Vad ÄR det med (ok inte alla, men jäkligt många) enbarnsföräldrar?

ALLA barn är speciella och fantastiska, men det går verkligen till överdrift hos många med bara ett barn; föräldrarna fokuserar så totalt på barnet, att stackaren får en chock när dagis/skolan börjar och han/hon upptäcker att världen inte alls snurrar runt honom/henne. Jag har sett hem där det knappt finns någon som helst annan prydnad på väggarna än barnets teckningar och till och med inramade kläder.  Det är sådant som kan ge mardrömmar i veckor; mardrömmar om hur de här snorungarna kommer göra livet surt för MINA barn i skolan, på lekplatsen, i arbetslivet, eftersom de inte alltför sällan är odrägliga ungar som är urkassa på att kompromissa. Urkassa på att låta andra ta plats – de är helt enkelt mindre socialt kompetenta. Det finns ingen hemma att ta hänsyn till, ingen att träna hyfs tillsammans med.  Sure, man kan som förälder berätta hur man uppför sig – men det är stor skillnad på det och att faktiskt behöva göra det också, dagligen.

Dessutom är många sönderdaltade. Så fort de snubblar kommer nervösa föräldern och förstorar upp händelsen med massor av uppmärksamhet, så att barnet snabbt lär sig att skrika riktigt högt för minsta lilla och tycker att det är både otäckt och smärtsamt, när det faktiskt inte är vare sig det ena eller det andra. Ja, det finns till och med enbarnsföräldrar som håller sina händer under bäbisens hälar när det ligger och sparkar – så att den inte ska göra illa sig… !!!!!

Föräldrar till ett barn tar sig oftast alldeles för mycket tid till att ”argumentera”. Gärna väldigt, väldigt pedagogiskt, milt och kanske till och med bedjande. Inte fan undra på att andra vuxna blir galna när de får hem sådana här barn då det ska lekas! Och inte fan undra på om det blir massor av extrajobb och psykbryt när enbarnsföräldern kommer försent till jobbet på grund av sin ouppfostrade snorunge…

Ett alltför vanligt exempel är måltider. Eller påklädning. Ett ensambarn kan få oceaner av utrymme för att krångla och tjafsa in absurdum. Har ett barn syskon får det krånglande barnet inte alls samma utrymme och lär sig rätt snabbt att det inte är någon idé att hålla på i det oändliga.

Nyblivna (återigen, inte alla, men väldigt många) förstagångsföräldrar tror att deras bebis är universums medelpunkt, att alla detaljer omkring deras barn är fantastiska och superintressanta och att man inte älskar sitt barn om man inte hela tiden är totalt fokuserad på det. Man måste tydligen också skriva det överallt där det går att skriva.; ”Åh vad jag älskar min älskade lilla prins/prinsessa!”,

Jag älskar verkligen alla mina fyra barn, älskar dem mer än livet. Och jag utgår från att det är självklart och inte behöver skrivas på neonskyltar, eller på fåniga statusar på Facebook... ("sätt det här som din status om du älskar dina barn jättemycket", "jag har den bästa sonen/dottern i världen" och så vidare. *kräks*) Och, just därför ser jag till att ge dem bra verktyg att hantera verkligheten med, jag lindar inte in dem i bomull och får dem att tro att de är bättre än andra (dvs "bättre" på ett negativt sätt. De ska däremot lära sig att strunta i Jante), eller att hela världen kretsar runt dem. Det är att vara en bra förälder, inte att göra sitt barn till ett pain in the ass för resten av omgivningen!

//Peppar

 

Terese

28 maj 2010 10:25

Bra inlägg!...jag älskar också mina barn mer än livet skulle offra mig själv om nöden kräver...självklart!...jag avskyr föräldrar som försvarar sina barn fast barnen gjort fel vilka signaler ger dom barnen och hur kommer dom att bli och fortsätta bete sig...egentligen är det synd om dom.Har mina barn gjort fel så ska dom få veta det och ta konsekvenser av detta för annars gör man dom en björntjänst...idag får man inte säga till andras barn utan att föräldrarna blir oxtokiga och jag brukar svara med att jag tar för givet att om ni ser mina barn bete sig illa säger ni till dom och mig för vi ska väl hjälpa varandra...eller?men så ser det inte ut...jag vill ge barnen en sund uppfattning om hur verkligheten ser ut och inte linda in allt i silkespapper...dom måste få ha tråkigt känna sig arga tycka världen är skit och orättvis men jag ger dom det dom behöver och mycket kärlek för det är kärlek att ge dom en bra sann start i livet istället för att ge dom en falsk bild.

http://teresepettersson.blogspot.com

 

Suz

28 maj 2010 11:23

Älskade inlägget, bortsett från slutstycket där du skriver "Nyblivna förstagångsföräldrar är..." och så drar du oss alla över en kam. Inte snyggt.

Men bortsett från det var texten skitbra! Jag har sett många exempel på det du skriver om och man blir inte annat än spyfärdig!

http://susenknopp.blogg.se

 

susanna55

28 maj 2010 11:36

Dom kanske är rädda att bli synade i sömmarna av BARNAVÅRDSNÄMNDEN, förstår du.... Den fanns när jag var barn. Användes gärna även av föräldrarna i UPPFOSTRINGSSYFTE, ojojoj!!! Om man inte uppförde sig enligt föräldrarnas önskemål, kunde man bli hämtad av nämnda nämnd! Nu kalas det väl för socialnämnden.....hm hm!

http://susanna55.bloggplatsen.se/h

 

Katarina

28 maj 2010 13:27

Precis! Kunde inte sagt det bättre själv......

http://endastgossar.bloggagratis.se

 

Syster Smisk

29 maj 2010 22:57

Åh vad jag inte kände igen mig i ditt inlägg. Jag är enbarnsförälder och känner faktiskt inte igen mig alls. Men visst, det finns såna människor som du beskriver. Det där facebookfjantandet fyller mig med illamående och ångest.

http://www.redbanner.wordpress.com

 

Amanda - Mamma till Vincent och bebis i magen

30 maj 2010 22:13

Som vanligt ett bra inlägg! Denna gång känner jag mig inte särkilt träffad haha! *Puh, torkar svetten ur pannan*. Däremot, jag som läser många bloggar, kan verkligen ana vilka BLOGGAR du absolut skulle störa dig på. Men jag håller absolut med när det gäller daltande föräldrar. Ochjag fullkomligt kokar när jag hamnar i sammanhang där någon förälder verkligen basunerar utallt omsitt barn, konstant, om precis allt och absolut ingenting. För vem bryr sig? Ja, inte jag iaf. Alla barn går igenom samma stadier i livet så det är liksom ingen big deal.

http://ladysylvia.blogg.se

 

katsura

31 maj 2010 18:09

Fy, så intolerant och tråkigt inlägg tycker jag eftersom jag är enbarnsförälder. Jag kan förstå att du har träffat på många tradiga ensambarn, men jag har träffat på många tradiga barn med många syskon...
Dessutom kan man inte alltid välja hur många barn man ska få. Jag ville också ha en stor skara, men det ville inte ödet... Flerbarnsföräldrar ser det ofta som en självklarhet att man kan få barn, men så svart eller vitt är ju inte livet.
När jag väl blev gravid vid 35-års ålder höll jag, till råga på allt, på att förlora min skatt vid födseln, men det gick bra. Är det så konstigt att jag älskar henne över allt annat? Hon är en fantastisk tjej, varken bråkig, gapig, kompromisslös eller bortskämd i störta allmänhet, till skillnad från sina kamrater som har allt från ett till fyra syskon.

Det kanske inte är antalet barn problemet du skildrar handlar om, utan hur unga föräldrarna är och vad de har för grundvärderingar.

http://katsura.bloggplatsen.se

 

Xecute

6 juni 2010 20:37

fy så slarvigt och tråkigt av dig, Katsura, att inte läsa ordentligt. Jag skrev "inte alla, men många". Som vanligt skriver jag inte inlägg utan att veta vad jag talar om. Min mamma var dagmamma. Jag är uppväxt med syskon, deras kompisar, mina kompisar, grannar med barn, har gått på öppna förskolor i tio år, med mera med mera. Jag konstaterar att det är mycket färre flerbarnsföräldrar som daltar på det här vidriga sättet. Jag konstaterar att det är vanligt bland förstagångsföräldrar. Tyck vad du vill om det vare sig du hör till kategorin själv eller inte.

http://xecute.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag kanske inte bloggar ofta, men när jag bloggar bloggar jag, och då bloggar jag rejält (Edvard Blom)      Hänt sedan sist: Är tillbaka i yrket jag utbildade mig i och jobbade med under många år, bland annat på dåvarande Örebro Kuriren. Där star...

Vi kommer alla dit förr eller senare. Vi alla kommer bli föräldralösa. Ingen förälder lever för evigt.  Man kan tycka att det inte är en så stor grej; det händer alla och är en naturlig del av livet. Man föds och man dör. Det är inte konstigt att e...

Häromveckan ifrågasatte min äldsta son varför jag haft "så många" pojkvänner. Dels är han ung; fyller snart 18 år, dels är han högfungerande autist och därför i vissa lägen lite fyrkantig. Saker är ofta svarta och vita.  Jag försökte förklara livet...

Det slår aldrig fel. Så fort man är riktigt skönt bajsnödig, sådär så man faktiskt ser fram emot att sätta sig på toaletten, ja då hinner man inte mer än börja förrän nästa person knackar desperat på dörren.  "Mamma jag måste kissa!" Det spelar...

Nu måste jag bara! Jag står inte uuuuuuuuuuut längre om jag inte får göra det. Kommentera Gilmore Girls, alltså.   Jag vet, det är en gammal serie. Följde den lite sporadiskt för många år sedan, i början på 2000-talet. Tyckte den var bra, men u...