Man kan få en grattis header, ser jag i rampljuset. Spännande!

Just nu försvann fyra barn ut genom dörren för att fortsätta en lek. Den innehåller mycket spring. Vad lugnt det blev!

Tolvåringen är hos en kompis, men åttaåringen har en kompis hemma idag. Så det jämnade ut sig. Det brukar göra det...

Ibland känns det som om jag har ett eget dagis. Eller fritids, kanske passar bättre.

Sexåriga E har sedan en tid en grej för sig; han skriker, så högt han kan. Rakt ut. Till exempel när jag frågar honom någonting, eller när han leker, eller spelar. Rätt som det är så skriker han så mina öron trillar av. Hoppas det går över snart. Att be honom sluta ungefär femtioelva gånger har inte hjälpt. Att säga till fungerar överhuvudtaget inte särskilt bra i den här familjen. Förmodligen gör jag något fel, som jag ännu inte har upptäckt. Resultatet är i varje fall att mina barn är väldigt dåliga på att lyssna när jag säger till dem. Har tappat räkningen på antalet gånger jag har sagt till om att hänga upp ytterkläderna efter sig, och ställa upp skorna. Selektiv hörsel eller misslyckad mamma?

Jag har försökt med diverse metoder. Belöningar, bestraffningar, "ormar", pedagogiska scheman med bilder och Gud vet allt.

Men inget fungerar särskilt bra. Inte i längden. Ormarna fungerar jättebra - i början. Man ritar en orm med rutor i. Sedan får barnen kryssa i en ruta/sätta ett klistermärke varje gång de gör något som krävs för att få göra det. När ormen är full väntar en belöning. Men mina barn är för smarta. Efter ett tag väljer de att strunta i att det tar längre tid för ormen att bli full, och väljer att bara göra de saker de tycker är lättast. Det har inte funkat att göra ormar med delbelöningar efter tio rutor, korta ormar, långa ormar...

Belöningar och bestraffningar fungerar ju inte heller, det vet jag egentligen. Det är bara alltför lätt att trilla dit ändå, när jag står där, svettig och högröd i ansiktet av ilska över att tre barn springer runt, runt och ingen hör ett dugg när jag ber dem lugna ner sig.

Hade jag fått se den synen innan jag fick barn hade jag nog grävt ner mig. Jag gillade inte ens barn...

Men jag älskar så klart mina fyra busfrön!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag kanske inte bloggar ofta, men när jag bloggar bloggar jag, och då bloggar jag rejält (Edvard Blom)      Hänt sedan sist: Är tillbaka i yrket jag utbildade mig i och jobbade med under många år, bland annat på dåvarande Örebro Kuriren. Där star...

Vi kommer alla dit förr eller senare. Vi alla kommer bli föräldralösa. Ingen förälder lever för evigt.  Man kan tycka att det inte är en så stor grej; det händer alla och är en naturlig del av livet. Man föds och man dör. Det är inte konstigt att e...

Häromveckan ifrågasatte min äldsta son varför jag haft "så många" pojkvänner. Dels är han ung; fyller snart 18 år, dels är han högfungerande autist och därför i vissa lägen lite fyrkantig. Saker är ofta svarta och vita.  Jag försökte förklara livet...

Det slår aldrig fel. Så fort man är riktigt skönt bajsnödig, sådär så man faktiskt ser fram emot att sätta sig på toaletten, ja då hinner man inte mer än börja förrän nästa person knackar desperat på dörren.  "Mamma jag måste kissa!" Det spelar...

Nu måste jag bara! Jag står inte uuuuuuuuuuut längre om jag inte får göra det. Kommentera Gilmore Girls, alltså.   Jag vet, det är en gammal serie. Följde den lite sporadiskt för många år sedan, i början på 2000-talet. Tyckte den var bra, men u...