå att "pappa måste vila lite för att han jobbade när ni sov inatt". Vadå liksom?? Kan inte pappa komma å leka??

Å som man sprang..känner igen mig i det du berättar...MEN, om än en klen tröst...det kommer att lugna sig, du kommer att glömma detta så småningom - tro mig - fast du kanske inte tror det. Jag ska inte säga åt dig att njuta av småbarnstiden för det är inte så njutbart alltid, finns inga konkreta råd att ge (sorry) utan jag kan bara ge dig tanken att det BLIR lugnare vartefter de blir äldre, även om det känns långt bort...

http://mittlchf.bloggplatsen.se

 

Ewa

4 juli 2010 09:40

Man får vara avundsjuk ibland! När Elin var liten, så verkade alla jämngamla sova länge på dagarna medan mammorna satt och drack kaffe. Elin sov 2x30 minuter..... Det är endast ett exempel på vad jag brukade vara avundsjuk på. Kram

http://www.fundringar.bloggplatsen.se

 

Åsa

4 juli 2010 10:08

Tack för kommentarerna! Det blir bättre, jag vet. :-)
Var bara tvungen att skriva av mig i går kväll... :-p

http://xecute.bloggplatsen.se

 

susanna55

4 juli 2010 10:27

Stackars dig, att inte få chansen att koppla av NÅGON GÅNG, är hemskt. Jag har inte fyra barn, men var ensam om allt, redan från BB, och känner igen din avundsjuka. Den har du baske mig rätt till. Att det blir bättre sedan hjälper ju inte nu, det är ju NU du är trött. Stupar du, ja då stupar du ju! Finns det inget dagkollo i närheten? Kram

http://susanna55.bloggplatsen.se

 

Bitterfittan

4 juli 2010 21:24

Gaaaaaaaaaaaaaah, vad jag känner igen mig. Avundsjukan övergår nästan i missunsamhet där man nästan (men bara nästan........eller?....eeeh..) äcklas av andras förmåner. Åtminstone så äcklas man av folk som har det så jävla bra men som gnäller ändå - liksom för att man "ska". Morr.

jag önskar dig verkligen verkligen avlastning. ALLA behöver det ibland!

http://nobimbosallowed.bloggplatsen.se

 

Åsa

4 juli 2010 22:40

Jajamensan, missunsamhet is the word! *rodnar lite* :-)) Tack, och detsamma till dig bästa bitterfitta! Till skillnad från dig, och säkert från Susanna också, får jag ju faktiskt avlastning, bara inte lika ofta som de som lever med någon med ett mer normalt jobb... *rodnar lite igen*

http://xecute.bloggplatsen.se

 

Jenny

7 juli 2010 20:58

Oj, det känns som om det är mina barn du skriver om.
Jag har bara 2 och jag är helt slut på kvällarna, så jag beundrar dig att du orkar.
Kämpa på.

http://justlife.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag kanske inte bloggar ofta, men när jag bloggar bloggar jag, och då bloggar jag rejält (Edvard Blom)      Hänt sedan sist: Är tillbaka i yrket jag utbildade mig i och jobbade med under många år, bland annat på dåvarande Örebro Kuriren. Där star...

Vi kommer alla dit förr eller senare. Vi alla kommer bli föräldralösa. Ingen förälder lever för evigt.  Man kan tycka att det inte är en så stor grej; det händer alla och är en naturlig del av livet. Man föds och man dör. Det är inte konstigt att e...

Häromveckan ifrågasatte min äldsta son varför jag haft "så många" pojkvänner. Dels är han ung; fyller snart 18 år, dels är han högfungerande autist och därför i vissa lägen lite fyrkantig. Saker är ofta svarta och vita.  Jag försökte förklara livet...

Det slår aldrig fel. Så fort man är riktigt skönt bajsnödig, sådär så man faktiskt ser fram emot att sätta sig på toaletten, ja då hinner man inte mer än börja förrän nästa person knackar desperat på dörren.  "Mamma jag måste kissa!" Det spelar...

Nu måste jag bara! Jag står inte uuuuuuuuuuut längre om jag inte får göra det. Kommentera Gilmore Girls, alltså.   Jag vet, det är en gammal serie. Följde den lite sporadiskt för många år sedan, i början på 2000-talet. Tyckte den var bra, men u...