Barn och datorer. De lärde fortsätter tvista. Föräldrar fortsätter klia sig i huvudet utan att veta varken ut eller in. Var ska man sätta gränsen? När? Hur? Måste man ha gränser överhuvudtaget?

Själv litar jag till största delen på mitt eget sunda förnuft. Det säger mig att det inte rimligtvis kan vara bra för ett barn, oavsett ålder, att sitta stilla framför en skärm i timmar. Oavsett vad det är barnet tittar på.

Att det inte är bra för vuxna, vet de flesta. Det är allmänt känt att man blir slö, slapp och likgiltig av att ligga för länge i tv-soffan och zappa. Att all information och alla intryck stressar hjärnan på ett negativt sätt, trots att det upplevs som avslappnande att se på TV.

Jämför själv hur det känns. Jämför hur du känner dig när du går och lägger dig efter en dag då du varit fysiskt aktiv både utomhus och inomhus, mot hur du känner dig när du går och lägger dig efter en dag då du spenderat över hälften av timmarna framför TV:n eller datorn.

 - Om barnet spelar länge står stressystemet påslaget under lång tid. Vi vet inte exakt hur det påverkar kroppen, men man har sett att hjärnan utvecklas olika beroende på hur man använder den. I vissa fall har barn som spelat mycket dataspel utvecklat autistiskt beteende. Det säger läraren och specialpedagogen Ylva Ellneby.

Tja, hon har rätt. I alla fall när det gäller mina barn. Jag märker en tydlig negativ effekt på det av mina barn som har suttit för länge framför datorn eller TV:n. Effekten visar sig direkt och håller i sig i flera dagar, kanske upp till en vecka; barnet blir på dåligt humör, lättirriterat, gnälligt, passivt. Får svårt att aktivera sig med annat när tiden vid skärmen är slut. Måste få hjälp att hitta på andra saker men gnäller oavbrutet om hur tråkigt det är och "när får jag spela/se film igen?". Dessutom finns andra tydliga tecken hos mina barn på att de faktiskt blir beroende – och det snabbt. Även när de inte tillåts sitta och spela dator- eller tv-spel mer än 40 minuter per dag, kretsar nästan alla deras tankar kring spelandet. Dels omkring själva spelet, men framför allt om när de får spela nästa gång. Rastlösa, irriterade... ja, de blir helt enkelt tydligt abstinenta!

Den amerikanska hjärnforskaren Jane Healy kritiserar den ökade datoranvändningen i landets skolor. Datorns pedagogiska kvaliteter beskrivs av Healy som klart överreklamerade - det finns egentligen inga studier som visar på fördelar före 10 års ålder. Och två forskare vid University of Washington i Seattle i USA har studerat inlärningseffekterna för två- till femåringar som har tittat på tv regelbundet. Resultatet var tydligt; barn som tittat på tv de första tre levnads­åren hade klart sämre resultat vad gäller färdigheter i matematik och läsförståelse, än de som inte gjort det. Men för barn som tittat på tv i tre- till femårsåldern hade det vissa positiva effekter, som att läsförståelsen och korttidsminnet förbättrades.

- För väldigt små barn är effekterna negativa, men för förskolebarn kan de vara konstruktiva, åtminstone på vissa områden, sammanfattar de två forskarna sina studier.

Perioder av intensiva sinnesintryck påverkar ett litet barns hjärnutveckling och skapar ett behov av just omväxlande, starka intryck.
– Det kan leda till koncentrationssvårigheter, något som inte är liktydigt med diagnosen ADHD, men det finns sannolikt viss överlappning, säger Sven Bremberg, barnläkare och docent i socialmedicin.

Även om tv generellt har en passiviserande effekt på barn anser Sven Bremberg att det har stor betydelse vilka program som ­barnen ser.
– Undersökningar har visat att det gick bättre i skolan för barn som till exempel tittat på ”Sesame street” eller ”Fem myror...” än för barn som mest såg rena underhållningsprogram.

Det samma gäller vuxna. Självklart påverkas vi positivt av att se kunskapsprogram. Självklart påverkas vi negativt av att sitta och glo på innehållslöst skit i form av korkade komedier eller våldsfrossande filmer. Vad får vi ut av det? Ingenting. Vi tror att vi ”tar det lugnt”, ”slappnar av framför TV:n”, när vi i själva verket matar våra stackars hjärnor med massor av värdelösa men starka intryck som den sedan ska bearbeta...

När jag blev gravid första gången var jag klar över en sak: Mitt barn skulle lära sig att leka själv. Dels för att jag redan då ansåg att det är sunt att kunna sysselsätta sig själv, dels för att jag var ensamstående och realist; jag förstod att jag inte skulle ha lika mycket tid och ork att stimulera mitt barn, som de föräldrar som är två.

Alla mina fyra barn är riktigt bra på att sysselsätta sig själva. De kan fantisera ensamma med små bilar eller dockor, bygga klosstorn och så vidare - ensamma. De är också bra på att leka med varandra, utan vuxnas inblandning. MEN. Så fort det har varit en period med mycket TV, försvinner detta nästan helt! Inte hos de två små barnen som är under fyra år. Men hos de två större är det extremt tydligt! Det räcker med att jag är trött eller sjuk bara ett par dagar, och därför låter TV:n stå på hela dagen, eller åtminstone flera timmar. Efter det får jag två gnälliga ungar: "Mammaaaaa, jag har inget att gööööraaaaa!" "jag kan inte komma på nåt att leka, jag har trååååkiiiiiigt!" Lägg till ett i allmänhet lägre humör, en större irritabilitet. Suck.

De dagar jag lyckas hålla TV-tittande och datorspelande på minimala nivåer, har jag mycket gladare och aktivare barn, som inte alls kräver min inblandning i sitt lekande. Det är bara det att jag är mänsklig. TV är en superb barnvakt när orken och lusten tar helt slut! Självklart är det så. Då är det bra att dessa hjälpmedel finns.

Samtidigt tänker jag på min egen barndom. På min egen mamma. Hur gjorde hon när hon var slutkörd? Vi hade inte video och barnprogram fanns bara på kvällen.

Jag tänker också på hur aktiva jag och mina syskon var. Och hur ovanligt det var med överviktiga barn. Hur allt hänger ihop med TV-tittandet; det ökade intaget av godis och snacks, till exempel.

Det är också intressant att jämföra mina barn med andras. Man kan aldrig dra alla över en kam, och jag ser stora skillnader bland barn överhuvudtaget. Min äldsta son älskar datorspel. Älskar! Han tröttnar inte. Om det inte fanns någon som sade åt honom att sluta spela, skulle han sitta där framför skärmen dygnet runt, utan att märka vare sig hunger eller trötthet. Han har också alltid varit en liten latoxe, inte den fysiska typen av person. Redan som bebis var han för bekväm av sig för att orka träna tillräckligt mycket på eget initiativ på att vända sig... och som småbarn ville han alltid bli buren (självklart bar jag honom inte, men han slutade inte be om det för det...). Hans bästa vän däremot, slutar självmant spela datorspel efter några timmar. Då har han tröttnat, det kliar i hans kropp efter att få röra på sig. Den pojken älskar också att idrotta. Det gör inte min son. Därför påverkar det inte honom lika negativt att spela mycket. Ja, det är bara ett exempel på hur olika barn kan vara.

När det gäller mina barn, vet jag i alla fall att ju mindre tid de spenderar framför TV:n eller datorn, ju bättre mår de.

Jag skulle kunna skriva trettio spaltmetrar till om det här. Ämnet är både hett och intressant. Men jag ger mig nu, för den här gången. Jag har bihåleinflammation, är trött och snorig och ska sätta på en film nu, så att jag kan smyga iväg och vila en stund. Efter det blir det ännu en film. För idag orkar jag inte. Avvänjningen om några dagar får jag bekymra mig om då.   

 

Bea

5 maj 2010 13:32

Tänk att jag håller med dig precis. Här kretsar alltför många samtal om playstation. Och när det inte får spelas på några dagar så är det ett nedräknande tills den utlovade speldagen infinner sig. Och sysselsätta sig själv är omöjligt! Det var det iofs före spelens intåg också, säkert för att de på dagis har massor med barn omkring sig och därför inte är vana att leka ensamma. Men jag tror inte spelen förbättrar det hela.
Men när barnens mormor föreslog att vi till semestern skulle ta med playstation dit att ha under regniga dagar så sparkade jag faktiskt backut. Det FINNS vanliga sällskapsspel, det finns regnkläder! Det finns leksaker. Så neej, där går gränsen!
Nu ska vi i alla fall ut och cykla. Och dagens schema saknar playstation. :)

http://aretsmama.bloggplatsen.se

 

Annika

14 juni 2010 21:10

Har läst igenom hela din kategori om barn och uppfostran och tycker du har en otroligt bra syn på det hela. Jag har inga barn själv men har jobbat med barn i åldrarna 3-10 år som gymnastiktränare och det var det tillsammans med mina föräldrars uppfostran av mig och brorsan som fick mig att inse hur jag helt klart tycker att man ska uppfostra barn på bästa sätt.

Det låter som att du är en kanonmamma och de kommer med största sannolikhet att uppskatta dina regler och gränser som du satt upp när de blir vuxna sedan.
Precis som jag som ung vuxen och nyligen utflyttad från föräldrahemmet verkligen uppskattar mina föräldrar och hur de har hanterat alla situationer.

Lycka till med dina fina ungar :) Hur gamla är de alla?

http://thefrostingonthecake.blogg.se

 

Xecute

15 juni 2010 11:06

Jättejättetack!! Oj, wow, jag blir verkligen jätteglad för dina ord! Att jobba heltid som mamma är ju rätt anonymt och genererar varken mycket positivt eller negativt från omgivningen... :-)
Mina barn är 10 - 5½ - 3½ - 2½ år. Ungefär. :-))) (Det är 14 månader mellan de två sista.)

http://xecute.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag kanske inte bloggar ofta, men när jag bloggar bloggar jag, och då bloggar jag rejält (Edvard Blom)      Hänt sedan sist: Är tillbaka i yrket jag utbildade mig i och jobbade med under många år, bland annat på dåvarande Örebro Kuriren. Där star...

Vi kommer alla dit förr eller senare. Vi alla kommer bli föräldralösa. Ingen förälder lever för evigt.  Man kan tycka att det inte är en så stor grej; det händer alla och är en naturlig del av livet. Man föds och man dör. Det är inte konstigt att e...

Häromveckan ifrågasatte min äldsta son varför jag haft "så många" pojkvänner. Dels är han ung; fyller snart 18 år, dels är han högfungerande autist och därför i vissa lägen lite fyrkantig. Saker är ofta svarta och vita.  Jag försökte förklara livet...

Det slår aldrig fel. Så fort man är riktigt skönt bajsnödig, sådär så man faktiskt ser fram emot att sätta sig på toaletten, ja då hinner man inte mer än börja förrän nästa person knackar desperat på dörren.  "Mamma jag måste kissa!" Det spelar...

Nu måste jag bara! Jag står inte uuuuuuuuuuut längre om jag inte får göra det. Kommentera Gilmore Girls, alltså.   Jag vet, det är en gammal serie. Följde den lite sporadiskt för många år sedan, i början på 2000-talet. Tyckte den var bra, men u...