Det blev dags för en spontan roadtrip. Till världens bästa B som har flyttat till ett underbart gammalt skolhus ute på landet, en bit utanför Trollhättan.

Dit har jag aldrig kört själv, så jag tänkte att det var ju bra att jag har upptäckt att det finns något som heter GPS. Nu kan jag använda den för andra gången någonsin. Perfa!

Det gick bra,nästan alla 20 milen från Värmland till Trollhättan.Vägen gick mest rakt fram faktiskt. Vid varje rondell var det "andra avfarten" som gällde. Nemas problemas.

Tills Trollhättan dök upp. Där ville inte GPS:en ge mig förvarning i tid. Den tog för givet att jag själv skulle fatta att jag skulle fortsätta rakt fram, för att den helt enkelt inte sade något annat.

Hallå?!? När man ligger i sin högerfil i lugn och ro men den plötsligt bara gäller för att svänga av och bort från motorvägen, dessutom mot just det ställe man dittills följt skyltarna mot - då borde kanske puckorösten ha tänkt på det i tid. Den borde ha sagt "om 600 meter ska du se till att ligga i vänsterfilen, annars hamnar du fel." Eller "om 500 meter ska du inte svänga av till höger".

Sedan var den jäkeln så snabb att räkna om rutten att jag fortfarande inte ens visste om jag gjort rätt eller fel. Skulle jag försöka åka tillbaka ner på motorvägen? Var det inte så det nyss stod? Eller skulle jag följa (de nya?) instruktionerna och fortsätta in i Trollhättan?

Gaaaaaahhh! Stress!

Ett extra varv i en rondell också, innan jag beslutade mig för att helt enkelt försöka lita på puckorösten och följa vägbeskrivningen in mot centrum. Det kändes inte bra alls. Smög fram i 50 km/h med konstant ifrågasättande blick mot mobilskärmen. Seriöst? Menar du att jag ska fortsätta? Hallå, vi ska ut på landet men vi är vid Kronogården nu?!?

Det är nog bara jag som kan köra fel med en GPS.

Men jag hamnade rätt till sist, trots att jag inte alls var framme när rösten bestämt hävdade att jag visst var det.

Vi är inte jättebästisar ännu men jag hoppas vår vänskap och kommunikationsförmåga hinner utvecklas innan hemresan imorgon...

"Fet tants sexuella irrfärder"

?!?

Seriöst? Jag undrar var Bloggplatsens admins håller hus.

Nej, jag är inte pryd, alls. Inte ens en millimeter. Men den här människan bloggar på en portal vars medlemmar består av 80 % barn och yngre tonåringar.

Dessutom är det så totalt smaklöst, oerotiskt och osofisktikerat något bara kan bli. Inte ett dugg "sexigt". Tvärtom; det är direkt avtändande när en ganska IQ-befriad kvinna, som uppenbarligen aldrig har kommit i kontakt med orden "stil" och "klass", visar upp hela sin smaklösa wt-vulgaritet.

De enda som kan tända på detta är lika smaklösa, IQ-befriade och trashiga män...

Jag har "semester".

Inte för att jag jobbar (på en arbetsplats hemifrån), men jag jobbar banne mig desto mer hemma.

Jag har sagt det förut och säger det igen; att ta hand om fyra barn, stort hus och allt vad det medför, är inte vare sig soft, avslappnat eller genererar massor av egentid. Tvärtom. Jag vaknar på jobbet klockan sju och går och lägger mig på jobbet klockan alldeles för sent. Hinner oftast inte äta frukost, stressar igenom alldeles för många dagar, det går oftast i ett.

Men nu har jag alltså semester. Det känns ganska konstigt.

De första veckorna var sköna. Wow. En längre period av tid till nästan bara mig! Tid att tänka efter, reflektera, fundera på hur den närmsta och senare framtiden ska se ut. Putsa på min egen hälsa, personliga utveckling, mina mål.

Fast, det börjar det kännas lite jobbigt. Jag saknar barnen till den grad att till och med tanken på "en sådan där dag" framkallar melankoliskt blanka ögon och "aawww".

En sådan där dag:

Jag försover mig och har tre minuter på mig att väcka och få upp fyra ungar, som i sin tur har en minut på sig att få på sig kläderna och äta frukost. Saker som vi normalt har en och en halv timme på oss att utföra på morgonen. Det brukar resultera i att vi alla fem är stressade och inte blir på särskilt bra humör. Såklart.

Sedan glömmer jag förstås någons gympapåse och måste åka hem och tillbaka till skolan igen för att lämna den.

Förmodligen har någon av katterna under tiden dragit in en halvlevande fågel som flaxat omkring och spritt dun och fjädrar på hela övervåningen, tillsammans med blodfläckar på tapeterna. Förmodligen ligger resterna av den under övre trappen.

Självklart börjar det regna precis när jag ska klippa buskarna med kökssaxen eftersom jag återigen glömde köpa en sån där trädgårdsaktig sax. Självklart får jag istället ägna mig åt ännu värre saker som måste göras; typ laga fönsterhakar, ta hand om disken (det blir en full bänk efter varje måltid och diskmaskinen är igång från morgon till kväll), byta sängkläder i fem sängar (bläääää).

Och när barnen kommer hem är det första jag hör:

"Mamma! E puttade mig nyss när vi gick från bussen! Han är dum, säg till honom!"

"Det gjorde jag inte alls! Du slog mig! Mamma hon ljuger!"

"Det gör jag inte alls! Mamma säg åååååt honom!"

Sedan fortsätter antagligen resten av dagen i ungefär samma stil, med småtjafs och storbråk med jämna mellanrum.

Någon går in i någon annans rum utan att fråga först. Någon tog de bästa Pet Shoparna i leken. Någon vill inte flytta sig från datorn när det är dags att byta. Någon smaskar vid bordet så att en annan demonstrativt slutar äta.

Helt säkert blir det ingen godnattsaga på kvällen för att de tjafsat i badrummet, busat i sängarna och inte lyssnat när jag bad dem lugna ner sig tills jag kommer med boken.

En sådan dag längtar jag efter just nu!

Xecute

Ja, jag vet. Man ska göra som alla andra, göra om sin profilbild på Facebook till en regnbågsfärgad sådan. Man ska visa sitt stöd för homosexuellas rätt att gifta sig.

Om man inte har en regnbåge framför ansiktet är man nog emot. Man kanske till och med är medlem i Westboro babtist church?

Jag är emot.

Att göra som precis alla andra.

Det känns som att det finns bättre och mer konstruktiva sätt att hjälpa htb-rörelsen än detta. Det här är ungefär lika effektivt som när femtioelvatusen brudar lägger upp konstiga "hemliga" statusar till förmån för cancerforskningen.

Det funkar bättre att skänka pengar............... just sayi´n....

I övrigt är jag 200% för allas lika värde och rättigheter.

Det var på tiden att världens mest inflytelserika land hoppade på tåget. Hurra!

Alla intressen och livsstilar är inte lika "politiskt korrekta".

Självklart beror det ofta på i vilket sammanhang man befinner sig; till exempel är det oerhört pk att dricka hembränt i baksätet på en raggarbil, om man är omgiven av likasinnade. Men det är verkligen inte pk att, iförd fulvästen, hala fram dunken och snacka motorkraft hos gamla amerikanare på finfesten med champagne och fransk kulturfilmsprat.

Men sedan finns det sådant som verkar vara mer övergripande aningen- eller.

Det här funderar jag på eftersom jag har ett ”pk-problem" - både med mina intressen och mitt beroende.

Dels har kost, hälsa och träning intresserat mig sedan jag var 11 år och hittade en hel hög I Form-tidningar hemma hos pappa i Köpenhamn. (Gjorde genast en klippbok vars övningar jag utförde regelbundet på höskullen hemma :-)) . Dels är jag sockerberoende. Riktigt ordentligt.

Nu har jag lyckats sluta med socker, efter många års kamp till och från. Aldrig tidigare har jag fått bort det helt och hållet från min kropp vilket var en riktigt tuff uppgift.  Det ger nämligen lika starka effekter i abstinensväg när man slutar helt med det, som nikotin, alkohol och t o m mildare former av heroin. Fruktansvärda abstinensbesvär. Jag låg fullständigt utslagen i dagar och led hemska kval en vecka, innan det värsta var över.

("En tripp till helvetet t/r" )

När jag gjorde det, slutade med socker alltså, och började äta väldigt grönt och väldigt sunt (som tillägg till att jag redan rör på mig rätt mycket) upptäckte jag något: Hade jag t ex slutat snusa istället, och beskrivit mitt helvete och beklagat mig offentligt, hade jag förmodligen fått massor av pepp och påhejning. Att sluta med socker och därmed äta och leva hälsosamt genererar inte riktigt samma effekter.

Ett intressant fenomen! Varför är det ena pk men inte det andra?

Tittar man i sociala medier, läser bloggar, tweets och annat från oprofessionella skribenter, är det lätt att hitta fler som upplever detta. Man hittar också många som dessutom måste stå ut med otaliga negativa kommentarer.

Så varför är den ena livsstilen pk men inte den andra? Varför är det inte särskilt socialt accepterat att öppet se ner på "den genomsnittlige svennens" val av livsstil, t. ex när hen lägger upp foton på sin chipspåse eller citatbilder om hur löjligt det är att träna?

Men så mycket mer accepterat att kommentera negativt (eller osynliggöra) när det gäller människor som tar hand om sig själva och sin hälsa?

Kursiv (Ctrl+I)

Notera att  jag inte pratar om gravt överviktiga människor nu, på något sätt. Jag jämför inte den sociala acceptansen med 140-kiloskillens som dagligen drabbas av omgivningens öppna förakt. Samhällets/medias syn på överviktiga och deras karaktärer osv är helt åt helvete.

Jag syftar på det här märkliga lagom-fenomenet:

Man får inte vara för osund/överviktig.

Men det är inte heller pk att vara för sund.

Några exempel saxade från internet:

"Det värsta jag vet är folk som hackar på en för att man är dedikerad och hängiven sin hälsa.
Är det bara jag som stöter på den här vågen av förakt från icketränande? Man ska tydligen skämmas för att man tränar och vill förbättra sig själv. Hyckleri."

"Hörde en intressant sak om det här med hån hit och dit på radion. De pratade lite om att det är mer socialt accepterat att supa två dagar i veckan än att träna varje dag. Det tycker jag är sjukt - istället för att klanka ner på de som tränar borde man ge positiva kommentarer.
Jag har varit med om det rätt mycket, att jag får negativa kommentarer, och ibland kokar jag inuti."

"Har haft lite diskussioner här hemma om att vi som tränar mycket och äter hälsosamt får höra en hel del negativa kommentarer. En del tycker det är extremt, överdrivet och att man måste ju leva lite också. Man hör väldigt sällan någon kommentera någon som äter skräpmat. Det är i mina ögon värre. Särskilt när man lär sina barn att äta en kost som innehåller lika mycket socker som godis. Det tycker jag rent av är elakt mot det barnet. Man föds knappast med ett sockersug…

Samma observation har jag gjort på sociala medier. Det verkar som att det är helt ok att kommentera en vältränad person med negativa kommentarer. Som ” nä fy vad mycket muskler, vad äckligt” osv. Skulle någon skriva något likvärdigt om en överviktig person skulle det bli ett himla liv. Tror man att muskler gör den personen fri från känslor? Tror man inte att den personen kan bli lika sårad? Har man inget positivt att säga, var hellre tyst."

Ungefär så, ja. Det är jättesuperokej att sitta på stamställets uteservering med sin starköl och sina saltade, rostade nötter, och fälla syrliga, nedlåtande kommentarer om någon hurtig person springer förbi i sina färgglada, blanka tights.

Att mula schips med vännerna och haussa sitt ”livsnjutande” i jämförelse med de fanatiska bladätarnas stackars tillvaro.

Om den som springer förbi skulle stanna upp och börja tweeta ifrågasättande vari livsnjutandet ligger och kommentera kroggästernas val av livsstil, skulle det inte vara lika pk alls.

Det skulle nog bli en så kallad Twitterstorm...

"Ska du verkligen äta det där godiset?" "Borde du inte börja träna lite?" "Du måste gilla sprutor, så mycket socker som du stoppar i dig. Du skullle kanske satsa på en karriär som narkoman istället för diabetiker?" - sådant skriver man normalt inte till en person som lägger upp en bild på fredagsmyzet.

"Ska du träna nu igen? Vad du var hurtig då..." "Ta en kaka föffan, ingen har dött av lite socker!" "Äter du gräs också?!" - vanliga kommentarer till de som tar hand om sig själva. Precis som menande blickar, suckar och andra inte-så-hemliga signaler om vad man anser.

Statusar och bilder som handlar om att dricka vin, öl, äta gott (och så en bild på mat som får kroppen att vilja lägga sig och dö istället för att behöva ta hand om skiten), sitta still i soffan, länkar till artiklar om vad som helst spånigt bara det inte handlar om hälsa – de får massvis av ”gilla”.

Statusar och bilder som handlar om att man varit på ett träningspass av något slag, ätit något gott (en tallrik med mat som kroppen jublar över att få), länkar till artiklar om matens och rörelsens påverkan på kroppen – not so much. Det här gäller som sagt inte bara mig, men även andra som delar det här intresset och som jag har möjlighet att iaktta i sociala medier.

Möjligtvis är det okej att träna och äta sunt, om man egentligen inte vill. (Helst ska någon läkare ha sagt åt dig att du måste. Eller vem som helst annan inom sjukvården.) Klaga gärna lagom mycket på hur jobbigt det är och hur tråkigt det är att behöva hoppa över eftermiddagsfikat. Då är det bra. Och träna inte för ofta! Minsta möjliga insats, bara precis så att det kan räknas som regelbundet. Bli lagom vältränad - men absolut inte deffad. Då är du jätteduktig i omvärldens ögon och kan bada i "gillanden".

Men varför? Varför är det finare att missköta sin kropp och sitt psyke, än att ta hand om dem? Varför är det mer socialt accepterat att leva på nästan enbart processad mat, utan minsta grönsak till, än att äta hälsosamt? Varför är det fult att tycka om att träna mycket?

Jag fortsätter "forska" i det här fenomenet, men utan något större hopp om att hitta några ordentliga svar...

Skräckfimer. Zombiefilmer. Psykologiska thrillers.
Inte min kopp te...

Jag är en sån där känslig människa. En som knappt törs läsa nyhetstidningar ifall det är några rubriker om barn eller djur som far illa - det räcker med en enda, förbifladdrande rubrik i stil med "pappa ströp bebis" för att jag ska ha en klump i magen i minst en vecka efteråt och ja, jag kommer drömma mardrömmar om det också. På sant!
Såg "Willow" med min lillasyster när jag var 17 år. Då var hon 10 år. Jag led och blundade när det blev för spännande och läskigt, och det var ändå en fantasyfilm, för barn... Efter ett tag utbrister min lillasyster "men det är ju bara en film!"
....ja, ja. Det är bara filmer. Jag vet. Men jag har alltid varit känslig. Har i alla fall kunnat läsa nyheter, fram tills jag fick barn. Efter det förvärrades känsligheten till absurdum.

  Val Kilmer i Willow-style

Så jag vägrar alla slags läskigheter. De få skräckfilmer jag redan har sett, som tonåring, är för evigt fastsvetsade i minnet. Den lilla pojken som torterades till döds av sin mamma och styvpappa likaså, för att inte tala om Fritzl... Mannen som kan ersätta Satan.

Det här skriver jag samtidigt som jag tittar på "Arctic outbreak".
Skräckfilm om maskar som lägger ägg inuti människor och sedan kryper ut genom ögonen (sade jag att jag har ögonfobi?)

  Val Kilmer i arktisskräck-style

Och samtidigt som jag lider av att behöva vänta på att nästa säsong av "The walking dead" börjar i USA den 18:e februari.
Samtidigt som jag läser nyheterna varje dag i minst två dags/kvällstidningar.

Det började med att jag ville bevisa att jag visst klarar av zombies, så det så. Tvingade mig själv genom den ena zombiefilmen efter den andra. Oftast med bara ett öga öppet. Litegrann.
Därmed var "project Alice activated".
So to speak.

Jag började gilla det. Bestämde mig för att ge serien "The walking dead" en chans. Ett avsnitt åtminstone - det första.
Fem säsonger på väldigt kort tid senare är jag helt fast.

     Daryl - the man, the myth, the legend...

Det går att lära om, programmera om, härda sig. Kan knappt vänta tills jag får se Daryl, Rick och resten av gänget - och zombierna - igen!

Nyheterna? Tja, jag insåg att jag har blivit en rätt tråkig människa sedan jag lade ner det dagliga följandet av omvärlden 2005.
Jag läser och biter ihop. Det går lättare för varje dag - men framför allt blir det roligare för varje dag! Min hjärna hade nog saknat den stimulansen...

Det finns en sida på Facebook som heter "den värkiga verkligheten".

Ja, jag vet inte ens var jag ska börja. Är personen som driver den utvecklingsstörd? Det verkar i alla fall så.

Varje gång någon postar bilder därifrån mår jag illa och måste kräkas lite i munnen.

Bilderna är fula, ibland osmakliga och gör oftast att det är nästan omöjligt att se texten. Det ska tydligen vara så gulligt, glittrigt och blänkande som möjligt. Eller bara puttinuttigt. Nallar. Fantasyblommor. Isch.  

Texterna... herregud. Nästan alltid dåligt formulerade självklarheter. Det är smetig sentimentalitet och kladdiga klyschor från början till slut.

   Nähä? Är det sant?!? Hade jag aaaldriiig tänkt på eller märkt!

Här försöker vi vinna VM i självklarheter.

      Åh, så vackert och fint! Tror jag fick en tår i ögat. Not.

Varför behöver folk läsa klyschiga, kladdiga texter på suddiga bilder med hjärtan och blommor?

Tänk så mycket mer det hade gett om människan bakom det här hade låtit bli bilderna och bara skrivit statusar med samma innebörd - fast utan den sentimentala geggan.

"Man kan inte älska alla, men jag tror vi alla älskar någon. Om inte annat älskar vi förhoppningsvis oss själva och det är ibland tillräckligt."

Svart text på vit bakgrund och utan den sentimentala förvrängningen av orden. Ta-daa! Tror jag ska starta en egen värkig verklighetssida. En som gör om alla vidriga bilder, de som får det att värka i mig.

//X - irriterad 

Fick anledning att fundera på barn och leksaksvapen idag. Alltså, inte för att det är något jag inte reflekterat över förut. Tvärtom, eftersom ett av mina barn fullkomligen älskar vapen av alla slag har jag behövt tänka länge och väl på saken. Från början, när jag fick mitt första barn, var min inställning lika pk som samhället påbjuder. Nej, barn ska inte ha låtsasvapen, usch och fy. Aldrig att mitt barn får leka med det!

  Gissa om E blev lycklig när han fick en sådan här i julklapp! De övriga två barnen älskar den också och det leks hej vilt. Sist hette leken "rosa baskrarna mot kattnapparna. Även lasersvärd och vilda västernpistol var med som tillbehör...

Men principer i den stilen brukar förr eller senare duka under för verkligheten och sunda förnuftet. Precis som alla andra orealistiska principer jag hade när jag bara hade en liten dvärg och han inte ännu ens börjat på dagis/kommit i kontakt med omvärlden.

Nä,nú tycker jag precis tvärtom. Varför? Klicka på länken! Så mycket bättre förklarat och skrivet än vad jag skulle lyckas med:

http://foraldrarochbarn.se/barn-och-leksaksvapen-en-het-potatis/

Dessutom tillkommer en mycket positiv aspekt med att tillåta sina barn att få använda låtsasvapen; det genererar tillfällen och anledning till återkommande diskussioner om livet, världen, krig, verklighet kontra fantasi, om empati, kärlek, förståelse. Om säkerhet och vad som händer om man gör fel med riktiga vapen eller andra farliga föremål. Det är inte dumt alls!

//X