... som hette Gutten.

När Gutten var liten, ville hans mamma inte veta av honom. Stackars, stackars lilla lamm! Vilken tur att jag skyndande till det lilla lammets räddning. Egentligen skulle vi bara hämta något på den där gården, min dåvarande pojkvän och jag. Något som hans pappa skulle ha. Jag var inte fyllda arton år, men redan då ett rent mirakel av ridderlighet. Naturligtvis räddade jag lammet.

Om mamma blev arg när jag kom hem med ett lamm bara sådär, helt utan förvarning? Nä.

I alla fall. Lilla gullelammet, lilla gull-Gutten, följde mig överallt som en väldresserad hund. Bäääää! Gutten sov i min säng på nätterna. Gick in och ut som han ville i mitt rum (en fristående friggebod...). Vi lekte och kramades, lilla Gutten och jag, i en sant idyllisk anda.

Gutten växte. Och växte. Och växte. Gutten blev en stor bagge. Men Gutten ville fortfarande leka stångas-lekar och sova i min säng. Aj.

Till sist gick det inte längre. Gutten blev närmast livsfarlig. Gutten fick åka med bak i bilen när mamma skjutsade mig till discot i gymnasieskolans gympasal. När jag vinkat farväl åt dem åkte hon vidare med Gutten. Till ändhållplatsen för får. Hejdå Gutten! Det var roligt så länge det varade. Bääää!

Fotograf: Narcis Virgiliu - en av mina favoritfotografer.

Kan man vara fotofil? I så fall är jag det.

Älskar foton, särskilt foton på människor. Helst svartvita foton. En gång i tiden stod valet mellan att jobba som fotograf eller som reporter (det blev det senare). Jag har också själv stått framför kameran för just sådana. Nu samlar jag på bilder, bygger upp ett eget bildarkiv. Kameran är med mig nästan jämt, men numera är det nästan uteslutande mina barn som är motiven. Men varje höst brukar fotografen i mig vakna till liv... hösten är min favoritårstid. Motiven finns plötsligt överallt.

Därför lägger jag till en kategori, för bilder. Mina favoritbilder. Enjoy!   

Dita Von Teese. Lööööve!

Enligt ett test på facebook är jag en svartklädd ensamvarg som helst stannar på mitt rum. Låter ju som en emo. Men det stämmer. Bortsett från att jag inte längre har ett eget rum hemma hos mamma och att jag inte alltid är klädd i svart.

Jag gillar att vara ensam!

Ända sedan jag var liten har jag trivts superbt i mitt eget sällskap. Det är ju förstås inte så konstigt, eftersom jag är jag. Intelligent, vacker, spirituell, klok och fantastiskt rolig.   

Men allvarligt talat, jag undrar hur man gör för att hinna och orka umgås med sjuttiofem vänner? Jag undrar också varför man skulle vilja ha sjuttiofem vänner? Jag blir trött av bara tanken.

Min syster, till exempel, har en miljard bekanta och massor av vänner. Hon verkar känna "alla". Jag har aldrig förstått hur hon klarar av att hålla reda på så många, orkar umgås med så många. Sedan facebook gjorde sitt intåg är det förstås mycket lättare, det jag inte förstår är hur man gör för att ha så många vänner och bekanta och klara av att ha kontakt med dem regelbundet utanför datorskärmen....

Men så klart har jag vänner. Det är bara det att jag aldrig hinner träffa dem. Dagarna flyger ju iväg som racerfåglar och skriker "jag är fart!" i bästa Blixten McQueen-style.

Jag är också grymt slö och dålig på att orka packa ihop alla barn för att åka iväg, när det inte är väldigt nödvändigt eller jag är väldigt pigg. Det sistnämnda är ett tillstånd som sällan inträffar.

Men det är en dålig ursäkt. N bor granne med mig! Ändå håller vi vår vänskap vid liv till största delen via facebook. T bor nästan mitt emot mitt köksfönster, men hur ofta träffas vi? R bor fem minuters promenadväg från mig. C och U tar det inte mer än tio minuter att gå bort till. Det är egentligen inte heller så svårt att ta bilen till vännerna i stan. Den enda av mina vänner som bor långt bort är min bästa vän, B, i Trollhättan... Det är alltså mig det är fel på. Jag är osocial! Jag orkar inte hålla liv i en massa relationer! Hur trevliga människor det än handlar om. Dagtid är det faktiskt rätt fullt upp, och på kvällen stupar jag oftast i säng innan klockan nio. Så de som inte finns på fejjan har svårt att få kontakt med mig.   

Smickrande nog vill människor umgås med mig. Det blir jag så klart glad för, jag gillar ju egentligen att vara social! Bara inte så ofta som andra, tydligen. Så jag blir glad, men också lätt bekymrad när ännu en trevlig dagismamma börjar prata om att "träffas någongång"  - jag har ju fullt schå med de vänner jag redan har! *rodna*

Det här skulle ju kunna vara ett ålderstecken, men det är det inte. Jag har alltid varit ganska osocial, trots långa perioder av extremt socialt liv. Men jag blir trött av att umgås hela tiden! Och jag minns fortfarande hur jobbigt det var att vänja sig vid de långa öppettiderna på uteställena i Stockholm i början. Jag var trött redan vid 01-tiden, medan resten av sällskapet glatt ville festa på till sju på morgonen när det stängde. Hilfe! Inte heller har jag någonsin orkat eller tyckt att det var kul att festa flera dagar i sträck. Det är ju skitjobbigt!

Det finns en bunt sköna människor jag verkligen skulle vilja umgås med, men de har nog gett upp sina försök att få med mig ut vid det här laget.   

Så är det. Jag är för trött på kvällarna för att orka hitta på något. Jag älskar mitt hem och min säng. Och förmodligen är det för att jag är så lat, som jag älskar facebook... det är så enkelt och lätt att hålla igång vänskapsrelationerna - i mysbyxor och utan att packa skötväskan och ta mig hemifrån. Utan att behöva  passa sista bussen hem från krogen....    

Så, till alla härliga vänner: Jag är lat, det är inget personligt - jag gillar er!