Häromdagen pratade jag en pytteliten stund inför massor av människor. Sådant tycker jag är jätteroligt - trots att jag som ung var otroligt nervös. Då var det värsta jag visste att tvingas stå längst fram och prata. Jag har en vän som har en tvärtom-upplevelse; hon var helt orädd som yngre, men nu blir hon nervös när hon ska tala inför andra. Det fick mig att fundera.

Varför är det läskigt och nervöst att prata inför människor?

Oavsett om man är blyg eller inte, så kan man bli lite nervös, självklart. Den blyge mer, den oblyge mindre. Men sådär riktigt, riktigt nervös - vad beror det på?

Jag tror det beror på två saker: Dels vilken publik man har, dels vilka krav man har på sig själv.

Min publik i tonåren var en fientlig publik; Klassen, de som mobbade mig. Då är det inte konstigt att bli sjukligt nervös, så till den grad att jag flera gånger skolkade mig ifrån redovisningar. Är klassen ens vänner, är man en omtyckt del av den, då blir det förstås inte lika läskigt. Helt okända människor är det allra lättaste.

Så var det det där med krav. Min teori är att min vän var mer avslappnad förr, visste att hon var omtyckt av sin publik. Men att hon sedan, som vuxen, ökade kraven på sig själv dramatiskt. Blev mycket mer självkritisk. (Dessutom blev publiken en annan; full av vuxna, välutbildade, vars åsikter var  viktiga för henne.)

Ju mer självkritisk man är, desto svårare blir ju allt i livet. Även de minsta saker, som att laga mat. En riktigt självkritisk person blir knäckt om maträtten inte blir perfekt. En mindre kritisk person rycker på axlarna. Ju högre krav, desto svårare att leva upp till.

Själv var jag alltså jätteblyg som barn och tonåring, jättenervös för att tala inför människor. Nu skulle jag gärna jobba som föreläsare, det är verkligen något jag tycker om. Jag började som självkritisk och har blivit mer avslappnad med åren. Det är märkligt hur det kan bli. Det hade jag aldrig trott när jag var fjorton år och stod där framme. Då hade jag hellre dött, där och då.