Det blev dags för en spontan roadtrip. Till världens bästa B som har flyttat till ett underbart gammalt skolhus ute på landet, en bit utanför Trollhättan.

Dit har jag aldrig kört själv, så jag tänkte att det var ju bra att jag har upptäckt att det finns något som heter GPS. Nu kan jag använda den för andra gången någonsin. Perfa!

Det gick bra,nästan alla 20 milen från Värmland till Trollhättan.Vägen gick mest rakt fram faktiskt. Vid varje rondell var det "andra avfarten" som gällde. Nemas problemas.

Tills Trollhättan dök upp. Där ville inte GPS:en ge mig förvarning i tid. Den tog för givet att jag själv skulle fatta att jag skulle fortsätta rakt fram, för att den helt enkelt inte sade något annat.

Hallå?!? När man ligger i sin högerfil i lugn och ro men den plötsligt bara gäller för att svänga av och bort från motorvägen, dessutom mot just det ställe man dittills följt skyltarna mot - då borde kanske puckorösten ha tänkt på det i tid. Den borde ha sagt "om 600 meter ska du se till att ligga i vänsterfilen, annars hamnar du fel." Eller "om 500 meter ska du inte svänga av till höger".

Sedan var den jäkeln så snabb att räkna om rutten att jag fortfarande inte ens visste om jag gjort rätt eller fel. Skulle jag försöka åka tillbaka ner på motorvägen? Var det inte så det nyss stod? Eller skulle jag följa (de nya?) instruktionerna och fortsätta in i Trollhättan?

Gaaaaaahhh! Stress!

Ett extra varv i en rondell också, innan jag beslutade mig för att helt enkelt försöka lita på puckorösten och följa vägbeskrivningen in mot centrum. Det kändes inte bra alls. Smög fram i 50 km/h med konstant ifrågasättande blick mot mobilskärmen. Seriöst? Menar du att jag ska fortsätta? Hallå, vi ska ut på landet men vi är vid Kronogården nu?!?

Det är nog bara jag som kan köra fel med en GPS.

Men jag hamnade rätt till sist, trots att jag inte alls var framme när rösten bestämt hävdade att jag visst var det.

Vi är inte jättebästisar ännu men jag hoppas vår vänskap och kommunikationsförmåga hinner utvecklas innan hemresan imorgon...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag kanske inte bloggar ofta, men när jag bloggar bloggar jag, och då bloggar jag rejält (Edvard Blom)      Hänt sedan sist: Är tillbaka i yrket jag utbildade mig i och jobbade med under många år, bland annat på dåvarande Örebro Kuriren. Där star...

Vi kommer alla dit förr eller senare. Vi alla kommer bli föräldralösa. Ingen förälder lever för evigt.  Man kan tycka att det inte är en så stor grej; det händer alla och är en naturlig del av livet. Man föds och man dör. Det är inte konstigt att e...

Häromveckan ifrågasatte min äldsta son varför jag haft "så många" pojkvänner. Dels är han ung; fyller snart 18 år, dels är han högfungerande autist och därför i vissa lägen lite fyrkantig. Saker är ofta svarta och vita.  Jag försökte förklara livet...

Det slår aldrig fel. Så fort man är riktigt skönt bajsnödig, sådär så man faktiskt ser fram emot att sätta sig på toaletten, ja då hinner man inte mer än börja förrän nästa person knackar desperat på dörren.  "Mamma jag måste kissa!" Det spelar...

Nu måste jag bara! Jag står inte uuuuuuuuuuut längre om jag inte får göra det. Kommentera Gilmore Girls, alltså.   Jag vet, det är en gammal serie. Följde den lite sporadiskt för många år sedan, i början på 2000-talet. Tyckte den var bra, men u...