Jag har "semester".

Inte för att jag jobbar (på en arbetsplats hemifrån), men jag jobbar banne mig desto mer hemma.

Jag har sagt det förut och säger det igen; att ta hand om fyra barn, stort hus och allt vad det medför, är inte vare sig soft, avslappnat eller genererar massor av egentid. Tvärtom. Jag vaknar på jobbet klockan sju och går och lägger mig på jobbet klockan alldeles för sent. Hinner oftast inte äta frukost, stressar igenom alldeles för många dagar, det går oftast i ett.

Men nu har jag alltså semester. Det känns ganska konstigt.

De första veckorna var sköna. Wow. En längre period av tid till nästan bara mig! Tid att tänka efter, reflektera, fundera på hur den närmsta och senare framtiden ska se ut. Putsa på min egen hälsa, personliga utveckling, mina mål.

Fast, det börjar det kännas lite jobbigt. Jag saknar barnen till den grad att till och med tanken på "en sådan där dag" framkallar melankoliskt blanka ögon och "aawww".

En sådan där dag:

Jag försover mig och har tre minuter på mig att väcka och få upp fyra ungar, som i sin tur har en minut på sig att få på sig kläderna och äta frukost. Saker som vi normalt har en och en halv timme på oss att utföra på morgonen. Det brukar resultera i att vi alla fem är stressade och inte blir på särskilt bra humör. Såklart.

Sedan glömmer jag förstås någons gympapåse och måste åka hem och tillbaka till skolan igen för att lämna den.

Förmodligen har någon av katterna under tiden dragit in en halvlevande fågel som flaxat omkring och spritt dun och fjädrar på hela övervåningen, tillsammans med blodfläckar på tapeterna. Förmodligen ligger resterna av den under övre trappen.

Självklart börjar det regna precis när jag ska klippa buskarna med kökssaxen eftersom jag återigen glömde köpa en sån där trädgårdsaktig sax. Självklart får jag istället ägna mig åt ännu värre saker som måste göras; typ laga fönsterhakar, ta hand om disken (det blir en full bänk efter varje måltid och diskmaskinen är igång från morgon till kväll), byta sängkläder i fem sängar (bläääää).

Och när barnen kommer hem är det första jag hör:

"Mamma! E puttade mig nyss när vi gick från bussen! Han är dum, säg till honom!"

"Det gjorde jag inte alls! Du slog mig! Mamma hon ljuger!"

"Det gör jag inte alls! Mamma säg åååååt honom!"

Sedan fortsätter antagligen resten av dagen i ungefär samma stil, med småtjafs och storbråk med jämna mellanrum.

Någon går in i någon annans rum utan att fråga först. Någon tog de bästa Pet Shoparna i leken. Någon vill inte flytta sig från datorn när det är dags att byta. Någon smaskar vid bordet så att en annan demonstrativt slutar äta.

Helt säkert blir det ingen godnattsaga på kvällen för att de tjafsat i badrummet, busat i sängarna och inte lyssnat när jag bad dem lugna ner sig tills jag kommer med boken.

En sådan dag längtar jag efter just nu!

Xecute

 

Micke

1 juli 2015 15:34

Och jag har bara ett sånt där ... va' hete're ... barn. Bäst jag håller tyst med mina klagomål. :-P

/M

http://zeunertz.bloggplatsen.se

Xecute

1 juli 2015 17:38

Dvärgar heter det. Ondskefulla små dvärgar. En enda av dem kan vara nog så illa.

Närå. Jag avundas dig. Byta? :D

 

Micke

1 juli 2015 18:16

Små fulla dvärgar rentav innan motoriken kickat in ordentligt. Byta? Hmm, dom kan vara jäkligt billiga vissa dagar, men jag vet inte om du vinner så mycket på det då det följer med en del efterhängsna kompisar. Känns som ett året-runt-kollo här. =/

/M

http://zeunertz.bloggpltsen.se

Xecute

1 juli 2015 19:40

Kan inte bli värre än när ett par av mina har vänner med sig hem samtidigt. Det händer ofta och då är det sex barn i huset. Fast jag räknar bort mustachmannen. Han är ju faktiskt tonåring, inget barn.
Så bring it :D

 

Micke

1 juli 2015 21:39

Shit pommes ... du vinner! :-D

http://zeunertz.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag kanske inte bloggar ofta, men när jag bloggar bloggar jag, och då bloggar jag rejält (Edvard Blom)      Hänt sedan sist: Är tillbaka i yrket jag utbildade mig i och jobbade med under många år, bland annat på dåvarande Örebro Kuriren. Där star...

Vi kommer alla dit förr eller senare. Vi alla kommer bli föräldralösa. Ingen förälder lever för evigt.  Man kan tycka att det inte är en så stor grej; det händer alla och är en naturlig del av livet. Man föds och man dör. Det är inte konstigt att e...

Häromveckan ifrågasatte min äldsta son varför jag haft "så många" pojkvänner. Dels är han ung; fyller snart 18 år, dels är han högfungerande autist och därför i vissa lägen lite fyrkantig. Saker är ofta svarta och vita.  Jag försökte förklara livet...

Det slår aldrig fel. Så fort man är riktigt skönt bajsnödig, sådär så man faktiskt ser fram emot att sätta sig på toaletten, ja då hinner man inte mer än börja förrän nästa person knackar desperat på dörren.  "Mamma jag måste kissa!" Det spelar...

Nu måste jag bara! Jag står inte uuuuuuuuuuut längre om jag inte får göra det. Kommentera Gilmore Girls, alltså.   Jag vet, det är en gammal serie. Följde den lite sporadiskt för många år sedan, i början på 2000-talet. Tyckte den var bra, men u...