Man kan få en grattis header, ser jag i rampljuset. Spännande!

Just nu försvann fyra barn ut genom dörren för att fortsätta en lek. Den innehåller mycket spring. Vad lugnt det blev!

Tolvåringen är hos en kompis, men åttaåringen har en kompis hemma idag. Så det jämnade ut sig. Det brukar göra det...

Ibland känns det som om jag har ett eget dagis. Eller fritids, kanske passar bättre.

Sexåriga E har sedan en tid en grej för sig; han skriker, så högt han kan. Rakt ut. Till exempel när jag frågar honom någonting, eller när han leker, eller spelar. Rätt som det är så skriker han så mina öron trillar av. Hoppas det går över snart. Att be honom sluta ungefär femtioelva gånger har inte hjälpt. Att säga till fungerar överhuvudtaget inte särskilt bra i den här familjen. Förmodligen gör jag något fel, som jag ännu inte har upptäckt. Resultatet är i varje fall att mina barn är väldigt dåliga på att lyssna när jag säger till dem. Har tappat räkningen på antalet gånger jag har sagt till om att hänga upp ytterkläderna efter sig, och ställa upp skorna. Selektiv hörsel eller misslyckad mamma?

Jag har försökt med diverse metoder. Belöningar, bestraffningar, "ormar", pedagogiska scheman med bilder och Gud vet allt.

Men inget fungerar särskilt bra. Inte i längden. Ormarna fungerar jättebra - i början. Man ritar en orm med rutor i. Sedan får barnen kryssa i en ruta/sätta ett klistermärke varje gång de gör något som krävs för att få göra det. När ormen är full väntar en belöning. Men mina barn är för smarta. Efter ett tag väljer de att strunta i att det tar längre tid för ormen att bli full, och väljer att bara göra de saker de tycker är lättast. Det har inte funkat att göra ormar med delbelöningar efter tio rutor, korta ormar, långa ormar...

Belöningar och bestraffningar fungerar ju inte heller, det vet jag egentligen. Det är bara alltför lätt att trilla dit ändå, när jag står där, svettig och högröd i ansiktet av ilska över att tre barn springer runt, runt och ingen hör ett dugg när jag ber dem lugna ner sig.

Hade jag fått se den synen innan jag fick barn hade jag nog grävt ner mig. Jag gillade inte ens barn...

Men jag älskar så klart mina fyra busfrön!

Astrologi, karma, tarot, healing med stenar, astralkroppar, hjälpare...

Jodå, jag tror faktiskt att sådant är på riktigt, att det "funkar".

Om det är professionella personer som utövar det. Problemet är förstås att det finns oceaner av väldigt oprofessionella människor som försöker tjäna pengar på universums krafter. Och det är väldigt svårt att se skillnaden.

Det är synd att även de seriösa dras med i hur det "ska se ut". Till exempel använder tingeltangel, tyger som ska se "andliga" ut och associera till.. tja, jag vet inte. Lila är i alla fall populärt. Gärna med fula mönster. Tända ljus, rökelse, "magiska" attiraljer som egentligen inte fyller något annat syfte än att få mottagaren att tro och känna att personen framför dem vet vad han eller hon håller på med. Fast på mig fungerar det tvärtom.

Jag känner mig ytterst skeptisk till tingeltangelandlighet. Jag behöver inte ha lila draperier eller doftljus för att tro att det finns saker i universum som vi människor inte förstår ännu. Jag behöver absolut inte höra suggestiv, "andlig" musik i bakgrunden för att veta att våra döda är med oss och att de gärna kommunicerar med oss genom människor som har förmågan att förmedla. Jag blir definitivt inte lockad av "andliga bilder", som mer ser ut som fantasyteckningar av någon tonåring med romantiska drömmar.

Det skulle vara trevligt att möta en duktig, proffsig vägledare utan stjärnor, månar, solar och fantasy på kontoret. Att kliva in på ett ställe som känns som om att den som jobbar där inte är någon flummig häxwannabee.

Universum är vist, magiskt och kärleksfullt. Det räcker!

Det är säkert jätteroligt att baka allt sitt eget matbröd och kaffebröd själv, alltid.  Att laga mat från grunden, minst två gånger om dagen. Det är säkert jätteroligt att mala sitt eget kaffe och fånga sin egen sill att lägga in i egentillverkade glasburkar med egentillverkade etiketter.

Jag tycker inte det, men jag vet att många tycker det.

Jag vet också att det finns många som gör sådana här saker för att de tror att man "måste" göra det. För då är man en bra "husmor", en bra fru, en bra förälder, en bra människa. Det finns också många som gör allt och lite till enbart för att få höra hur duktiga de är. Trots att de egentligen stressar ihjäl sig och helst skulle vilja köpa en färdigbakad jävla limpa någon jävla gång.

Jag gillar att skriva, men om jag hade gillat att baka så hade jag gjort det. Förmodligen varje dag. Min poäng är inte att det är något fel med att baka/laga hemlagat/sylta/safta osv. Men att det är något riktigt galet när folk pressar skiten ur sig med att göra sådant, inte för att de vill, utan för att de tror att de måste eller har blivit beroende av bekräftelse på t ex Facebook...

Trots att det är 2013 tycks många tro att det är 1953.

Att baka eget bröd hela tiden, att laga mat från grunden hela tiden, det är inte alls ett tecken på att man är en bättre människa - det är ett tecken på att man är en mindre avslappnad, mer stressad människa med lägre självkänsla än de som inte sätter så höga krav på sig själva. Barnen vill nog hellre ha en glad mamma som har tid att lyssna och titta och läsa högt och hitta på roligheter, än en mamma som far runt med disktrasan i ena handen och bakpulvret i den andra handen, samtidigt som hon rättar till det smårutiga förklädet med ena foten. Det är inte att vara "duktig", det är att vara osäker. Som fan.

"Jag måste göra allt det här så att jag passar in, får beröm, blir omtyckt, människor säger att jag är så duktig som gör och orkar så mycket, jag måste göra allt det här för att få bekräftelse för utan det kan jag inte bekräfta mig själv".

Som sagt. Om man nu inte verkligen på riktigt tycker att det är roligt och inte alls stressande och tidsödande.

Man ska göra det man själv vill, har lust med. Det som ger tillfredsställelse och lycka. Inte det man tror att man måste göra för att tillfredsställa andras idéer om hur saker och ting ska vara.

Är det att baka, så fine. Är det att måla, gör det. Är det att fånga egen sill och lägga in i egentillverkade glasburkar, go ahead. Är det att skriva, låt tangentbordet glöda. Bara det är något du själv vill och tycker om.

Annars lär de flesta bröd, bakverk och maträtter innehålla en hel del resentment...

Ps. Det finns färdiglagad och samtidigt sund mat att köpa i de flesta mataffärer. Till och med färdigt bröd som inte alls är onyttigt. Det finns både sylta, sill och köttbullar till julafton och påsk. De flesta konditorier säljer färdiga tårtor och andra bakverk. Det finns, tja, nästan precis allt och det duger jättebra. Jag menar, om du har något annat intresse och någon mer mening med livet än att fixa mat. Bara ett tips. Ds.

Sprang på den här videon idag. Nu skäms jag litegrann. Här sitter jag och är bara lite blekfet. Lite lönnfet, sådär. Eller okej, ganska så mycket lönnfet, men fortfarande inte superöverviktig eller i närheten av riktig fetma. Ändå har jag massor av ursäkter och förklaringar till att inte hinna med att träna, att inte orka träna. Herregud, jag har ju fyra barn! Ett trevåningshus, som blir stökigt och smutsigt fortare än jag hinner säga "fyra barn". Herregud, jag har ju... så himla mycket att göra, hela tiden. Jag hinner inte. Orkar inte. Jag är ju så trött jämt, särskilt på kvällarna.

Fast... här är en fembarnsmamma. Med ett heltidsjobb. Med väldigt många fler kilon att bli av med än vad jag har.

Hon klarar det, hon hinner och orkar.

Skillnaden är helt enkelt motivation. Hon har gett sig fan på att lyckas. Själv är jag måttligt motiverad. Visst vill jag vara snyggt vältränad, frisk, pigg och stark. Men tydligen inte till priset av att avstå söt och god mat, och att resa mig från datorn som jag sitter vid när jag har en stund över, för att istället svettas. Nä, så motiverad är jag inte. Suck. Kan hon så borde jag ju kunna.

Jag får börja jobba på min motivation...

Det handlar inte om att bli smal, det handlar om att bli stark, må bra, vara pigg, glad och sova riktigt skönt hela nätterna. Ha en kropp som fungerar som den ska, och som jag dessutom kan vara stolt över på alla sätt. Inte bara över vad den har klarat av och vad den kan just nu!

Då var det dags att prata kroppar igen...  ett av mina favoritämnen. Ett ämne som blir ännu mer aktuellt när vårdagjämningen har passerat - shit, det är snart dags för Beach 2013!

Undrar om det finns statistik på hur många som nojjar över hur lite tid det är kvar att träna bort fläsket på, just precis nu? Hur många procent av Sveriges befolkning som vaknar på morgonen med ångest över sina kroppar? För att det är vår och därmed slut på den säsong då man kan dölja det mesta med feta lager ytterkläder. För att det snart är möjligt att hänga på stränder i bikini/badbyxor.

Men tänk vad mycket mer en kropp är, än bara sitt utseende! Bilden ovan beskriver det perfekt.

Jag är grymt imponerad av min egen som klarar de mest fantastiska saker. Som till exempel att föda tre barn helt utan bedövning. Mina slitna händer fixar det mesta, starka som bara den. Fötterna som nog inte platsar i ett par öppna sandaler, de kan i varje fall bära mig överallt jag vill, fort eller långsamt. Mina ben med alla minnen, märken från livet, precis som armarna. Den där fläcken, det var ju då när... och det där märket fick jag när...  ja, min kropp är faktiskt lite som en dagbok.

Det den inte är, är perfekt.

På det där plastiga, modelliga sättet.

På alla andra sätt är den perfekt. Den fungerar perfekt (nåja, nästan i alla fall) och jag trivs med att bo i den. Vi är kompisar, oavsett vad vågen står på. Även om jag har befunnit mig i ett tillstånd av förbluffad förvåning under några månader, då jag upptäckt fler aspekter av kroppsboende. Hur det känns att bo i en lite större kropp med tillhörande praktiska I-landsproblem. Men jag kan ärligt säga att jag innerst inne inte lidit nämnvärt. Det har bara varit irriterande att inte ha tillräckligt många passande byxor.

Det är snart beach 2013 och jag kommer, oavsett vikt, gå omkring på diverse stränder i min bikini. Oavsett hur fluffig jag är. Huvudsaken är att jag trivs med mig själv, att jag känner mig stolt över min kropp och vad den har överlevt, vad den har varit med om, vad den klarar av. Plastig perfektion är så otroligt tråkigt! Så intetsägande.

Jag har ganska korta ben, väldigt liten byst, en rejält fläskig rumpa och breda axlar. Jag kommer aldrig kunna se ut som Gisele Bündchen eller Heidi Klum. Det vill jag inte heller, för jag vill vara jag. Mysiga, härliga, mjuka jag som har gett liv åt fyra fantastiska varelser, som har tämjt hästar med min kropp och fått dem att dansa balett, som har huggit träd och sprungit och ramlat och... och...

Perfektion är inte attraktivt och sexigt, det är däremot självkänsla, humor och en avslappnad inställning till sig själv.

Beach 2013: skratta och ha roligt på stranden istället för att gå och hålla in magen!

Jag har fortfarande inte träffat en perfektionist som lever ett lugnt, harmoniskt liv.

Strävan efter perfektion och inre ro går liksom inte ihop. Det är som att försöka sätta ihop två Briotåg med fel ändar mot varandra. Det går bara inte.

Att sträva efter perfektion betyder att man hela tiden fokuserar på det som inte är just perfekt. På skavankerna. Allt man tycker är fel, inte duger som det är. Följden blir en ständig känsla, gnagande i det medvetna eller omedvetna, av missnöjdhet, otillfredsställelse.

Perfektionism kan handla om precis allt. Du kan vilja att ditt hem ska vara perfekt, till den grad att det platsar i en inredningstidning. Du kan vilja att det alltid ska vara perfekt städat. Det kan vara en strävan efter en omöjligt perfekt kropp. En strävan efter att ändra allt hos din partner som du inte är hundra procent nöjd med. Det kan vara irritation över vänner och bekantas tillkortakommanden, bucklan på bilen som stör dig, ett projekt som inte är färdigt och därför går dig på nerverna.

Perfektionism. Det är vid det här laget känt för de flesta att de mest inbitna perfektionisterna också är de som mår sämst på insidan. Att ha ett kraftigt behov av att kontrollera allt omkring sig, på utsidan, betyder oftast att man inte kan kontrollera sitt inre, att det finns ett känsloliv som inte mår bra och därför försöker man istället kontrollera allt man KAN kontrollera.

Livet är faktisk helt okej som det är, just precis nu. Trots att bilen har en buckla och det är disk på köksbänken, trots att magen dallrar och partnern sitter på toaletten alldeles för länge jämt. Tänk på så mycket tid som plötsligt frigörs, som blir över och kan utnyttjas till roliga saker, när du slutar slita för perfektion.

Tänk på hur mycket tid du får till att lära känna dig själv, lära känna dina barn, träna på att älska alla sidor hos din partner, göra saker du verkligen njuter av att göra. Istället för att fokusera på allt du inte är nöjd med.

Ingen och inget är perfekt och kommer aldrig bli det. Möjligtvis kan det vara lite perfekt ibland, men det håller inte i sig utan stenhårt arbete. Inga människor kommer någonsin bli perfekta, vare sig barn eller vuxna. Att sträva efter det är som att stå och slå huvudet i en betongvägg. Du kommer börja blöda, men väggen lär inte få några märken...

Dessutom: En perfektionist blir aldrig nöjd. När något faktiskt blivit perfekt, hittar perfektionisten genast något annat att vara missnöjd med och börja åtgärda.

Vilket roligt liv.

Jag älskar sjuttiotalet! Nu är det ju lite inne att gilla sjuttiotalsretro, men till mitt försvar har jag alltid älskat det. Även när det var mer än omodernt. Säger bara orange. Brunt. Orange plust brunt. Underbart!

En stor vinst med att älska sjuttiotalsinredning är att det är så lätt att göra det personligt, och att få utlopp för sentimentalitet.

Fotot tog jag strax innan jag började laga mat häromdagen. På bilden finns min mormors bruna slev och hennes mått, som jag lekte med på golvet i köket från jag var pytteliten. Bunken och den gula vispen hade vi hemma i mitt barndomshem från så långt tillbaka jag kan minnas. Både min mormor och min mamma är döda. Men där deras saker är, finns de. I hjärtat och i minnet.

Med ett hem i sjuttiotalsstil är det svårt att vara en i mängden av likadant inredda hus...

Personlig och stylish matlagning ftw!

Så många frågor, så lite tid... varsegod, här kommer ett urval till alla er som undrar!

"Hej Xecute, hur känns det egentligen att vara 100% perfekt? Mvh Gullepluttan"

Hej kära Gullepluttan! Jag kan bara säga att det känns bra. Det är inget jag tänker på i min perfekta vardag. Man kan väl säga att jag har vant mig vid att vara så här fantastisk efter 38 år. I början var det jobbigt, eftersom många var avundsjuka och missunsamma. Men nu har jag avlivat alla som inte gillar mig, så nu är mitt liv helt utan sådana små irritationer.

"Hej Xecute! Jag undrar hur jag ska göra för att bli lika bedårande vacker som du? Jag har provat allt, men utan resultat!!  Mvh från Desperat

Hej Kära Desperat! Här kommer framgångsreceptet:

1) Föd tre barn på fyra år.

2) Ha för lite tid och för lite ork att äta regelbundet.

3) Se till att alltid ha små barn, så att du aldrig kan sitta still.

4) Köra barnvagn i snö uppför backar ger superschyssta, deffade muskler.

5) Sov alltid mer eller mindre för lite.

Lycka till!

"Hej Xecute! Hur gör jag en sån där snygg sotning som du är så bra på? Mvh Sminklisa"

Hej kära Sminklisa! Tricket är att använda väldigt mycket svart kajal och svart ögonskugga. Lägg på minst sju lager, sedan ska du sova med det hela natten. När du vaknar och tittar dig i spegeln; Voilà!

"Hej Xecute! Jag är kär i en kille i min parallellklass, men han är kär i min bästa kompis kusins syster! Trots att jag har skrivit långa citat från låtar om hjärta och smärta på lappar och lagt i hans skolbänk, fattar han inget. Jag gråter varje kväll. Hjälp! Mitt liv är väl över nu? Visst är det väl så att man bara blir så här kär en enda gång i livet? Mvh Gymnasiebruttan

Hej kära Gymnasiebruttan! Ja, det är sant, du kommer aldrig att älska igen. Fortsätt lyssna på Backstreet Boys alla klassiker, för just så smärtsamt kommer resten av ditt liv att vara. Tyvärr. Det, eller lobotomi, är vad du har att välja på. Livet är hårt vettu.

"Hej Xecute! Du klär dig alltid så sjuuuukt snyggt asså! Typ värsta coola stilen. Tips? Mvh SofiFahrmanWannabee

Hej kära SofiFahrmanWannabee! Tja, what can I say, stil är ju faktiskt medfött. Har du det inte så är det egentligen kört för dig. Men visst, några tips kan jag väl dela med mig av: För det första, titta noga på hur precis alla andra klär sig. För det andra måste du läsa varenda modeblogg, modereportage och även följa alla visningar på de stora catwalksen. Vi snackar Milano och New York alltså, inte Paris - franska designers är sååå 90-tal. När du har gjort allt detta kan det vara svårt att få tid över att klä på sig, men det är ju ett mindre problem. Du kan ju alltid hävda att de som tror att du är naken faktiskt är för ocoola för att se de speciella tyger dina kläder är gjorda av. Tänk helt enkelt Kejsarens nya kläder.

"Hej Xecute! Jag har fått barn, hela världen snurrar alltså kring mig och just mitt barn är extremt mycket mer speciellt än alla andra barn som föds varje minut, varje dag, året runt. Hur gör jag för att få alla att förstå detta? Det finns faktiskt folk som inte verkar fatta hur fantastisk jag är som har FÖTT BARN!!! Mvh Mamma till min prins Cevinh

Hej kära Mamma till min prins Cevinh! Det här är ett problem som många förstagångsmammor måste brottas med. Det enda som hjälper är att skaffa fler barn, så att du trillar ner på planeten Jorden igen. Fortsätt föda fler barn tills du märker att du har tillfrisknat från detta delirium. Och kom ihåg, ingen bedövning i förlossningsrummet!

Hej Xecute! Jag bloggar men kan inte stava och fattar nada asså, vad ÄR egentligen kommatering för nå skit? Asså, jag gor ju i skolan, de e ju de ja liksom typ ba bloggar om, men måste ja verkllijen typ lyssna på lektionerna åkså??? Gymnasiet äger fett men asså fatta hur trist själva skolan e! Mvh Rosa-glitter

Hej Kära Rosa-glitter! Det finns faktiskt två lösningar på ditt problem: 1) Operera in fler hjärnceller så att du fattar att det är smart att använda skolan till att lära sig något. Börja vara uppmärksam på lektionerna så att du får schyssta betyg, så att du får ett välbetalt jobb som är kul, så att du får ett skönt liv, så att du kan ha fetkul med din stora pension när du lägger ner jobbandet.

Eller, så kan du fortstätta i samma stil, vilket inte heller är fel! För hur skulle samhället fungera utan alla osynliga människor som faktiskt gör de där sakerna vi andra inte vill befatta oss med? Tar hand om soporna, gör rent i dikena, håller offentliga toaletter rena och så vidare. Visserligen är inte lönen så fet, men det får du ta. Du slapp ju i alla fall anstränga dig i skolan!

Nu avslutar vi den här sessionens FAQ, fortsättning följer en annan gång. Pussisar och kramisar och snuttisar till alla gulliga läsare!