Rättvik är ett samhälle. Inte särskilt stort. Väldigt likt andra mindre samhällen på många sätt, men har några egenheter. Omgivningarna, naturen, bygden och bebyggelsen är andlöst vackra. Men...

Furu.

Överallt denna furu. Dessa paneler, på väggar, i tak. Furu.

Jag har en väldigt god vän som bor i Rättvik, som tycker att jag borde flytta tillbaka.

Men det går inte. Tyvärr, men det är omöjligt att hitta ett hus som inte är klätt invändigt i furu....

Ja, se här. Det går ju inte! Att börja varje dag böjd över en hink är inte vad jag kallar livskvalitet...

Till träpanelerna tycker Rättvikarna om att dekorera med amerikanska flaggor och jakttroféer, kombinerat med en i övrigt rustik inredning.

En annan liten egenhet hos Rättviks invånare är förkärleken för raggarbilar. Eldflames, plyschklädsel, porrbelysning, tärningar och Wunderbaums.

Till det en schysst väst, gärna i läder, och varför inte en cowboyhatt också.  

Det finns fler problem när man ska flytta till Rättvik: Om man inte har Rättvikskt påbrå som går tillbaka till 1200-talet, kan man aldrig bli helt och hållet accepterad.

Man kommer alltid vara en utböling. En främmande som egentligen inte har där att göra.

Även Äkta Rättvikare som syndat genom att flytta därifrån en tid för att sedan återvända, kan drabbas av fördömelse.

Jag minns en barndomsvän som var hemma i Rättvik en semester, och på den enda krogen fick kommentaren "vafan gör du här, du bor ju inte här längre!" Nej, man får inte flytta därifrån, man ska helst vara född, uppväxt och boende för alltid i Rättvik. På sin höjd kan man ta en tripp till Falun eller Mora ibland.

Traditionerna är starka, på gott och ont. Både dialekten, språket och dräktanvändandet lever och har hälsan. Det är bra. Trevligt. Folkmusikens mecka.

Traditionen att skvallra om allt och alla, att lägga sig i, fördöma, vara trångsynt och inskränkt lever också och har hälsan, tyvärr.

Så nej, jag kommer aldrig att flytta tillbaka. Men fira midsommar i Rättvik, absolut! Det gäller bara att ta ett djupt andetag och stålsätta sig först...

 

Bea

3 februari 2010 13:22

Någon gång ska jag berätta en fascinerande historia om när jag var på trettioårskalas (min kusin fyllde) i Hedekas. Ingen ville sitta bredvid oss från Uddevalla och Trollhättan eftersom vi var dryga storstadsbor. Jag talade inte om för mina bordsgrannar att jag bodde i Stockholm. Inte för att de hade lyssnat ändå eftersom de totalingonererade mig under hela middagen...
påminn mig!!

http://aretsmama.bloggplatsen.se

 

Björn

3 februari 2010 23:08

Känner igen mig faktiskt...När jag var "hemma" i höstas och jagade älg så hälsades jag med tillnamnet "moringen". Ja, jag har ju faktiskt bott i Mora i snart tio år, och det faktum att jag är född, uppväxt och bott trettio av mina fyrtio år i Rättvik, spelar ju liksom ingen roll.

Vidare håller jag med om att någon riktig rättvikare har jag nog aldrig varit eftersom pappa är ifrån bjursås och mamma ifrån borlänge. Halvt skämtsamt så har man ju kallats "bjursingen" hemma i byn, trots att jag aldrig bott där. I bjursås vet ingen vem jag är och när jag flyttade till Mora så fick jag veta att morkarl föds man till, inget som man blir....det är lätt att bli förvirrad i dalarna.....VEM ÄR JAG?? OCH VAR HÖR JAG HEMMA?? :-))

 

Åsa

14 februari 2010 19:56

Det är ju faktiskt ganska sjukt, det ni beskriver.
Alla mindre samhällen har många saker gemensamt, men jag trodde att just detta var ganska speciellt för regionerna norr om Dalälven. Jag måste säga att jag inte upplevt något liknande här i Närke. Stockholm och Köpenhamn tror jag inte duger som exempel... :-))

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag kanske inte bloggar ofta, men när jag bloggar bloggar jag, och då bloggar jag rejält (Edvard Blom)      Hänt sedan sist: Är tillbaka i yrket jag utbildade mig i och jobbade med under många år, bland annat på dåvarande Örebro Kuriren. Där star...

Vi kommer alla dit förr eller senare. Vi alla kommer bli föräldralösa. Ingen förälder lever för evigt.  Man kan tycka att det inte är en så stor grej; det händer alla och är en naturlig del av livet. Man föds och man dör. Det är inte konstigt att e...

Häromveckan ifrågasatte min äldsta son varför jag haft "så många" pojkvänner. Dels är han ung; fyller snart 18 år, dels är han högfungerande autist och därför i vissa lägen lite fyrkantig. Saker är ofta svarta och vita.  Jag försökte förklara livet...

Det slår aldrig fel. Så fort man är riktigt skönt bajsnödig, sådär så man faktiskt ser fram emot att sätta sig på toaletten, ja då hinner man inte mer än börja förrän nästa person knackar desperat på dörren.  "Mamma jag måste kissa!" Det spelar...

Nu måste jag bara! Jag står inte uuuuuuuuuuut längre om jag inte får göra det. Kommentera Gilmore Girls, alltså.   Jag vet, det är en gammal serie. Följde den lite sporadiskt för många år sedan, i början på 2000-talet. Tyckte den var bra, men u...