Barn och jord. Ingen bra kombination.

Jag försöker fixa till trädgården. Nyckelordet i den meningen är försöker. Barnen gör sitt bästa för att sätta käppar i hjulet!

Jag öppnar en säck jord. Jag använder hälften. Jag går in och gör något annat i fem minuter. E tar undertiden säcken och häller ut den på plattorna. Tack, E, det blev jättefint!

Jag skyfflar och sopar upp all jord jag kan rädda och häller den i en kruka, för att plantera persilja i. Sedan går jag på toaletten, men först delar jag ut stränga förmaningar att inte röra krukan.

Medan jag gör mitt, gör E sitt. När jag kommer ut igen har han hällt ut hela krukans innehåll i en rabatt, där det ligger stora och mindre stenar huller om buller. Jorden går inte att ta upp igen. I varje fall orkar jag inte.

Stenar, ja. Jag tömmer de flesta rabatter på jord och fyller dem med tjocka lager grus istället. Jag fyller, går och hämtar mer grus - barnen gräver glatt i gruset under tiden. Om det är grusig på vår framsida? ..... ja. Och jordigt.

Ovanpå detta grus ska det ligga större stenar. De där stenarna är alldeles utmärkta leksaker, tycker E och M. Jag lägger dem i fina rader. Där får de ligga ifred i ungefär två minuter.

Sitter här med värkande rygg och ömma fötter och funderar allvarligt på att asfaltera hela skiten.

Jag måste säga detta innan jag spricker av irritation. SNÄLLA! Sluta kalla era barn för "prinsar" och prinsessor"!!!!!!

Tack på förhand

Mvh

Xecute