xecutes

Senaste inläggen

Av Xecute - Måndag 15 aug 20:48

Nu måste jag bara! Jag står inte uuuuuuuuuuut längre om jag inte får göra det.

Kommentera Gilmore Girls, alltså.


Jag vet, det är en gammal serie. Följde den lite sporadiskt för många år sedan, i början på 2000-talet. Tyckte den var bra, men uppenbarligen inte tillräckligt bra för att riktigt fastna. Eller så berodde det på att jag själv var en Lorelai; ensamstående mamma med litet barn som krävde en massa uppmärksamhet och tid, även när just Gilmore Girls visades på TV. Det här var ju innan det fanns Netflix och play-kanaler...


Men jag hade inte glömt serien och bestämde mig för att ge den en andra chans. Se den från början, nu när jag har Netflix och kan titta hur mycket jag vill när jag vill (bortsett från att jag ibland måste mata mina fyra barn).

Jo, den är som jag minns den.

Men den är också väldigt mycket mer irriterande än jag minns den!








 






1) Vad är det med Lorelai?!? Kan man bli mer självupptagen? Av alla konversationer hon har med Luke, handlar 99% om henne själv. Hon frågar extremt sällan hur det är med honom. Vilken självcentrerad bitch! Svadan orkar jag knappt nämna men jag gör den ändå. Ja, hon är rolig, ganska ofta. Men lika ofta är det tröttsamt att hon HELA TIDEN ska vara rolig! Slappna av, mänscha!


2) Rory. Vad är det med henne? Hur blir man så overkligt änglalikt perfekt? Inte genom att ha ovan nämnda självcentrerade tonårsmorsa i alla fall! Väldigt orealistiskt. Vid det här laget (så långt i mitt catching upande som jag kommit) har hon börjat på Yale, men har hon sex? Nej. Hon är ju RORY ffs. Det verkar vara samma sak som att vara Maria, Jesus moder. Seriöst.


3) Luke, get a grip. VEM trånar och längtar i så många år efter en person?!? Vem har sådant tålamod och ett så härdat hjärta? INGEN! Han sade det själv. Ja, inte karaktären Luke, men Scott Patterson som spelar Luke. Även han ifrågasatte att det hölls ut så länge i väntan på den underbara (never mind att hon bara tänker på sig själv och pratar konstant) Lorelai. I övrigt älskar jag Luke. Om jag gifter mig igen så är det med en sådan bitter, cynisk, sarkastisk och ironisk man.


4) Stars Hollow. Hallå? Verkligheten anropar. Snacka om alldeles för uppenbart påhittad stad. Det må vara gulligt och pittoreskt och allt det där, men det är alldeles för verklighetsfrämmande. För lite trovärdighet är aldrig roligt. Någon måtta får det vara.


5) Kirk, du har uppenbarligen Asbergers men ändå ska alla driva med dig. Inte kul.


6) Miss Patty. Kom igen. Ta bort. Remove. Delete.


7) Lane. Vi gillar Lane, men det är fullständigt surrealistiskt att hon inte klarar av att säga ifrån till sin stränga mamma långt tidigare än hon gör. Fastän hon inte gör det; hon blev liksom påkommen och utkörd. Nej, inte heller särskilt realistiskt. Lane är cool. Allt annat i hennes karaktär pekar på att hon skulle kunna ha faceat sin Hitlerkopia till förälder men nicht, nada, nothing.


8) Jess. Snacka om överdrivet "cool" karaktär, med alla tillbehör inklusive läderjacka i Grease-stil och gammal bil. Och så är han SJÄLVKLART  "den tysta, missförstådda typen". Klyschigt!


9) Paris. Stackars tjej, hon ville egentligen spela Rory. Men manusförfattarna gillade hennes personlighet så mycket att de specialskrev en roll till henne  - en psykopatisk argbigga. Smickrande. Not. Återigen en väldigt överdriven karaktär som man (läs jag) vill spy på. Det FINNS INGA som Paris! Det finns INGEN som kan stå framför sin rumskompis och fullkomligen vräka ur sig förolämpningar på det sättet utan att få en käftsmäll. Som karaktär är hon inte fascinerande alls. Bara otrevlig och dryg.


10) Sookie. Jag älskar Melissa McCarhy!!! ÄLSKAR! Men Sookie....... snälla döda mig!

Var ska jag ens börja... ja, hon fick ett barn. ETT. Tydligen ska hon porträtteras som förstagångsföräldern deluxe. Allt som jag avskyr. Det föds liksom femtioelva barn per minut på jorden, men HENNES barn är ju helt enastående, fantastisk och ett mirakel................

Förvirringen. Inte charmig. Kanske lite, i början. Vid det här laget (säsong 4) bara jävligt irriterande. Ingen är SÅ lost. Skärp dig, kvinna!


11) Christopher och hans nya tjej Sherry (eller hur det nu stavas). Jag blir sur bara jag ser dem. Båda eller var för sig. Den storylinen är hemsk. Vilket egoistiskt svin och vilken blåst brud! Sorry Mädchen Amick. Jag älskade dig i Twin Peaks. Och på tal om underbara Twin Peaks så är även Sherily Fenn (Faint! Tillbe!) med i några avsnitt. Sådant gör serien värd att se. Lika roligt när Sebastian Bach dyker upp som överårig gitarrist i tonårsbandet. LOL!





Från vänster: Den irriterande Christopher.   Luke the almighty.  Supercoole Grease-Jess och Dean, som gav den tråkigt rejäla killen ett ansikte.





12) Inget. Jag går över på det jag faktiskt tycker om...


Jag älskar Emily. Jag vill vara Emily. Hon äger! Blicken, rösten, tonfallet.







 





Jag älskar väntan på att Luke och Lorelai ska bli ihop (jag veeeet att de gör slut sedan, ok?).

Jag älskar tanken på att Rory någon gång efter seriens slut gör slut med Logan, träffar en riktig man och blir ett stort fan av S/M, droger, alkohol och tatueringar.

Jag älskar seriens skapare Amy Sherman-Palladino.


Over and out.


ANNONS
Av Xecute - 22 oktober 2015 11:06

Flyktingkatastrofer och svält i all ära, men nu ska det handla om ett riktigt problem. Ett allvarligt sådant. Nämligen selfieholics.

I början var de inte så många, inte i min feed i alla fall. Men visst, jag är över 40 år så den här företeelsen har säkert exploderat för länge sedan, utan att jag märkt det. Men nu börjar det till och med bli jobbigt för mig... Facebooks startsida fylls mer och mer av dessa selfies. Det är både irriterande och fascinerande.



 

Missförstå mig rätt - jag syftar inte på alla former av självporträtt. Det är väl helt okej att ta en selfie ibland, och lägga upp den. Det känns inte helt osunt. De flesta gör det, så även jag.

Jag syftar på när en och samma person lägger upp minst tre bilder på sig själv, varenda dag, sju dagar i veckan. Samtidigt som denna person försöker låtsas som att det inte alls handlar om ett sjukligt bekräftelsebehov eller patetiskt låg självkänsla.

T ex bilden på sig själv i perfekt ljus mot en dörr: "Har fått resultatet från senaste provet, det gick bra!" Några timmar senare: En bild på samma person, även nu i perfekt ljus och med perfekt lagd makeup. "Älskar verkligen min familj". Och så vidare, och så vidare. Från morgon till kväll. Ibland med text, ibland utan. Oavsett vilket ramlar självklart gillandena in. Det är ju en selfie, och då ska man gilla, oavsett. Oavsett om man just gillat tre andra foton av samma person från samma dag. Tagna i exakt samma vinkel med exakt samma ansiktsuttryck, bara olika bakgrund.




 

Bekräfta mig! Gilla mig! Älska mig! Säg att jag är snygg! Hålet är bottenlöst, kan aldrig fyllas.

Det som är fascinerande, är att de inte förstår hur extremt oattraktivt det är med låg självkänsla. Spelar ingen roll hur snyggt sminket är lagt, hur perfekt ljuset är, hur bra kläderna matchar och filtret funkar. Inget kan dölja det patetiska. Det lyser igenom, alltid. Därför blir effekten av ännu en selfie tvärtom. Istället för att framstå som attraktiv, blir personen det precis omvända.


Åtminstone för mig.

Men med tanke på hur många som gillar och följer dessa bekräftelseholister och hur många som själva är det, är jag kanske lite ovanlig. Väldigt många verkar tända på osäkerhet. Det i sig får varningsklockor att ringa! Vart är vi på väg när så många (oftast yngre) människor har så låg självkänsla?




 





 


ANNONS
Av Xecute - 18 oktober 2015 00:31

Är jag smart?
Tja. På vissa sätt - ja. På andra sätt helt klart nej.

Det finns nio olika typer av intelligens. Minst. Men bara några få av dem "räknas".
Det är synd. I varje fall för oss som inte besitter den logisk-matematiska typen av intelligens. Vi som är smarta fast på andra sätt än dem som samhället räknar som certifierade. Dvs IQ.


Personligen har jag hellre en hög lingvistisk, social- och självkännedomintelligens än hög IQ. Hur jobbigt det än är att hamna i diskussions-clinch med hårda, kalla IQ-personer. De må vinna diskussionen, men de vinner inte i livets långa lopp.


Av Xecute - 15 oktober 2015 12:05

Kan man blanda blått och rött? Enligt internet tvistar de lärde om det. Eller, nåja - "lärde" kanske var att ta i. Den googling jag nyss gjorde fick mest upp åsikter från mangrisiga män som tyckte att det inte spelade någon roll vilken politisk färg deras flickvän hade, var den fel var det ju bara att hjärntvätta lite. "De kommunistbrudar och miljömuppar jag har haft har varit liberaler när jag gjort slut".

Andra säger sig omöjligt kunna ha en partner med annan färg. Det skulle vara att förnedra sig själv. Ha sex med någon vars åsikter man föraktar - nej usch! Rena prostitutionen!


Som alltid går åsikterna brett isär. Precis som i politiken alltså...

Men i ett förhållande blir det så mycket mer än ren sakpolitik. Hur man röstar säger ganska mycket om värderingar i stort. Om synen på människor och mänskligheten. Om det är egoism eller solidaritet som är viktigast. Värdet hos andra människor - är alla lika värda eller finns det en skala? Nu när tiggarna fullkomligen svämmar över på gatorna, blir det extra tydligt vilken människosyn man har. Hur känner du inför tiggaren utanför Ica? Känner du förståelse, empati, medkänsla? Eller irritarion, ilska och fientlighet? Ska den överfulla flyktingbussen få stanna i ditt samhälle eller vill du att den åker vidare? Ska vi hjälpa dem på plats istället? Sådana saker har kommit till vår dörr, finns framför våra näsor och tydliggör vad vi tycker och tänker. När den ena står i källaren och samlar ihop kläder och leksaker att skänka till flyktingförläggningen i närheten, medan den andra håller på att krypa ur skinnet för att de kommit hit och sitter vid köksbordet och författar en arg insändare till lokaltidningen - hur blir stämningen därhemma då?


Hur funkar det när man sitter och skummar igenom dagens SvD och vräker ur sig en irriterad kommentar om det senaste idiotiska utspelet från sittande regering - och ens stora kärlek brinner för just den regeringens visioner? Kan man ens gå till barnens utveclingssamtal tillsammans, om man ser totalt olika på skolans roll, lärarnas uppgifter och skolmiljön? Jag menar, de som tycker att Jan Björklund gör under för skolan har ju en helt annan syn på hur det ska vara, än de som tycker att han är helt fel ute och borde isoleras på en öde ö innan han förstör fler barn för resten av livet. Och det måste ju smitta av på hur man ser på sina egna barn och deras skolgång. Hur nöjd eller missnöjd man är med deras skola, hur man tycker att lärarna ska bete sig, hur man tycker att lektionerna ska gå till. Ska det vara disciplin, raka led och samma metoder för alla, eller ska barnen undervisas på udda platser, sittandes på kuddar och helt individanpassat?




 



Själv var jag en gång i tiden sambo med en Moderat. Vi bodde i Djursholm i flera år. Varje morgon tog jag tuben till Hornstull och gick resten av vägen till Långholmen där jag pluggade fack och politik på en väldigt röd LO-skola. (Om det regnade lånade jag ibland min svärmors stora parably. Vitt med stora, blå M på. Av den enkla anlendingen att fanatiker av alla slag irriterar mig. Även de som röstar som jag. Lite humor och självdistans, tack!)

Sedan gifte jag mig och skaffade barn med en Folkpartist.  Så jo, personligen tror jag att man kan ha ett förhållande även om man röstar på olika färger -  så länge det  inte är två extremer som möts. Gudrun Schyman och Carl Bildt skulle nog få svårt att respektera varandras olika åsikter om de mot förmodan skulle kära ner sig i varandra och mina mörkrödaste vänner skulle aldrig ens tänka tanken att bli ihop med någon som var det minsta lilla ljusblå.

Men visst kräver det ändå mer än att leva med någon som är exakt likadan som en själv, även om man inte är "extrem". Och det kräver att man inte föraktar den andres sätt att se på saker och ting hur olikt det än är ens eget, hur fel man än tycker att den andre har.  För då blir det kanske, som någon skrev, lite svårt med sexlivet - för att inte tala om den egna självrespekten.




   Carl <3 Gudrun = Sant?





Av Xecute - 6 oktober 2015 20:42

Trädgårdsarbete. Så inte min grej. Har varken intresset, tiden eller talangen. Eller tiden. Sade jag intresset? Glömde kunskaperna. De finns inte.

Men jag måste ju, jag är ju gudbevars vuxen. Tror jag. Visst är man vuxen när man är 42 år? Jag tror det. Det verkar så.

Om det var bara min egen trädgård skulle den gladeligen få växa igen. En klippt gräsmatta och lite krukor på stenbelagda rabatter är the shit.

Fast nu är det ju inte bara min trädgård. Nog för att jag betalar för den, men den är ju alltså också min hyresvärds - och det börjar verkligen bli pinsamt när jag träffar dem. Mina hyresvärdar alltså. Ett äldre lantbrukarpar med perfekt trädgård, perfekt park och tja, ni fattar. De har både tiden, intresset och kunskaperna. Samt fem anställda karlar som gör jobbet...


Det var fint ganska länge efter att jag flyttade hit. Saker och ting skötte sig själva. Lite ogräs men inte så det störde. Men efter några år av totalt icke-existerande skötsel (hallå jag hade en treåring, en fyraåring, en sexåring och en tioåring när jag flyttade hit - tid? Vad var det?), började det verkligen förfalla. För några år sedan tog jag tag i det och spenderade många timmar under sommaren med att få bort ogräs och göra fint. Det höll sig... inte länge. Jag har verkligen fattat hur snabbt ogräs växer upp igen! Året efter hade jag återigen inte tid med trädgården och nu, nu är den en katastrof. Var en katastrof i alla fall, tills jag gick igång med motoriserade redskap i somras och mosade ner en hel massa. Och täckte rabatter med duk och rev upp saker som skulle bort och i största allmänhet gjorde det största trädgårdsjobb jag någonsin gjort. Två månader senare ser det ut som trädgården Gud glömde igen. Så otrolig otacksamt!


Så jag bestämde mig för att totalt täcka över skiten. No more miss nice trädgårdsgirl.

Köpte täckduk och täckbark - fem påsar av det sistnämnda. De räckte bara till en ynka "fyrkant" på framsidan!?! Med tanke på hur mycket som är kvar att täcka för att det inte ska bli tre meter höga ogräshav nästa sommar, så lär jag behöva spendera all min inkomst på täckduk och täckbark.




Den lilla fyrkanten tog flera timmar att återigen gräva upp, jämna till och täcka över. Den var jättefin i somras. Inte ett ogräs, prydligt, snyggt. I oktober såg den ut som om jag aldrig rört den....




      "Den lilla fyrkanten" vid ingången, som var riktigt fin efter förra omgången. Men i triangeln i nedre delen av fotot var det ett tjockt lager småsten och alldeles ogräsfritt när jag flyttade in...




 

Täckduk. Jättesmart att göra det här en dag när det blåser så inåt h......e. Den blåste åt alla håll. Men räckte åtminstone, finns fortfarande kvar av den på rullen.  Tur det eftersom den här lilla ytan bara är början på allt som ska täckas över.



 

FEM påsar täckbark trodde jag skulle både räcka och bli över för den här lilla ytan. Ack så fel jag hade!




Bara Kirskålen tog en halvtimme att gräva upp. Jag hade ju hellre spelat Gears of War eller tömt diskmaskinen eller putsat fönster (det näst värsta jag vet)...

Gud, ge mig en rymlig sexrumslägenhet med stor betongbalkong!! Amen.




Av Xecute - 4 oktober 2015 01:48

Tittar på en film med Robert Downey Jr och Robert Duvall. Robert är sonen, Robert D är pappan. En domare som plötsligt står inför mordanklagelse och måste ta hjälp av den avskydde advokatsonen Downey Jr.

Filmen är inte slut än, ändå har jag redan gråtit flera gånger och väljer nu att blogga medan filmen fortsätter framför mig....

Det är en riktigt bra film, make no mistakes. Men den väcker känslor. Det börjar med att advokatsonens (Downey Jr) mamma dör. Alltså den hemska pappans (Duvall) fru. Sedan visar det sig att pappa Duvall har cancer.

Downey smeker sin döda mammas händer. Precis som jag. Precis som jag höll min mammas iskalla händer och tänkte på allt de där händerna gjort i livet. Min mammas händer; slitna. Ärrade. Ett finger som var stelt efter att hon satt upp taggtråd och fått ett sår som blev infekterat. Händerna som smekt och tröstat mig. Mina syskon. Brett smörgåsar. Packat skolväskor. Stoppat om.

Den avskydde pappan..... Facebook har börjat skicka minnen. Jag får upp inlägg efter inlägg som min styvpappa kommenterat.. Får upp saker han skrivit i min status. Inget av det har jag ens kommenterat. Trots att han sökt kontakt och trots att han gång på gång berättat om sin cancer och vad som hände i behandlingen av den. Men jag kommenterade aldrig. Ibland hade jag "gillat" - that's it.

Han dog. Precis som mamma, 1997. Han dog hösten 2013. Jag får upp hans kommentarer nu och ångrar så mycket att jag aldrig svarade. Att jag fortsatte vara arg och bitter. Man tror att man har tid på sig...

Om det är något jag trodde jag lärt mig av mammas död, när jag var 24 år, så var det just det; att inte ta tiden med de älskade för given hur arg jag än är.
Men jag hade inte lärt mig det. Jag trodde jag hade mer tid på mig med min "pappa" (han var min pappa från jag var två år - han fanns där i min vardag till skillnad från min biologiska pappa så han är helt klart värd epitetet!), men det hade jag inte.

Så jag sitter och gråter till en Hollywoodfilm och undrar hur mycket det ska till innan jag lär mig, medan Facebook fortsätter servera mig bevis på mitt misslyckande.

Av Xecute - 2 oktober 2015 12:43

Karate. Kanske inte min grej - om ens grej är att göra saker man redan har fallenhet för. Jag har inte fallenhet för koordination och kroppsminne. Visa mig en rörelse och jag kan INTE härma den exakt efteråt. Och jag måste göra den cirka 30 gånger innan jag minns den längre än fem minuter efteråt. Å andra sidan är det ju bra att träna just de bitarna man inte är bra på. Mitt fysiska minne kommer förmodligen bli jättemycket bättre. Det kanske kommer ta extra lång tid för mig att komma dit, men bättre sent än aldrig. Hjärnträning lär i alla fall inte skada så här i medelåldern. Vem vet, karate kanske kan bota min redan annalkande alzheimers.



 

Det är jag och Chuck, asså...




Men det jag vill åt mer än något annat är själva träningen för muskler och kondition - svetten rinner och stänker hej vilt, hela kroppen får sig en omgång. Så även hjärnan, hjärtat och lungorna. Måste säga att det är en otroligt allsidig och effektiv träning! Det näst mest intressanta är självförsvarsdelen. Inte helt dumt att kunna slå tillbaka mot de våldsamma gangsters som det vimlar av i samhället där jag bor. Det är ju en övning i överlevnad bara att ta sig in på lokala ICA.

KIAI!




Av Xecute - 29 september 2015 16:07


En för-evigt-favorit. *Njuter*

Presentation

Fråga mig

14 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2016
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Följ bloggen

Följ xecutes med Blogkeen
Följ xecutes med Bloglovin'

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se