Eller, "ditt inlägg/din status/din artikel/din seriösa, allvarliga åsikt skulle kännas mer intressant och professionell om du inte stavade som en totalt outbildad sjuåring"

I samband med den tragiska händelsen i Kumla, då en trettonårig tjej tog sitt liv på grund av mobbning, gick jag med i en väldigt seriös grupp på facebook. Men herregud. Administratören kunde knappt stava till sitt eget namn och de flesta inläggen gjordes av personer med samma problem. Inte så konstigt att denna grupp, vars syfte var att aktivt arbeta mot mobbning, bara kom att handla om medlemmarnas egna, hemska upplevelser. Det blev en grupp där man fick en massa tyckasyndom för sina egna inlägg om hemsk barndom. Inlägg med stavfel, syftningsfel och ibland långa kommentarer helt utan punkter.

Det kändes inte ett dugg seriöst, inte ett dugg proffsigt, inte ett dugg bra.

Jag gick ur. Förstås. Sandlådor där vuxna barn som inte lärt sig stava skriver inlägg är inget för mig.

(Och nu syftar jag INTE på personer med dyslexi eller andra problem som omöjliggör att kunna stava korrekt.)

Mer grammatik åt svenska folket!

Ps. "De gick och handlade, men det handlade inte om dem". Inte "dem gick och handlade, men det handlade inte om de". Ds.

Vi fick tillökning till vår redan stora familj.

En liten musunge.

Bilden på min header föreställer några hus på "min" gata i Köpenhamn.

Men nu bor jag på landet. Möss är en del av vardagen. Oftast är de redan döda när de hälsar på men den här musen hade tur: En blödig kirurg räddade livet på den.

Det vill säga min man. Jag hade ingen aning om att han är en sådan djurvän. Eller att han inte förstod bättre..... men som den allergiker han är, har han inte växt upp med djur. Alls.

Vi har katter, som han inte kan ta i. Och marsvin som han inte kan gå in i samma rum som. Det funkar faktiskt, han har överlevt hittills.

En läkares plikt är att trösta, bota, lindra och sånt där annat. Måste ha varit det som anföll honom; plikten att förhindra lidande. Att lidandet istället förmodligen förlängdes förstod han inte förrän jag förklarat det för honom. Men man lär sig något nytt varje dag!

Vem vet, den kanske överlever. När den räddats från vår ena katt kunde den knappt gå. Därför tog vi in den igen, till en låda med hö, vatten och mat. Nu rör den sig till synes obehindrat och fick återförenas med friheten därute i minusgraderna. Om den nu inte fryser ihjäl eller jagas bort av sina tidigare vänner i flocken för att den luktar människa, så kanske den får leva ett tag till.

Nästa gång katterna leker med en mus innan det är dags för dödsstöt, så hoppas jag att ingen får för sig att rädda den. Naturen måste få ha sin gång och det vi människor tror är bäst för naturen är för det mesta bara negativt...

Men jag bävar lite för att tala om för honom att musen är utsläppt. Hans beskyddarinstinkter gentemot det lilla livet har varit enorma. "Hur mår musen? Dörren är väl stängd dit upp? Katterna har väl inte kommit in? Har den druckit något? Ätit? Har du sett om den rört sig? Är du säker på att dörren är stängd?"

Fniss! Tvåmetersmannen föll för en liten mus. Det är inte storleken som räknas!

Social kompetens: Bland annat att kunna hålla igen om alla åsikter som skulle skapa konflikter om de luftades. Att tänka före man talar/skriver. Att hålla grodorna innanför.

Det där är jag inte särskilt bra på. Många saker upprör mig till den grad att jag inte kan låta bli att lufta vad jag tycker  - på en gång. Innan jag tänkt igenom det hela ordentligt. Vilka konsekvenser det kommer att bli, vilka reaktioner jag kommer att få.

Inte för att jag inte står för mina åsikter, men det kan däremot hända att jag känner att jag inte har lust, inte orkar, ta en fight omkring dem. Att jag ångrar mig enbart för att efterspelen blir för långa, vilket det oftast inte är värt. Det är ju inte som att en diskussion brukar ändra andra människors åsikter - de flesta debatter slutar inte med att någon säger "Men du har ju rätt, nu inser jag det! Jag ändrar min åsikt nu!" Nej, för det mesta blir det bara ett ändlöst tjafsande mellan motparter som inte leder någonstans, och det är tröttande.

Jag tycker en massa och jag står för alla åsikter jag har. Men jag måste inte alltid försöka omvända alla andra. Dessutom; "diskutera inte med idioter, du riskerar att hamna på deras nivå"...

Det känns riktigt ovant att både ha lust och tid att blogga lite. Jag kanske är sjuk?   

Då saknas det bara ämnen att skriva om... det blir inte lättare av att jag nästan aldrig följer nyhetsvärlden. Barnkanalen styr mitt liv och den enda musik jag råkar lyssna på kommer från Alice Babs eller Mora Träsk. Eller Euphoooooooooriiiiaaaaaaaaaaaa. 

Just nu är det projekt döda råttor. "Stora Huset" är tydligen ganska fullt av dem. Tillräckligt många för att bita av elledningar och andra viktiga elprylar, bajsa ner i kökslådor och många andra ställen, springa i så gott som alla väggar, ses springande över ett golv, ha sönder diskmaskinen och husera typ... ÖVERALLT. Otroligt äckligt! Det är tydligen "råttår" i år, var det någon som sade. No kidding! Men varför? Och hur får man bort dem? Vägrar använda råttgift. Har köpt stora råttfällor och visst, de har tagit ett par stycken men förmodligen är det många. Har också tagit hit mina två katter, som visserligen är unga (fem månader) men kanske kan plocka någon i alla fall. Fast om det är råttår, så lär det väl kunna komma in nya hela tiden?

Ja, vidrigt är det, oavsett. Vill bara vända upp och ner på hela huset och SANERA! Med KLORIN! ÖVERALLT!!!

Problemet med det är att huset har tre våningar och det tar en satans tid att gå igenom med en vanlig veckostädning, så hur lång tid ett saneringsprojekt skulle ta vågar jag inte ens gissa på. Tid jag inte har, det är i alla fall ett som är säkert.   

Får väl ta det lite i taget. Så kanske det är klart till våren.....

"Bloggar hippt från min iPhone" och vinkar till K <3

Imorgon är det söndag. Inte heller den här helgen har ägnats åt fredagsmyz med Taco's, att shoppa Shabby Chic-vita inredningsdetaljer eller gå på parmiddag där männen pratar grill och renovering medans kvinnorna sippar vin och pratar om Shabby Chic-vita inredningsdetaljer.

Stackars mig.

"Starta din egen modeshop med Mylovebasket, genom att blogga om produkterna du gillar, har köpt eller vill köpa"

Så står det framför min näsa just nu, när jag skriver.

Finns det inte modebloggar så det räcker?

Tänk om alla dessa shopaholics skulle lägga precis lika mycket tid, tankar och engagemang på bara liiiteeee viktigare saker - vilken skillnad det skulle kunna göra!

Tänk om samma tid, tankar och engagemang lades på att motverka mobbing i skolorna där bloggerskorna går (för det är ju framför allt tonårsbrudar som tror att de är modeorakel). Eller rasism i samma skolor. Tänk om alla pengar som läggs på shopping av (fula) modekläder istället användes till att motverka barnfattigdomen i Sverige. Till att stödja kvinnofridskämparna i Sverige. Cancerforskningen. Utvecklandet av produkter inom skönhets- och modeindustrin som INTE skadar vare sig djur eller människor.

Det värsta med mode är att det likriktar. Jag är medveten om att modet har blivit mer tillåtande, spänner över fler stilar, men det är inte vad jag ser när jag går omkring. Jag ser tonårstjejer och unga vuxna som ser exakt likadana ut.

Det finns några olika grupperingar, men inom dessa ser alla exakt likadana ut. Och nåde den som sticker ut! På fel sätt.

Dålig självkänsla och låg självkärlek kan man inte vare sig shoppa bort eller modeblogga bort. Det är extremt kortvariga kickar av falsk bekräftelse. Långnäsa!

Så varför inte  strunta i att åka till Det Stora Shoppingcentret idag. Strunta i att köpa prylar och kläder du inte behöver. Använd tiden och pengarna till att skaffa ett par fadderbarn och plantera några träd i den skövlade regnskogen istället. 

Det var inte alls det här jag skulle skriva när jag loggade in.. tack, jävla puckade idiotreklam för att det ska skapas ännu fler helt värdelösa, meningslösa modebloggar. Tack. Not.

Har varit sugen på att blogga igen, fingrarna lider svårt av skrivklåda. Men livet, denna turbomaskin, kör på så att det känns omöjligt att hinna med. Men idag! Idag ska jag minsann blogga lite. För idag är det en fantastisk människas födelsedag!

Ni vet ju själva hur svårt det är med folk! Det är det ena, eller det andra. Är de roliga så är de samtidigt ändå inte särskilt smarta. Är de smarta så är de inte särskilt roliga. Gillar de sånt som man själv gillar, är de ändå pest att umgås med.

Ja, ni vet. De där 100%-arna är sjukt ovanliga!

Särskilt när man blir lite äldre, är det svårt att hitta 100%-are. Hitta riktiga, äkta vänner som man verkligen VILL hänga med, på riktigt och helst hela tiden.

Sådana vänner är ovärdeliga skatter oavsett vilken ålder man befinner sig i, men de är lite lättare att hitta när man är -25 år.

Sedan blir de ovärdeliga och svårfunna skatter.

Jag hittade den här skatten när jag var 24 år, men sedan hände det saker i våra liv som gjorde att vi tappade kontakten. För inte så många år sedan fann vi varandra igen! Och det som hänt där emellan visade sig vara saker som gör oss mer lika idag, än vi var när vi var unga! Vi är på samma nivå. Vi delar gemensamma upplevelser, fastän de skett på varsina håll.

Nu varken kan eller vill jag vara utan min skatt! Hon är fantastisk!

Hon är en 100%-are. Grymt smart, galet intelligent, men samtidigt den roligaste person jag någonsin träffat. Jag får skrattkramp i magen bara av att tänka på henne.

Hon lyckas med konststycket att vara en känslomänniska som kan kontrollera sina känslor och se till att utnyttja dem på ett bra sätt, istället för att bara bli överväldigad och "släppa ut skiten" - diplomatisk, klurig, vis och klok.

Otroligt klok. När jag virrar runt vet jag vem jag ska fråga om råd.

När jag låter mina känslor överväldiga mig och inte får rätsida på någonting, då vet jag vem jag ska prata med.

När jag är farligt nära att starta krig med omgivningen för att jag är så jävla arg, så vet jag vem som kan lugna mig och komma med bättre förslag på hur jag ska hantera idioterna.

Och så är hon den tuffaste brud jag någonsin känt.

Hon har överlevt allt och lite till. Hon överlever varje dag. Jag säger inte att hon har ett dåligt liv, tvärtom, men hennes liv skulle inte många andra orka med! Respekt! Hon hjälper mig att stanna kvar på jorden och inte bli bortskämd. Hon hjälper mig att komma ihåg vad som faktiskt är viktigt i livet och vad som inte är viktigt!

Hon är en sådan som ger otroligt mycket av sig själv, nästan tills hon själv går under, men bara nästan. För hon är smart och låter sig inte krossas. Men allt hon kan ge, det ger hon. Hon är helt enkelt suverän. Fantastisk. Underbar. Och snygg och har ett grymt läckert hem! Vissa föds med inte bara god, men även personlig smak. Det är jag också avis på!

Pöss på dig, BB!