Bea

2 april 2010 12:23

Ojoj, känner mig plötsligt som världens slappaste mor. Själv älskar jag dvd-filmer, att bolibompa börjar sända redan halv sex på morgonen och skulle - om jag haft pengar - inte dragit mig en sekund för att köpa barnen en egen TV, för att själv få tid i vardagsrummet. Är helt enkelt för bekväm för att återerövra TVn till min. Tycker att du har rätt MEN själv är jag första gradens hycklare och skulle som sagt, trots det, gärna gett dem en egen.. Men att det är skadeligt för barn att titta mer än 1 timme om dagen tror jag dock är kraftigt överdrivet. Och de lärde (inte vi och din ex-man) tvistar ännu om vart gränserna går..

Bea

2 april 2010 12:51

Men ska jag ha en lite mer saklig (än spontant känslomässig) åsikt så tror jag att i åldern de är i nu så tror jag inte TV på rummet är avgörande för hur mkt de kollar. Det går ju att begränsa det tidsmässigt även om det sker på egna rummet. Lyssnar han inte så är det ju helt krasst att bara dra ur antennsladden och plocka med sig när "TV-tiden" är slut. Och än så länge är han väl "ute och leker" med sina kompisar. Det blir väl däremot lite klurigare när han blir äldre (och har en hemlig reservantennsladd i väskan + hörlurar...) Men även det löser väl en klok mor som du. Har hans pappa talat om att han ska få en så är det ju svårt att stoppa det utan att bli "the bad guy". För även om det inte är farligt att vara det, så är det ju inte heller så himla roligt..

Bea

2 april 2010 12:53

Min text försvann.
Vad jag skulle säga är att det kanske är roligt att ha någonting från pappa när han bor så långt bort och det därför är begränsat umgänge. De andra har ju trots allt sin far i samma hem...Och även om inte de får fler grejjer för det, så HAR de honom där.
Men, nu spekulerar jag bara. Jag känner ju inte Noah.

Xecute

6 april 2010 09:58

Alla barn är ju olika. Det finns många barn som vill röra på sig även om de ser mycket på TV. Noahs två vänner är två sådana exempel, och även dina barn. Men Noah... han hör inte till den kategorin. Han tröttnar inte. han skulle kunna sitta still framför en skärm ett år i sträck om ingen sade till honom att resa på sig. :D
Därför tycker jag att det finns andra saker hans pappa kan köpa, för så mycket pengar, som han faktiskt har nytta och glädje av. För en TV på rummet kommer han inte få använda särskilt mycket. Sedan så tycker jag att det har gått lite överstyr när barn får egna TV-apparater - visst om man har ett barn, eller två barn i samma rum så att det finns en barn-TV och en vuxen-TV. Så har ju vi också. Det räcker! Jag är emot att ösa dyra tekniska prylar över barn, kanske är jag gammalmodig och inte hänger med i utvecklingen, men jag gillar inte den utvecklingen. Om barn tar skada eller inte, tja, jag vet från hur mina egna barn blir att det inte är så bra med för mycket skärmtid. När de är små är det okej, då leker de ändå. Men både N och G har tappat i fantasi, har svårare att leka för sig själva efter dagar när det varit mycket TV och/eller datorspelande. Men, alla barn är olika. :-)

Bea

7 april 2010 19:23

Precis som du skriver är alla barn olika. Och bara du vet vad som är bäst för dina barn. Men det är intressant hur "vi" resonerar kring TV-tittande.
Men, jag tycker nog EGENTLIGEN att du har rätt. Det är bara det att det är jobbigt. För om jag erkänner det så måste jag ju ta itu med TV-tittandet här. Och jag äääälskar när jag får lite lugn av att killarna kollar TV och inte kräver "min" tid. Hu så hemskt det lät.:O Usch! Men trots det, är det sant...

Sussie

22 april 2010 19:10

Jag älskar tv'n, både att titta på och att utnyttja som barnvakt då o då men är MYCKET emot tv i rummet. Inget tv-tittande tills man somnar här inte. Inte i mitt eget sovrum o inte i barnens sovrum! Nope! Håller med dig fullkomligt! =)