Kan man vara fotofil? I så fall är jag det.

Älskar foton, särskilt foton på människor. Helst svartvita foton. En gång i tiden stod valet mellan att jobba som fotograf eller som reporter (det blev det senare). Jag har också själv stått framför kameran för just sådana. Nu samlar jag på bilder, bygger upp ett eget bildarkiv. Kameran är med mig nästan jämt, men numera är det nästan uteslutande mina barn som är motiven. Men varje höst brukar fotografen i mig vakna till liv... hösten är min favoritårstid. Motiven finns plötsligt överallt.

Därför lägger jag till en kategori, för bilder. Mina favoritbilder. Enjoy!   

Dita Von Teese. Lööööve!

Enligt ett test på facebook är jag en svartklädd ensamvarg som helst stannar på mitt rum. Låter ju som en emo. Men det stämmer. Bortsett från att jag inte längre har ett eget rum hemma hos mamma och att jag inte alltid är klädd i svart.

Jag gillar att vara ensam!

Ända sedan jag var liten har jag trivts superbt i mitt eget sällskap. Det är ju förstås inte så konstigt, eftersom jag är jag. Intelligent, vacker, spirituell, klok och fantastiskt rolig.   

Men allvarligt talat, jag undrar hur man gör för att hinna och orka umgås med sjuttiofem vänner? Jag undrar också varför man skulle vilja ha sjuttiofem vänner? Jag blir trött av bara tanken.

Min syster, till exempel, har en miljard bekanta och massor av vänner. Hon verkar känna "alla". Jag har aldrig förstått hur hon klarar av att hålla reda på så många, orkar umgås med så många. Sedan facebook gjorde sitt intåg är det förstås mycket lättare, det jag inte förstår är hur man gör för att ha så många vänner och bekanta och klara av att ha kontakt med dem regelbundet utanför datorskärmen....

Men så klart har jag vänner. Det är bara det att jag aldrig hinner träffa dem. Dagarna flyger ju iväg som racerfåglar och skriker "jag är fart!" i bästa Blixten McQueen-style.

Jag är också grymt slö och dålig på att orka packa ihop alla barn för att åka iväg, när det inte är väldigt nödvändigt eller jag är väldigt pigg. Det sistnämnda är ett tillstånd som sällan inträffar.

Men det är en dålig ursäkt. N bor granne med mig! Ändå håller vi vår vänskap vid liv till största delen via facebook. T bor nästan mitt emot mitt köksfönster, men hur ofta träffas vi? R bor fem minuters promenadväg från mig. C och U tar det inte mer än tio minuter att gå bort till. Det är egentligen inte heller så svårt att ta bilen till vännerna i stan. Den enda av mina vänner som bor långt bort är min bästa vän, B, i Trollhättan... Det är alltså mig det är fel på. Jag är osocial! Jag orkar inte hålla liv i en massa relationer! Hur trevliga människor det än handlar om. Dagtid är det faktiskt rätt fullt upp, och på kvällen stupar jag oftast i säng innan klockan nio. Så de som inte finns på fejjan har svårt att få kontakt med mig.   

Smickrande nog vill människor umgås med mig. Det blir jag så klart glad för, jag gillar ju egentligen att vara social! Bara inte så ofta som andra, tydligen. Så jag blir glad, men också lätt bekymrad när ännu en trevlig dagismamma börjar prata om att "träffas någongång"  - jag har ju fullt schå med de vänner jag redan har! *rodna*

Det här skulle ju kunna vara ett ålderstecken, men det är det inte. Jag har alltid varit ganska osocial, trots långa perioder av extremt socialt liv. Men jag blir trött av att umgås hela tiden! Och jag minns fortfarande hur jobbigt det var att vänja sig vid de långa öppettiderna på uteställena i Stockholm i början. Jag var trött redan vid 01-tiden, medan resten av sällskapet glatt ville festa på till sju på morgonen när det stängde. Hilfe! Inte heller har jag någonsin orkat eller tyckt att det var kul att festa flera dagar i sträck. Det är ju skitjobbigt!

Det finns en bunt sköna människor jag verkligen skulle vilja umgås med, men de har nog gett upp sina försök att få med mig ut vid det här laget.   

Så är det. Jag är för trött på kvällarna för att orka hitta på något. Jag älskar mitt hem och min säng. Och förmodligen är det för att jag är så lat, som jag älskar facebook... det är så enkelt och lätt att hålla igång vänskapsrelationerna - i mysbyxor och utan att packa skötväskan och ta mig hemifrån. Utan att behöva  passa sista bussen hem från krogen....    

Så, till alla härliga vänner: Jag är lat, det är inget personligt - jag gillar er!  

Jag blir tydligen helt hjärndöd på våren. I samma takt som snön smälter bort, försvinner allt jag är irriterad på. Curlingföräldrar? Men de är ju ändå för söta... tvättstugetanter? Fast de kan ju inte rå för att de inte har egna liv... snobbiga materialister? Tycker bara snällt synd om dem... Dessutom kommer det fram cirka en miljard trehundrafemtiosju saker att göra när snön smälter och solen börjar avslöja detaljer. Som om jag inte har tillräckligt att göra höst och vinter... Jag hinner ju för fanken inte ens irritera mig! Det är riktigt trist faktiskt. Jag är så snäll ändå, blir jag ännu snällare kommer jag bli menlös.   

Inte har jag några övriga åsikter heller. Askmoln? Jaha. Valår? Okej, if you say so. Nä, det finns verkligen inget att blogga om. Får inte ens inspiration från facebook längre. Verkar som många där drabbats av samma äckliga positiva och hjärndöda vårkänslor.   

Så nu blir det falukorv:

Igår sprang min äldsta dotter, fem år, efter sin lillebror och vrålade av sina lungors fulla kraft: "Jag vill haaaa min bibel!! GE HIT MIN BIBEL!!!!!"    

Samma femåring gick från att älska yoghurt till att avsky det. Vägra äta, hellre vara hungrig tre timmar till. Hon har inte ätit yoghurt på snart ett halvår.I förrgår började hon plötsligt älska yoghurt igen. Barn! Eller rättare sagt, femåringar!!

Våren är här. Beach 2010 närmar sig. Tur man är begåvad med bra gener.   

Beach 2060 tänker jag vara lika cool som den här tanten. Kör hårt brudar!

Häromdagen pratade jag en pytteliten stund inför massor av människor. Sådant tycker jag är jätteroligt - trots att jag som ung var otroligt nervös. Då var det värsta jag visste att tvingas stå längst fram och prata. Jag har en vän som har en tvärtom-upplevelse; hon var helt orädd som yngre, men nu blir hon nervös när hon ska tala inför andra. Det fick mig att fundera.

Varför är det läskigt och nervöst att prata inför människor?

Oavsett om man är blyg eller inte, så kan man bli lite nervös, självklart. Den blyge mer, den oblyge mindre. Men sådär riktigt, riktigt nervös - vad beror det på?

Jag tror det beror på två saker: Dels vilken publik man har, dels vilka krav man har på sig själv.

Min publik i tonåren var en fientlig publik; Klassen, de som mobbade mig. Då är det inte konstigt att bli sjukligt nervös, så till den grad att jag flera gånger skolkade mig ifrån redovisningar. Är klassen ens vänner, är man en omtyckt del av den, då blir det förstås inte lika läskigt. Helt okända människor är det allra lättaste.

Så var det det där med krav. Min teori är att min vän var mer avslappnad förr, visste att hon var omtyckt av sin publik. Men att hon sedan, som vuxen, ökade kraven på sig själv dramatiskt. Blev mycket mer självkritisk. (Dessutom blev publiken en annan; full av vuxna, välutbildade, vars åsikter var  viktiga för henne.)

Ju mer självkritisk man är, desto svårare blir ju allt i livet. Även de minsta saker, som att laga mat. En riktigt självkritisk person blir knäckt om maträtten inte blir perfekt. En mindre kritisk person rycker på axlarna. Ju högre krav, desto svårare att leva upp till.

Själv var jag alltså jätteblyg som barn och tonåring, jättenervös för att tala inför människor. Nu skulle jag gärna jobba som föreläsare, det är verkligen något jag tycker om. Jag började som självkritisk och har blivit mer avslappnad med åren. Det är märkligt hur det kan bli. Det hade jag aldrig trott när jag var fjorton år och stod där framme. Då hade jag hellre dött, där och då.  

Min tioåring ska få en TV av sin biologiska pappa. När pappan glatt berättade detta per telefon blev jag så arg att jag nästan vrålade åt honom; "Nen nej nej, han ska INTE ha en egen TV!"!.

Det var min första reaktion. Pappan blev både förvånad och sårad, han trodde dels att jag skulle bli glad, dels blev han arg över att jag tycker att jag kan bestämma vad han köper till sin son.

Tja, det kan jag rent lagligt - jag har ensam vårdnad...

Men i övrigt är det kanske inte helt schysst av mig att lägga mig i det. Å tredje sidan är jag verkligen emot att barn har egna TV-apparater! Något som verkar bli vanligare och vanligare, tyvärr.

Vi har redan två TV-apparater. En megastor plattskärms-TV i vardagsrummet, plus en jättestor TV i lekrummet. Det räcker! Barnen har ju redan en egen TV, allihop tillsammans. Min äldsta son behöver inte titta mer på TV, han behöver befinna sig mer sällan vid skärmar överhuvudtaget. Dessutom har man för längesedan konstaterat att mer än en timmes TV-tittande per dag för ett barn faktiskt är skadligt. På flera sätt. Till exempel förlorar de i språkinlärning. Men härom tvista icke de lärde, utan jag och hans pappa. Att det inte är så, som vetenskapen har kommit fram till, har han inga egna vetenskapliga belägg för. Han utgår helt och hållet från vad han själv tror. "Jag tittar på TV hela dagarna och har inte tagit någon skada av det." Ha.. ha.. ha........ 

Debatten pågår. Lite input tar jag mer än gärna emot, både för- och emot barn-TV.