Idag blev en sådan där dag, när inget blev som man hade tänkt. Men frågar ni mina barn, så är de nog bara glada för det; på grund av en trasig bil har de fått pannkakor till både lunch och kvällsmat. Som plåster på såren för att de fick samma mat två gånger, blev det glass till efterrätt på kvällen (eller, så blev det glass till efterrätt för att mamman var så grymt sugen). Säg inget till Anna Skipper...

Bilens batteri tyckte tydligen inte om att jobba på en röd dag. Eller så protesterade det mot att jag lånade ut bilen. Märklig timing; jag har vetat i månader att mina syskon behövde låna bilen just idag. Bilen har gått finfint. Imorse hämtade de den, och en halvtimme senare var den död.

Stackarna fick ta alla sina grejer - datorer, väskor, sovsäckar - och åka tåg med massa byten istället. Vi blev utan bil, pappan i familjen fick ta bussen ända till stan för att handla mat så att jag plus fyra barn klarar oss över dagen imorgon, tills han kan komma hem med en (dyr) hyrbil.

Vad bilen kommer att kosta att laga, tänker jag på en annan dag...

Men sådant är livet. Ibland kraschar saker, särskilt sådana saker som man kanske inte har möjlighet att underhålla som man borde.

Idag är också det datum då mamma dog, nu för sexton år sedan. Otroligt vad tiden flyger. Det känns inte alls som om att det skulle vara så många år sedan jag såg henne senast! Det känns riktigt konstigt, i mitt huvud känns det mer som om att det kanske var ett par år sedan eller så.

Lite mer glass på det...

Och vips! så blev jag fjorton igen.

De senaste dagarna har jag befunnit mig i högstadiet, åtminstone mentalt. Det började med en vänförfrågan på Facebook, som öppnade porten till minnenas huvudtelevison. Det resulterade i ett blogginlägg som i sin tur resulterade i en diskussion om högstadiet med en person som jag aldrig kunde föreställa mig att bli vän med - då.  Nu betraktar jag henne som en fantastisk människa, som jag önskar att jag lärt känna tidigare. Men när det begav sig, stod vi på varsin sida av korridoren. Vi hade skåpen mitt emot varandra, men avståndet mellan dem kunde lika gärna ha varit flera mil.

Så det är väldigt intressant, roligt och tankeväckande att diskutera högstadietiden med just henne. En del saker minns vi på samma sätt, andra saker helt motsatt. Jag minns henne som väldigt snygg (det är hon fortfarande), självsäker och i alla fall någorlunda populär. Hon minns att hon var osäker, blyg och blev utsatt av de "coolare" tjejerna och killarna som var högst upp i hierarkin.

Nu sitter jag här, just hemkommen från ett utvecklingssamtal med min snart trettonårige son. Han börjar i sjuan i höst. Jag är inte ett dugg avundsjuk. Grundskolan är verkligen den hårdaste tiden i livet. Aldrig någonsin är hierarkin man måste hantera så hård, så extrem. Aldrig någonsin är reglerna för hur man ska vara och inte vara så hårda och skoningslösa. Aldrig någonsin blir man utsatt för samma slags bedömningar, granskningar eller riskerar att bli mobbad för precis vad som helst som inte ens går att förutse.

Min son är, precis som jag var, längst ner i hierarkin. Inte bara i sin klass, utan i hela stora skolan. Till och med nior som går förbi honom kommer med kommentarer och det var precis likadant för mig. Men min son, precis som jag, försöker inte passa in utan kör sitt race, så gott han kan. Det visar på en inre styrka som är så viktig att ha i livet; att våga stå för den man är, fullt ut.

Men det är oerhört svårt. Jag försökte passa in ibland, men de perioderna gick snabbt över, tack och lov. Är man längst ner så är det ju ändå omöjligt. Det spelar ingen roll vad man gör. Idag är jag väldigt glad för att jag inte hade det stora behovet av att vara som alla andra och att få bekräftelse från alla andra. Till exempel genom att börja röka och dricka alkohol tidigt.

Jag tror att de flesta som jag tyckte väldigt illa om på den tiden, fortfarande är mer eller mindre vidriga människor. I varje fall de som var värst - de som var "högst upp". Det kommer jag fortsätta tro tills motsatsen blir bevisad, men jag är öppen för att bli motbevisad - det är ju bara roligt. Däremot tänker jag inte gå på några återträffar. Det har varit en del sådana genom åren, men jag vägrar konstant gå på dem. Varför skulle jag vilja umgås med ett gäng människor som gjorde sitt bästa för att göra livet surt för mig? De är förmodligen bara nyfikna på hur alla ser ut nu för tiden och vad man gör. De kan få fortsätta undra.

Tjejen som jag inte pratade med då, men tycker om nu, henne tyckte jag inte illa om. Okej, jag var avundsjuk på att hon såg så bra ut. Men hon var aldrig elak. Hon bara liksom fanns där, jag såg henne i korridorerna. Och utgick från att hon, precis som alla andra, tyckte att jag var dum i huvudet, en total tönt. Min attityd i högstadiet var oftast förakt. Det kändes bättre att förakta alla som trodde de var så väldigt coola och ville vara precis som alla andra. En försvarsmekanism, en överlevnadsstragegi. "Ni gillar inte mig, men det är helt okej för jag tycker ni är idioter allihop". Typ.

Det är verkligen jätteroligt att få ändra uppfattning om någon man trodde var lite högfärdig - någon man minns som "en av dem", mer eller mindre i alla fall. Och det visar hur lätt det är att få fel uppfattning om andra människor, utan att man ens pratat med dem. Jag vet att jag själv har tolkats många gånger som en "mystisk" och lite sur person. LOL! Inget kunde ju vara längre från sanningen. Men det är lätt att bli tolkad som lätt överlägsen och kanske sur, när man i själva verket är blyg. Man drar sig undan och ger andra uppfattningen att man inte vill vara med, och dessa andra tolkar detta lätt som att det beror på att man tycker sig vara lite förmer....

Roller. Livets alla roller... en del har sin roll för alltid, andra byter roller många gånger om.

Min allra bästa vän var en sådan tjej som var högst upp i rang i högstadiet. Snygg, cool, smart, allt. Hade vi gått på samma skola hade vi inte sett åt varandra. Men hon mobbade inte andra. Och jag påstår inte att alla som har en plats högt upp i rangordningen gör det, men väldigt många gör det. En annan vän hade samma position, på sin skola i södra Sverige. Vi umgicks på somrarna när hon hälsade på hos sin släkt i Dalarna, och jag tänkte många gånger att det var ju tur att vi inte gick i samma skola, för då skulle hon också tycka att jag var en tönt. Vi är fortfarande vänner och hon är fortfarande sjukt snygg och populär - men idag tycker jag inte det är ett dugg konstigt att hon vill hänga med mig.   

Väldigt många minnen har passerat revy de senaste dagarna. Alla gör lite ont. De flesta önskar jag att jag kunde ändra - att man kunde hoppa tillbaka i tiden och ge svar på tal, istället för att gömma sig på en toalett eller i biblioteket på rasterna...

Men det vi har kommit fram till, tjejen på andra sidan korridoren och jag, är att de flesta som var vidriga då, fortfarande är otrevliga människor än idag. Och att de flesta som var snygga, poppis, började dricka tidigt, sola solarium hela tiden, röka tidigt - de ser ut som gamla haggor idag. Så vi räcker långnäsa åt dem och deras fula yttre och fula inre. Skrattar bäst som skrattar sist....

Andra inlägg om högstadietiden:

Fel i huvudet eller bara väluppfostrad?

Fy fan vad ful du är!

Nervös eller inte nervös?

Till sist; en stor kram till alla mobbade tonåringar out there som genomlider högstadiet just nu.

Hang in there.

Det händer någon gång att man får se ett "spöke". En människa som man inte sett på många, många år, och som man trodde att man aldrig skulle se igen.

För några år sedan drev jag en klädbutik i Dalarna. En kväll när jag klev av bussen på väg hem, fick jag plötsligt syn på en tjej med barnvagn, alldeles nära mig. Två sekunder senare hade hon passerat, till synes utan att ha reagerat på samma sätt på mig, som jag gjorde när jag såg henne. Jag tror att jag tappade hakan, i alla fall kändes det så.

Det var min före detta bästis i mellanstadiet, som jag inte sett sedan jag var 14 år. Då och då har jag kollat av internet för att se om jag har kunnat hitta henne. Till exempel på Facebook. Men nej, hon har varit som spårlöst, och eftersom många tjejer i min ålder är gifta och därmed förmodligen bytt efternamn, så är det extra svårt.

Men plötsligt så var hon bara där. Såg precis likadan ut som 1988. Exakt. Läskigt!

Det kändes verkligen som att se ett spöke.

Jag tror att jag själv framkallade samma reaktion hos en annan, faktiskt samma sommar. Gick och småpratade med en kompis efter att ha handlat på den lokala Hemköpbutiken i det lilla samhället där jag växt upp. Vi möter en tjej som är på väg in och jag känner mycket väl igen henne, men låter bli att hälsa. Det var den där tjejen. Ni vet, den där som var populärast, snyggast och coolast i klassen när det begav sig. Jag har sett henne flera gånger tidigare under årens lopp, eftersom jag firat midsommar däruppe i Dalarna. Men då alltid på avstånd. Hon däremot, har nog inte sett mig sedan vi var femton år, och hon såg ut som om hon såg ett spöke.

Det känns skönt att kunna konstatera att min tes fortfarande håller. Den om att de som blommar sent, inte vissnar så tidigt. Men de som var supersnygga och jättecoola och hela baletten redan i högstadiet, de ser ofta ut att vara äldre än de är idag. Hah! Det ska väl löna sig på något sätt att vara klassens tönt...

Jag har varit tillbaka i det samhället två gånger. Första gången under  nittiotalet, andra gången alltså för några år sedan. Båda perioderna jag bodde där upplevde jag samma märkliga effekt; att åka tillbaka i tiden och hamna i exakt samma fack som jag satt fast i under grundskolan.

Det spelade ingen roll att jag inte varit varken mobbad eller jätteblyg, tvärtom faktiskt, på väldigt många år. Det spelade ingen roll att jag inte längre ser ut som en tomboy eller att jag har nått vissa framgångar på olika områden. Så fort man sätter sin fot där man är uppväxt, är man fast i sin gamla roll. Kanske inte i sina egna ögon, men i alla andras.

Det är trist. Jag tycker synd om de som bor kvar, de som aldrig, ens för en stund, bytte miljö.

Och det är väl den största anledningen till att jag inte hälsade på min tidigare plågoande. För det var ju henne i sin gamla roll jag såg; tjejen från högstadiet som gjorde mitt liv till pest och pina. Och hon såg väl tönten Åsa i sin tur. Spöket.

Många har gillat och delat det här inlägget på Facebook:

"Är du med rätt partner?
 Under ett seminarium frågade en kvinna, ”Hur vet jag om jag är med rätt person?”.
 Mannen som ledde seminariet la då märke till att det satt en stor man
bredvid henne så han sa, ”Det beror på. Är det där din partner?”.
Kvinnan svarade med uppriktighet i rösten ”Hur vet du det?”. ”Eftersom
din fundering förmodligen tynger dig ska jag besvara din fråga”, svarade mannen.
Så här lyder svaret.
Alla förhållanden följer samma mönster… I början är du förälskad. Du
längtar efter telefonsamtalen, beröringen och du gillar din partners små
egenheter. Att falla för din partner var inte svårt, nej, det var
tvärtom en helt naturlig och spontan upplevelse. Du behövde inte GÖRA
någonting. Det är därför man säger att man ”faller” för någon.
 Människor som är förälskade säger ”jag föll som en fura” eller ”det sa
bara klick”. Fundera på uttrycken. Det antyder att du bara stod där,
utan att göra något, och så plötsligt hände något dig.
Att bli förälskad är en passiv och spontan upplevelse. Men efter ett par månader
eller år tillsammans, falnar glöden. Det är ett naturligt mönster i
ALLA förhållanden.
Sakta men säkert blir telefonsamtalen (om dom
alls kommer) en källa till irritation, beröring är (när den väl sker)
inte alltid välkommen och din partners egenheter är inte längre
charmiga, dom driver dig till vansinne. Symptomen för det här stadiet
varierar för varje förhållande, men du kommer att lägga märke till en
dramatisk skillnad mellan det inledande stadiet när du var förälskad och
det efterföljande stadiet som är betydligt tråkigare och stormigare.
Det är nu som du och/eller din partner kan börja fråga er ”’Är jag med
rätt person?”. Och när du tänker tillbaks på den glödande kärlek ni en
gång hade kanske du börjar längta efter att få uppleva det med någon
annan. Det är nu förhållanden rasar samman.
Hemligheten med att lyckas i ett förhållande är inte att finna rätt person, det är att lära
sig att älska den person man har hittat.
Människor skyller ofta sin olycka på sin partner och börjar söka efter bekräftelse och
tillfredsställelse utanför förhållandet. Resultatet av sökandet kan se
ut på många sätt. Otrohet är det vanligaste. Men ibland gräver
människor istället ner sig i arbete, en hobby, vänskap, överdrivet
tevetittande eller missbruk av olika slag. Men lösningen ligger inte
utanför förhållandet. Det ligger inom det.
Jag säger inte att du inte kan förälska dig i någon annan. Självklart kan du det och
tillfälligt skulle det kännas bättre. Men några år senare skulle du vara
tillbaks i samma situation. Skälet till det är, och lyssna nu noga:
Hemligheten för att lyckas i ett förhållande är inte att hitta rätt person, det är att lära sig älska den person du har hittat.

Att bibehålla kärleken är inte en passiv eller spontan upplevelse. Du
måste jobba på det, dagligen. Det kräver tid, ansträngning och energi.
Viktigast av allt, det kräver vishet och förnuft. Du måste veta vad du
ska göra för att få det att fungera, det finns inga genvägar.
 Kärleken är INTE ett oförutsägbart mysterium som varken du eller din
partner kan påverka utgången av. Precis som att fysikens lagar styr
universum, finns det på samma sätt lagar för förhållanden. Om du vet hur
du ska tillämpa dessa lagar är resultatet förutsägbart.
Kärlek är alltså ett ”beslut”, inte bara en känsla.
Kom ihåg: Du avgör inte själv vilka människor som kommer in i ditt liv.
Däremot är det upp till dig att bestämma vem som får gå, vem som får
stanna och vem du vägrar att släppa taget om! ♥"

Okej. Jag ska försöka att inte skrika. Men alltså, det här är ju FARLIGT! Det här inlägget får med all sannolikhet många som lever i dåliga relationer att tro att de bara behöver skärpa sig lite. Kvinnor som lever med själviska egoister, eller med män som faktiskt bryter ner dem känslomässigt genom verbal misshandel. Är man i en sådan situation har man redan så låg självkänsla att det är alltför lätt att läsa det här inlägget och genast lägga ännu lite mer press på sig själv.

Självklart ska man jobba på sitt förhållande och inte tro att det sköter sig själv. Självklart håller inte den första förälskelsens rus i sig. Men att tro att det inte finns någon bättre därute när man lever med en skitstövel... hallå?!?!? Det där tänket fungerar bara till en viss gräns, och bara om vissa premisser är uppfyllda:

Du älskade från början din partner och alla hans/hennes olika sidor.

Du känner dig inte trampad på i relationen.

Du blir inte utsatt för nedvärderande kommentarer eller annat som har som funktion att sänka din självkänsla.

Du är säker på att din partner älskade dig och alla dina olika sidor från början.

Du blir inte utsatt för misshandel.

Du blir inte känslomässigt utpressad.

Du blir behandlad med respekt.

Du upplever att ni är jämställda i värde i relationen.

Vara tillbaka på samma ställe om man hittar en ny? Nej, det är väl verkligen inte alls så säkert! Fråga alla de som gift om sig och lever sedan många år med en ny partner, som de delar allt med och är bästa vän med. Till skillnad från hur det var i deras första äktenskap...

Nej, usch vad arg jag blir på sådana här dumma, ogenomtänkta och rent ut sagt farliga inlägg på sociala medier! Hoppas det inte gör så stor skada som jag befarar...

Glamour, överallt glamour! Mitt liv är så fantastiskt spännande och fartfyllt att jag knappt vet var jag ska göra av mig.

Igår till exempel, jagade jag en skadad liten mus som katterna inte iddes göra slut på. Naturligtvis iförd det senaste från Prada. Jag, alltså. Inte musen. Upptäckte även två döda möss och en död råtta i förrådet. Jakten resulterade också i att tvättmaskinen drogs fram vilket i sin tur krävde åtgärder där den stått. Och det förde till en total ommöblering av badrummet. Glamour kan även vara svettigt!

  En morgonbild på mig, nyss uppstigen ur sängen.

Efter fem klädombyten och tio parties var det återigen dags att hantera autismutbrott. Denna gång utlöst av tvånget att sitta kvar vid matbordet när vi äter alla tillsammans.Sippade lite champagne medan tolvåringen skrek och kastade saker. När jag stod och plattångade mitt vitblonderade och hårförlängda svall, utbröt det ännu ett bråk. Mellan de tre yngre barnen. Med mild stämma (som naturligtvis bryter på Hollywoodamerikanska) bad jag dem sluta slå ihjäl varandra.

  Här är jag på väg till ICA för att handla lite mjölk.

Loungade en stund på kvällen, sedan blev det natt med tillhörande kiss i barnsäng och dusch av barn.

Självklart såg jag perfekt ut. Då också. Inte en skrynkla på sidennattlinnet.

And now, shopping for more tazzels! *kindpussar*

Helknasigt dygn, toppat av ett barn som ville ringa Bris. För att jag inte ville låna ut min dator. Som slog ett hål i en vägg och hotade med att hoppa ut genom ett fönster. Proportioner? Inte nämnvärt. Men nu äntligen vet jag varför det blir sådana reaktioner på till synes "ofarliga" saker. Äntligen har vi en diagnos. En förklaring. Det är väldigt positivt!

Det här var igår kväll. Idag har vi gått en promenad tillsammans, och pratat. Och skrattat. Och busat med snö.

Livet med ett autismbarn är definitivt en berg- och dalbana...

Nä, du är faktiskt inte ett offer!

Även om det känns så ibland. Eller ofta. Eller hela tiden.

Jag är inte heller ett offer. Men idag har jag sjukt mycket att göra, därför denna länk.

Ämnet är tyvärr alltid aktuellt, för någon, någonstans...

Trevlig läsning!

Fyra barn, stort hus = mycket att göra.

"Föräldra-ledig" är inte ett ord jag tycker om. Alls.

Jag har aldrig varit mindre ledig än sedan jag fick barn.

Visst finns det shopping- och kaffelatteföräldrar, som även har tid att springa på gym och odla intressen när de är föräldralediga. Det hade jag nog också hunnit när jag hade ett enda barn, om jag hade haft pappan i närheten varje dag.

Däremot hann jag absolut gå ut och ha roligt ibland, jag hann med att ha det välstädat hemma och jag hann definitivt med, och kom ihåg, alla åtaganden trots att jag sedan arbetade heltid.

Men det var då. Nu har jag fyra. Redan vid två barn började det bli svårare att hinna med...

Dygnetrunt-jour, alltid på arbetsplatsen, ansvar för att allting fungerar. För att barnen kommer i tid till skolan varje morgon, helst mätta, med rena kläder och rätt saker i rätt väska. För att barnen har rätt kläder och i tillräcklig mängd för varje årstid. För att läxorna blir gjorda. För att gå på utvecklingssamtal, föräldramöten, till BVC, ögonkliniken (dotter med skelning och synfel), Bup (son med autism). För att trösta och hjälpa de som blir retade i skolan (autismsonen varje dag). För att kunna åka inom tio minuter till skolan när någon (läs autismsonen) inte står ut längre och bara måste hem. För att huset är någorlunda i ordning så att det går att leva och leka i det. För att det finns tillräckligt mycket rena kläder till alla. För att hålla fint i trädgården, förrådet, fixa mellanmål, luncher. För att lösa bråk och försöka lära barnen att kompromissa och säga förlåt. För att hålla på regler, speltider, komma ihåg äggklockan när speltiden börjar annars blir det jobbigt när det är dags att sluta. För att komma ihåg att ringa kompisar på kvällarna så att det finns någon att leka med efter skolan/dagis (det går sådär.. det blir oftast spontant, rörigt och orättvist fördelat istället). För att se till att barnen städar sina rum och plockar upp efter sig själva. För att veta vilken dag vilket barn har idrott och vilken dag vilket barn ska ha matsäck. För att trasiga saker blir lagade. För att klippa barnens hår, naglar, smörja in dem. För att klippa marsvinspälsar och klor. För att komma ihåg vad som är slut och måste handlas till kyl, frys och skafferi. För att borsta tänder, läsa sagor och få barnen att somna - helst i tid, så att det inte blir för svårt nästa dag.

Dessutom är det sjukt låg status på att vara hemma med barn.

Så nästa gång säger något om att vara ledig när man är hemma med barnen, kan det hända att jag råkar dela ut en high five. I ansiktet. Med en stol.

Ps. Var är pappan, kanske någon undrar. Svar: Han är på jobbet. Åker hemifrån halv sju på morgonen, kommer tillbaka med bussen som är framme vid 18, eller den som kommer 19:50. Ofta den senare. Eller är jour (en eller flera gånger i veckan) = åker hemifrån vid sju, kommer tillbaka nästa dag vid lunch, måste då sova tills det är kväll.Så ser det ut för det mesta. (Dessutom bor vi visserligen i samma hus, men är singlar). Ds.