Till alla skol/snorungar som bloggar på bloggplatsen; sluta med era massutskick av "kolla min blogg och kommentera" - era bloggar är så sjukt ointressanta att man faktiskt nästan blir sjuk. "Nu ska ja äta å sen fika. Gick på toaletten imorse, kolla in min nya tröja.. blablablablabla..."  Det är möjligtvis intressant för dem som känner er. Era vänner, familjemedlemmar. Men inte för resten av världen!!!!!

*KRÄKS*

Men sluta gnälla, tjejer! Det är så otroligt osexigt med gnäll! Det är dessutom mördande tråkigt med perfektion. Skyltdockekroppar utan en enda personlig berättelse någonstans. Det är däremot både sexigt och coolt att gilla sig själv, att vara stolt över sig själv - självkänsla är otroligt attraktivt! Har man barn är det än viktigare med kroppslig självkänsla - hur ska barnen annars kunna hantera den i övrigt helt sneda kroppssynen vi lever med idag?

En grundläggande självkänsla som byggts upp sedan barnsben är det bästa försvaret mot bantningshysteri, bulimi, anorexia, ja helt enkelt all slags osund kroppsfixering. Så vi föräldrar har ansvaret för att visa våra barn att vi gillar oss själva, att vi är stolta över våra kroppar, att det är inte bara okej utan coolt att inte vara "perfekt". Sluta gnälla alltså, börja odla lite stolthet istället.

Vi har alla fått varsin kropp och den går inte att byta ut. Ingen uttrycker det bättre än Wayne Dyer: "Tycker du om din kropp? Om svaret är nej, bryt då ner det i sina beståndsdelar. Börja uppifrån - håret, pannan, ögonen, ögonlocken, kinderna. Tycker du om din näsa, din mun, dina tänder, din hals? Hur är det med armarna, fingrarna, brösten och magen? Gör upp en lång lista. Ta också med delarna inne i dig själv. Njurarna, mjälten, blodomloppet och höftbenen. Övergå nu till de mer dolda delar som du består av. Hur är det med de inresekretoriska körtlarna, öronsnäckan och hypofysen? Du HAR inte en trevlig kropp - du ÄR din kropp... och om du tycker illa om den betyder det att du inte godtar dig själv som människa... ...Du har kanske några fysiska detaljer som du inte tycker om. Kan de ändras, sätt då upp en förändring av dem som ett av dina mål... De delar som du tycker illa om och som inte kan ändras (ben som är för långa, ögon som sitter för nära varandra, bröst som är för stora eller för små) kan ses i ett nytt ljus. Inget är "för" någonting och långa ben är inte vare sig bättre eller sämre än hår eller avsaknad av hår. Vad du har gjort är att du har godtagit det nutida samhällets definition av skönhet. Låt inte andra bestämma vad som ska vara tilldragande för dig..."

Till sist undrar jag också hur en mamma kan klaga över sin "förstörda" kropp och samtidigt älska sitt barn till 100%... när den undermedvetna tanken ju säger att det är barnets "fel" att kroppen är "förstörd". Varför inte istället titta på sitt barn och konstatera hur fantastisk ens kropp är som kunde producera en sådan ljuvlig liten människa? Och att det är värt vartenda märke/extra kilo! Fram för lite mer stolhet och lite mindre gnäll!

"Jag har valt rätt partner att leva mitt liv med, han är det bästa som finns ♥♥ jag har gett bort hela mitt hjärta, kan inte tänka mig någon annan att dela mitt liv med ♥♥♥ Älskar dig..... Kopiera denna om du valt rätt......"

"♥Vi som älskar våra barn mer än ALLT annat♥"

"jag älskar min dotter/min son"

 "Låt mig se vem som uppmärksammar detta.....Varje enskild person på min vänlista har hamnat på den efter noggrant övervägande. Jag är inte bara glad över att räkna dig som vän utan oxå som en i familjen! Låt oss se vem i min vänlista som verkligen uppmärksammar mitt inlägg. Kopiera och klistra in detta i din status. Klara...färdig...GÅ.. Jag uppmärksammar dig"

"Livet är för kort för att slarvas bort. Älska de människor som behandlar dig väl. Glöm, välj bort de som inte gör det. Tro på att det finns en orsak till allt som sker. Om du får en chans till, så grip tag i den med båda händerna. Om det ändrar ditt liv, så låt det ske! Ingen har sagt att livet ska vara lätt! Kopiera till din status om du håller med, det gjorde jag ♥"

*kaskadkräks*

Tillbaka igen.

Å så finns det alla de där vidriga listorna: "Vad tycker du om mig egentligen? 1) snäll 2) snygg 3)jobbig 4)ful...." osv. Alltså. Finns det någon som verkligen väljer ett alternativ som 3 eller 4? Löjligt!

Varför inte bara skriva så här:

"Jag är så originell, kopiera och klistra in den här texten om du också är originell".

............................ *kräks lite till*

Barn och jord. Ingen bra kombination.

Jag försöker fixa till trädgården. Nyckelordet i den meningen är försöker. Barnen gör sitt bästa för att sätta käppar i hjulet!

Jag öppnar en säck jord. Jag använder hälften. Jag går in och gör något annat i fem minuter. E tar undertiden säcken och häller ut den på plattorna. Tack, E, det blev jättefint!

Jag skyfflar och sopar upp all jord jag kan rädda och häller den i en kruka, för att plantera persilja i. Sedan går jag på toaletten, men först delar jag ut stränga förmaningar att inte röra krukan.

Medan jag gör mitt, gör E sitt. När jag kommer ut igen har han hällt ut hela krukans innehåll i en rabatt, där det ligger stora och mindre stenar huller om buller. Jorden går inte att ta upp igen. I varje fall orkar jag inte.

Stenar, ja. Jag tömmer de flesta rabatter på jord och fyller dem med tjocka lager grus istället. Jag fyller, går och hämtar mer grus - barnen gräver glatt i gruset under tiden. Om det är grusig på vår framsida? ..... ja. Och jordigt.

Ovanpå detta grus ska det ligga större stenar. De där stenarna är alldeles utmärkta leksaker, tycker E och M. Jag lägger dem i fina rader. Där får de ligga ifred i ungefär två minuter.

Sitter här med värkande rygg och ömma fötter och funderar allvarligt på att asfaltera hela skiten.

Jag måste säga detta innan jag spricker av irritation. SNÄLLA! Sluta kalla era barn för "prinsar" och prinsessor"!!!!!!

Tack på förhand

Mvh

Xecute

... som hette Gutten.

När Gutten var liten, ville hans mamma inte veta av honom. Stackars, stackars lilla lamm! Vilken tur att jag skyndande till det lilla lammets räddning. Egentligen skulle vi bara hämta något på den där gården, min dåvarande pojkvän och jag. Något som hans pappa skulle ha. Jag var inte fyllda arton år, men redan då ett rent mirakel av ridderlighet. Naturligtvis räddade jag lammet.

Om mamma blev arg när jag kom hem med ett lamm bara sådär, helt utan förvarning? Nä.

I alla fall. Lilla gullelammet, lilla gull-Gutten, följde mig överallt som en väldresserad hund. Bäääää! Gutten sov i min säng på nätterna. Gick in och ut som han ville i mitt rum (en fristående friggebod...). Vi lekte och kramades, lilla Gutten och jag, i en sant idyllisk anda.

Gutten växte. Och växte. Och växte. Gutten blev en stor bagge. Men Gutten ville fortfarande leka stångas-lekar och sova i min säng. Aj.

Till sist gick det inte längre. Gutten blev närmast livsfarlig. Gutten fick åka med bak i bilen när mamma skjutsade mig till discot i gymnasieskolans gympasal. När jag vinkat farväl åt dem åkte hon vidare med Gutten. Till ändhållplatsen för får. Hejdå Gutten! Det var roligt så länge det varade. Bääää!

Fotograf: Narcis Virgiliu - en av mina favoritfotografer.