Min tioåring ska få en TV av sin biologiska pappa. När pappan glatt berättade detta per telefon blev jag så arg att jag nästan vrålade åt honom; "Nen nej nej, han ska INTE ha en egen TV!"!.

Det var min första reaktion. Pappan blev både förvånad och sårad, han trodde dels att jag skulle bli glad, dels blev han arg över att jag tycker att jag kan bestämma vad han köper till sin son.

Tja, det kan jag rent lagligt - jag har ensam vårdnad...

Men i övrigt är det kanske inte helt schysst av mig att lägga mig i det. Å tredje sidan är jag verkligen emot att barn har egna TV-apparater! Något som verkar bli vanligare och vanligare, tyvärr.

Vi har redan två TV-apparater. En megastor plattskärms-TV i vardagsrummet, plus en jättestor TV i lekrummet. Det räcker! Barnen har ju redan en egen TV, allihop tillsammans. Min äldsta son behöver inte titta mer på TV, han behöver befinna sig mer sällan vid skärmar överhuvudtaget. Dessutom har man för längesedan konstaterat att mer än en timmes TV-tittande per dag för ett barn faktiskt är skadligt. På flera sätt. Till exempel förlorar de i språkinlärning. Men härom tvista icke de lärde, utan jag och hans pappa. Att det inte är så, som vetenskapen har kommit fram till, har han inga egna vetenskapliga belägg för. Han utgår helt och hållet från vad han själv tror. "Jag tittar på TV hela dagarna och har inte tagit någon skada av det." Ha.. ha.. ha........ 

Debatten pågår. Lite input tar jag mer än gärna emot, både för- och emot barn-TV.