Häromdagen pratade jag en pytteliten stund inför massor av människor. Sådant tycker jag är jätteroligt - trots att jag som ung var otroligt nervös. Då var det värsta jag visste att tvingas stå längst fram och prata. Jag har en vän som har en tvärtom-upplevelse; hon var helt orädd som yngre, men nu blir hon nervös när hon ska tala inför andra. Det fick mig att fundera.

Varför är det läskigt och nervöst att prata inför människor?

Oavsett om man är blyg eller inte, så kan man bli lite nervös, självklart. Den blyge mer, den oblyge mindre. Men sådär riktigt, riktigt nervös - vad beror det på?

Jag tror det beror på två saker: Dels vilken publik man har, dels vilka krav man har på sig själv.

Min publik i tonåren var en fientlig publik; Klassen, de som mobbade mig. Då är det inte konstigt att bli sjukligt nervös, så till den grad att jag flera gånger skolkade mig ifrån redovisningar. Är klassen ens vänner, är man en omtyckt del av den, då blir det förstås inte lika läskigt. Helt okända människor är det allra lättaste.

Så var det det där med krav. Min teori är att min vän var mer avslappnad förr, visste att hon var omtyckt av sin publik. Men att hon sedan, som vuxen, ökade kraven på sig själv dramatiskt. Blev mycket mer självkritisk. (Dessutom blev publiken en annan; full av vuxna, välutbildade, vars åsikter var  viktiga för henne.)

Ju mer självkritisk man är, desto svårare blir ju allt i livet. Även de minsta saker, som att laga mat. En riktigt självkritisk person blir knäckt om maträtten inte blir perfekt. En mindre kritisk person rycker på axlarna. Ju högre krav, desto svårare att leva upp till.

Själv var jag alltså jätteblyg som barn och tonåring, jättenervös för att tala inför människor. Nu skulle jag gärna jobba som föreläsare, det är verkligen något jag tycker om. Jag började som självkritisk och har blivit mer avslappnad med åren. Det är märkligt hur det kan bli. Det hade jag aldrig trott när jag var fjorton år och stod där framme. Då hade jag hellre dött, där och då.  

 

Bea

6 april 2010 13:55

Du är klok du flicka!

http://aretsmama.bloggplatsen.se

 

Börje Salming (Mats)

12 april 2010 23:37

Jag tror det händer något, när man kan sitt ämne, när man plötsligt känner att man verkligen äger situationen och står där framme. När man skakat av sig "inte är väl jag någon-feelingen" som man lärde sig i skolan som kan komma krypande på en innan man sätter igång.
Det läskiga är egentligen en liten jäkla grupp, på 5-7 personer, de är svårare att mästra till en början då de är just så många individer, än 700 eller en miljon som är så många att det blir en skock, och en skock, det är bara en det, he-he. Rock!

 

Xecute

15 april 2010 09:47

Tack Bea! Mats-Börje, du har som alltid helt rätt!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag kanske inte bloggar ofta, men när jag bloggar bloggar jag, och då bloggar jag rejält (Edvard Blom)      Hänt sedan sist: Är tillbaka i yrket jag utbildade mig i och jobbade med under många år, bland annat på dåvarande Örebro Kuriren. Där star...

Vi kommer alla dit förr eller senare. Vi alla kommer bli föräldralösa. Ingen förälder lever för evigt.  Man kan tycka att det inte är en så stor grej; det händer alla och är en naturlig del av livet. Man föds och man dör. Det är inte konstigt att e...

Häromveckan ifrågasatte min äldsta son varför jag haft "så många" pojkvänner. Dels är han ung; fyller snart 18 år, dels är han högfungerande autist och därför i vissa lägen lite fyrkantig. Saker är ofta svarta och vita.  Jag försökte förklara livet...

Det slår aldrig fel. Så fort man är riktigt skönt bajsnödig, sådär så man faktiskt ser fram emot att sätta sig på toaletten, ja då hinner man inte mer än börja förrän nästa person knackar desperat på dörren.  "Mamma jag måste kissa!" Det spelar...

Nu måste jag bara! Jag står inte uuuuuuuuuuut längre om jag inte får göra det. Kommentera Gilmore Girls, alltså.   Jag vet, det är en gammal serie. Följde den lite sporadiskt för många år sedan, i början på 2000-talet. Tyckte den var bra, men u...