Just det! Sug på den! Så viktig är jag nämligen.   

Eller, tja, kanske inte exakt så viktig. Men nästan. Jag och alla andra som inte bara lallar med i mängden och aldrig vågar reagera på människor som beter sig på diverse idiotiska sätt.

Det är skillnad på gnäll och gnäll. Man kan vara en gnällig människa, som bittert gnisslar om det negativa med allt och lite till i livet.

Men man kan också vara en positiv livsälskare som ändå har förmågan att reagera på felaktigheter, inkompetens, grymhet, vårdslöshet osv, osv.

Jesus blev också förbannad. Trots sin oändliga godhet och kärlek till människan. Jesus blev inte bara lite pissed, han typ kastade saker och vrålade, när han stötte på puckon.

Jag är ju väldigt lik Jesus. Det vet alla som känner mig. Jag är den mest Jesuslika människan vi har här i samhället faktiskt.   

Jodå, så att, eeh.....

Men alltså, det jag vill säga är ju att det inte är en motsats, detta att å ena sidan vara en positiv, glad och kärleksfull person som är nöjd med sitt eget liv, och att å andra sidan reagera på idioti. Det betyder ju helt enkelt att man inte är bedövad, eller har skygglappar på sig, eller är för feg för att öppna käften när någon beter sig illa på något sätt.

Om inte folk som reagerar på irriterande personer och omständigheter fanns, skulle världens Hitlers, Bushs och diverse andra hemska översittare kunna härja i princip helt fritt. Ingen skulle käfta emot Sverigedemokraterna. Ingen skulle ifrågasätta någonting, eftersom ingen skulle bli irriterad över något. Eller reagera överhuvudtaget.

Det är sunt att reagera.

Det är inte särskilt kul att vara känslomässigt bortdomnad.

Ja, det kan faktiskt vara direkt roligt att irritera sig på de/det som förtjänar det!  

Facebook är ett ställe där det är tydligt hur många det är som bara lallar på. "Allting är så bra, jag klagar inte på nåt, för då kanske någon skulle få för sig att jag är missnöjd med mitt liv eller mig själv, eller kanske *huga huga* bli arga på mig".  

Whatever. Jesus och jag fattar i alla fall grejen....