Den här bilden beskriver visserligen skolan klockrent - men även hur samhället ser på relationer.

Det finns bara en mall, och den ska alla tvingas in i.

Visst börjar det bli bättre på vissa områden; en ökad acceptans för olika typer av förhållanden - kärnfamiljen börjar tappa sitt grepp som Det Enda Acceptabla.

Men i övrigt gäller nog samma mall oavsett hur relationen ser ut i övrigt. Det ska gå till på ett visst sätt när man hittar sin partner. Sedan ska det gå till på ett visst sätt att bygga upp förhållandet.

Eftersom den här bloggen inte är "privat", har jag varit försiktig med att skriva om just mitt privatliv. Det vill säga, mitt kärleksliv. Eller snarare avsaknaden av det... 

Det är nämligen så att jag och mina barns pappa har valt en lite ovanligare form av "relation". Eller kanske "livsstil".

Sedan flera år tillbaka är vi inte längre ett kärlekspar. Men vi har fortsatt vara sambos, nästan hela tiden i alla fall, och tillsammans drivit "Familjen AB". Det vill säga, vi hjälps åt med barn och vardag, har våra olika funktioner i "familjen". Men är inte mer än vänner.

Inte direkt en vanlig kärnfamilj alltså. Men utåt har det verkat så. Vi bor på en mindre ort, skvallernivån är skyhög och pappan är en ganska offentlig person här. Vi har inte sett någon anledning till att alla ska veta precis allt om hur vi lever.

Det är i och för sig roligt att ge folk något att prata om. Härute händer så lite så det kan man ju bjuda på...

Men nu börjar det dra ihop sig till att gå vidare till en mer vanlig typ av livsstil: "Varannan vecka". Just den mallen använder sig de flesta frånskilda föräldrar av. Det ska vi också - fast igen, inte på det alldeles vanliga sättet.

Vi vuxna är de som byter bostad varannan vecka. Inte barnen. De slipper fara fram och tillbaka mellan sina föräldrar och nya partners.

Smart, tycker vi. Det bästa för barnen!

Men inte helt enligt mallen...

Ännu mindre och smalare mall har samhället för hur det ska gå till när man inleder sitt förhållande.

Inte heller där passar jag in.

Jag är ett stort fan av att följa magkänslan, intuitionen. Känslan.

Tvärt emot alla oskrivna regler om hur lång tid det ska ta innan man blir ett par och hur lång tid det ska ta innan man får känna si och så och hur lång tid det ska ta innan man börjar uttrycka dessa känslor.

Det är ett helt eget sällskapsspel, det där. Som jag vägrar spela!

Pappan i den här "familjen" följer reglerna till punkt och pricka. Hans nya förhållande har utvecklats helt enligt mallen.

Good for him! För jag säger inte att det är något fel med det, bara att vi alla fungerar olika.

Kampen för att hålla mina barn någorlunda hälsosamt sockerfria, är inte så lätt. Inte i det här samhället vi lever i idag.

Det ska vara fredagsmys hit och fika dit. Skolbarnen från fyran och uppåt går till ICA så gott som varje rast och köper godis, glass, dricka eller fikabröd. Ja, till och med energidrycker, som är så skadliga för barn! Jo, det är sant. Jag har en trettonåring som berättar en hel del, utöver vad jag själv ser varenda dag.

Många ger sina barn godis lite hur som helst, när som helst och fikar hemma varje dag.

Är det ingen som ser utvecklingen i USA? Eller för den delen här i Sverige? Andelen överviktiga barn har ökat lavinartat, liksom andelen överviktiga vuxna.

Vuxna säger jag inget om, men att mata sina barn med socker är ju närmast misshandel.

Barnen kan inte själva välja. Har man föräldrar som skickar med pengar till skolan så att man kan köpa det man vill, så gör man förstås det. Får man fika hemma under veckorna så är det klart att man äter.

Tack och lov har jag lyckats hjärntvätta mina barn så pass ordentligt, att de vet att socker finns i mycket annat än godis och att socker inte alls är bra för kroppen. Tack och lov uttrycker de negativa åsikter om att andra barn vräker i sig.

Men så klart är det ändå jobbigt för dem ibland. När alla andra får.

Min yngsta dotter är fem år och går på dagis. Jag var säker på att förskolan hade policyn att man inte ska skicka med annat än smörgås/frukt till tisdagarnas utflykter. Det visade sig för några dagar sedan att så inte var fallet, utan många har med sig kakor eller bullar. Men okej, jag har haft barn på många avdelningar genom åren och kan ju ha blandat ihop det.

Jag blev i varje fall besviken. Att tillåta sådant för små barn, mitt i veckorna, ger inga bra signaler och hjälper inte till att lära barn hur viktigt det är att hålla igen på just socker. Inte bara vikten hos barn ökar ju, utan även antalet barn med diabetes och andra sockerrelaterade sjukdomar.

Det är ju helt galet hur ätandet har utvecklats!

"Förr" fikade man ofta varje dag, men "förr" rörde man också på sig väldigt mycket mer än man gör idag. Nu sitter barn stilla mycket mer, framför datorer, Nintendon, Playstation, mobiler, surfplattor...

"Förr" var det lördagsgodis som gällde, inte godis hela veckan.

Förr åt man inte så stora mängder färdiglagad (sockerfylld) mat eller så stora mängder tillbehör i stil med ketchup.

Allt sådant har ökat, samtidigt som den fysiska aktivitetsnivån har sjunkit.

Och så det förbaskade fredagsmyset på det. Med mängder av chips, drickor, whatever. Dagen efter är det dags för lördagsgodis förstås, och så söndagsfika och måndagslunchrast i skolan med en tur till affären... hallå, någon? Anyone out there? Är det bara jag som tycker att det är helt sjukt?

Jag tänker inte börja skicka med kakor som matsäck till mina barn. Inte heller tänker jag någonsin skicka med något barn pengar till skolan! Vill de ha något att äta på under eftermiddagen, kommer jag skicka med frukt eller en macka.

Deras hälsa är mycket viktigare, än att de inte tycker att jag är en dum mamma som vägrar ge dem det som alla andra får.

//Sign Stenhård, Dum Mamma...

Projekt trädgård är igång. Eftersom det är första gången jag kör det, finns det en hel del att göra. I två år har jag struntat totalt i allt som hör dit; vi behöver inte ens klippa gräset själva och alla rabatter har varit ganska okej, trots ogräs. Det har gått att leva med den i övrigt jättefina och jättestora trädgården. Men i år insåg jag att det är dags. Nu växer ogräset precis överallt och överskuggar helt det fina under och bakom.

Problem nummer ett: Jag kan inget om trädgårdsskötsel. Förra trädgården vi hade tröttnade jag på att rensa bort (det jag trodde var) ogräs i, och lade sten i alla rabatter istället (och stallde krukor på med lite blommor i, som jag struntade i att vattna). 

Problem nummer två: Jag har inga redskap, förutom en liten spade, en grep och en skottkärra med punka på hjulet.

Problem nummer tre: När jag fokuserar på att få fint ute, blir det kaos inne på mindre än en nysning.

Men det kommer att bli fint så småningom! Sanna mina ord, i september kommer jag sitta på balkongen och blicka ut över min färdiga, prydliga trädgård! Som ska bli färdig och prydlig utan att jag köper ett endaste redskap, eller jord, eller medel, eller blommor eller frön. Någon måtta får det ju vara.  

Tror att jag nästan har återvänt till de levandes skara. Nästan. Lite kaffe på det här, så...

Förutom att jag tydligen inte är 20 år längre, så ser jag några anledningar till att jag varit närmast död efter att ha haft en kul kväll:

1) Jag gör kuliga saker för sällan. Är otränad helt enkelt. Och så blir effekten av detta "hellre mycket och sällan än lite och ofta".

2) Man ska inte vara lätt stressad och irriterad just innan man ska iväg. Då är det lätt att det slinker ner lite för mycket lite för snabbt. Bara för att det är så skönt att äntligen få sätta sig ner och slappna av, äntligen "vara framme".

3) Vin är fortfarande en dryck jag inte har full koll på. Härmed ger jag upp och återgår till bästaste BFF:en cider, när jag ska någonstans!

Men kul var det! Tack Sofia! Vi måste definitivt göra om det - men då ska jag ha full koll på mina två (alkoholfria?) cider som jag kommer att nöja mig med...   

//Sign 20 going on 40 

Älsklingsporslinskoppen som jag fick 1978, när jag var fem år, har hängt med sedan dess. Nästan dagligen under hela barndomen och tonåren. Som vuxen har jag alltid haft den bland mina övriga koppar.

Men nu tyckte jag att det var dags att lägga den i en "spara-låda" i förrådet. Så att den inte går sönder. Det vore ju himla synd, när den har klarat sig i 35 år.

Med koppen i handen snubblar jag över en bit kartong på förrådsgolvet, på väg mot mina "spara-.kartonger". "Åh nej, akta muggen, muggen får inte gå sönder" var min första tanke när jag liksom i slow motion ramlade framåt. Försökte ramla utan att ta i med kopphanden. Men det gick inte. Aj. Krasch.

Det var den muggen, det. Efter ett långt och framgångsrikt liv, slutade den sina dagar på ett betonggolv.

R.I.P

Koppen

1978 - 2013

Du kom, du såg, du kraschade

(Men jag sparade skärvorna, som jag kanske orkar limma ihop till en kopp igen när jag sitter på ålderdomshemmet.)

Fyra barn, stort hus = två saker som var för sig är alldeles underbara! Jag älskar mina barn och jag älskar det här huset.

Däremot älskar jag inte det omöjliga uppdraget att hålla ordning på allt samtidigt.

Det går inte. Oavsett hur mycket eller lite barnen själva hjälper till med städning av både sina egna rum och saker, och övriga huset (vilket de har gjort extra mycket den senaste veckan). Det är helt omöjligt att ha det välstädat i varenda rum i hela huset samtidigt.

Sedan ett par dagar håller jag på med att rensa och städa vårt stoooraaaa förråd som ligger på bottenplan, i anslutning till själva huset. Fixar med trädgården lite lätt, och grejar med andra saker som inte har att göra med städning. Cyklarna skulle fram och göras i ordning, till exempel. Det innebär att resten av huset har "fallit ihop" totalt på de här två dagarna. Så fort går det, för det var riktigt trevligt här tills jag fick för mig att ta tag i förrådet. Jag hade för en gångs skull verkligen gett mig den på att hålla någorlunda ordning nästan överallt. Men nu ser det ut som ett nybombat Beirut igen.

Samma sak händer förstås om jag bara är lite extra trött en dag eller två, eller sjuk i flera dagar. Pang! så är det kaos.

Därför undrar jag hur de där Shabby Chic-perfekta hemmens ägare gör. Är de aldrig sjuka, har de städhjälp, trädgårdsmästare, vad?!?!?

Å andra sidan, so what. Det är förmodligen bara jag som blir irriterad på röran. Barnen bryr sig inte nämnvärt, och så länge de mår bra så är det ju lugnt. De vill nog hellre ha sina cyklar och hellre ha en glad mamma än en sur städmamma. Nu är det ju också så skönt ute att man kan vistas där, istället för inne i krigszonen :-)))

Gissa vem som är mamman utan koll?

Moi!

Trots alla olika system jag använder för att minnas allt, spricker det.

Åttaåriga dottern har läsläxa varje dag. Hon ska läsa några sidor, högt, för en vuxen, i sin läsebok. Sedan ska den vuxna (= jag) skriva ner detta i ett häfte. Datum, tid, antal sidor, vilka sidor och en kommentar om läsningen. Varje dag.

Sist jag kom ihåg att göra det var i slutet av april.

Att min dotter läser jättemycket ändå, det syns ju inte i det där häftet. Det står inget om att hon läser godnattsaga för sina syskon flera gånger i veckan, eller att hon läser andra böcker än just läseboken flera gånger i veckan. Och så vidare.

Idag var jag med henne i skolan och satt där och skämdes en aning, när det var dags för fröken att förhöra läsläxan...

.

Sedan är det skoldagböckerna. Det är en slags läxor det också, som två av barnen ska ha med sig varje måndag. Jag har alltså minst tre dagar på mig att komma ihåg att få dem gjorda. Att titta i dem, kommentera, se till att barnen gör den lilla uppgiften som finns. Jodå, så att eehh... det blir ju gjort i tid i alla fall två av tio gånger. De andra åtta gångerna får vi göra det snabbt som attan på måndag morgon.

Läxboken, den är spännande. OM den följer med min dotter hem, så är steg ett avklarat. Steg två är att hon talar om för mig att hon har fått en ny läxa i den. Där faller det. Alltid. Det är enbart när jag råkar komma ihåg att hon har en läxbok och att jag borde titta i den, som det blir gjort. Inte sällan hittar jag en ogjord läxa där.

Äldsta sonen... ojoj. Han har inte så ofta "vanliga" läxor. Han ska helst gå in på internet och göra lite grejer där, varje dag eller i varje fall flera dagar i veckan. Typ glosträning, multiplikation och sådant. Om han gör det frivilligt utan att jag säger till? Inte direkt. Om jag säger till? Inte direkt. När det väl kommer en mer vanlig läxa, så har han inte en aning. Men han har ju, i och med autismen, en ursäkt. Jag däremot, har ingen sådan ursäkt.

Är det något extra som händer i skolan, utöver de fasta komihågsakerna varje vecka, då kan ni ger er sjutton på att jag missar det. Utflykter där matsäck och annat krävs. Friluftsdagar där barnen ska ha pulkor/skridskor/matsäck. Aaarrgghhh!

Jag är inte föräldern som dyker upp med söta korgar med filtar, fika och små ljuslyktor i, direkt. Det är jag som får panikåka bort till ICA och handla något snabbt, för att sedan ge barnet i en plastkasse. Med svetten lackande och stressad blick.

Hur det ska bli när ALLA fyra barnen har läxor (istället för som nu; "bara" tre...), det vägrar jag tänka på just nu.

Familjeliv............................

Rubriken är namnet på en fantastisk Facebookgrupp, med över 7000 medlemmar. En motvikt mot perfektionshetsen, mot inredningshetsen, mot shabby shictrenden som gör alla hem likadana.

Medlemmarna lägger upp bilder från sina familjeliv - från verkligheten. Inte från inredningsmagasin i stil med just "Family Living". De här tidningarna är ju styggelser, som får människor att gå in i väggar av stress, i tron att folk faktiskt orkar ha det så perfekt varje dag!

   Underbara Clara har förmodligen bara några millimeter kvar till den berömda väggen...

Går in i väggen för att allt kan bli lite bättre, bara lite bättre. Hela tiden. Man kan träna lite mer. Tappa ett kilo till. Tapetsera ett till rum. Sätta upp ännu ett klyschigt citat på väggen i samma fontstil som alla andra använder. Diska oftare. Jobba hårdare. Ha bättre sex. Vara snyggare. Det finns ingenting som inte kan förbättras, renoveras, utvecklas, fixas, snyggas till, fördjupas, bli bättre, mer lyckat.

Snabbare bredband, nyare mobil, lyxigare bil, större köksbord, renare köksstolar, fräschare hy, tjockare hår, längre hår, mer egentid, roligare vänner, plattare mage, bättre pensionssparande, bättre fritid, smidigare vardag.

Så våga inte stanna upp och andas! Spring så fort du orkar, du måste ha mer, bättre, mycket bättre!

   Inred i trendigt varmvitt, så att ditt hem ser ut precis som alla andras

Våga inte sikta på annat än total perfektion på alla områden. När hemmet är helvitt, är det dags att börja odla sin egen mat och fiska sin egen fisk, för att kunna servera de perfekt stylade barnen perfekt, hemlagad mat fem gånger om dagen. Glöm inte bort att aldrig någonsin höja rösten mot telningarna, att alltid vara perfekt pedagogisk. Glöm inte att ha kvalitetstid med partnern varje kväll, då ni talar med varandra om Livet över en kopp ekologiskt te och har varsin filt över knäna (naturligtvis helt fri från katthår/damm). När ni har talat färdigt om Livet är det självklart dags för dagens kvalitetssex med massor av ömhet i softat ljus och slowmotion.

   Glöm för all del inte bort uterummet, där du ska underhålla dina gäster och mysa med din partner!

Hur många känner igen sig i att stå i en fullpackad klädkammare och tänka "jag har inget att ta på mig, jag har för lite kläder, måste shoppa"?

Eller i att pulsen ökar av tanken på hur trädgården borde se ut och allt jobb som ska till för att få det så där tjusigt som det är i trädgårdstidningarna/hos den pensionerade grannen? I det inre tvånget att konstant förbättra sig själv, sitt utseende, sin kropp, sitt hem, sin trädgård, sin partner? Att aldrig känna sig riktigt nöjd med någonting... det blir aldrig tillräckligt många vita inredningsdetaljer, det kan alltid bli lite bättre och ve den som vågar känna sig avslappnad och glad innan det är perfekt! Välkommen till hamsterhjulet. Varsågod och spring tills du dör.

För stress är livsfarligt. Det är inte meningen att kroppen ska vara i mer eller mindre konstant stressläge. Stress är till för att rädda oss från farliga, kortvariga, situationer. Inte gå omkring med ständig utsöndring av stresshormoner. Det sliter oerhört på kropp och hjärna, orsakar sjukdomar som kan vara dödliga i längden.

För att inte tala om depressioner, övervikt, trötthet.

Idag är en perfekt dag att lägga ner uppgraderandet och börja slappna av!