Fortsätter med offerämnet genom att svara på några kommentarer.

"Du känner väl inte alla människor. Det handlar inte om att vara något "offer". Själklart kan någon göra mig glad, ledsen, arg etc, precis som jag kan göra detsamma mot andra.(Känner någon med en slags sjukdom men som är oerhört positiv egentligen men "sjukdomen" får personen ur balans ibland. Lite ödmjukhet skadar inte här i världen!!!"

Jo, det handlar om att vara ett offer. För om du menar att andra bestämmer över dina känslor, är du ju ett fullkomligt viljelöst offer för dem, som ett skepp utan besättning. "Oj en storm, hoppsan jag välter, för jag kan inte styra mig själv..."

Nej jag känner inte precis alla människor i hela världen, det måste jag erkänna. Men jag har dels själv varit djupt deprimerad och tagit mig ur det genom KBT; alltså att ändra sättet att tänka. Och dels känner jag och har känt många med depression. OBS - depression, INTE psykos eller psykopati. Utöver det kan jag tillägga att det finns en HEL DEL forskning som klart och tydligt bevisar att sockerpiller funkar lika bra eller bättre som diverse mediciner och psykofarmaka. Dvs, man kan tänka sig frisk från fysiska och psykiska sjukdomar när man blir lurad att tro att man får medicin som fungerar. Så kraftfull inverkan har våra tankar.

Jag ville få fram ett budskap i ett inlägg - inte skriva en bok i ämnet. Därför tyckte jag inte det var plats för en massa ödnjukt dravel. Det jag gjorde var att så kort och koncist som möjligt sammanfatta hur det faktiskt fungerar. Men visst, om du tycker att det är skönare och lättare att skylla på andra för hur du mår, så fortsätt för all del med det.

" Intressanta tankar du skriver men tyvärr är det ju inte riktigt så enkelt. Visst gör vi våra val, men livet är ju aldrig svart eller vitt...du verkar blunda för gråzonerna. Jag håller med dig i det mesta du säger även om resonemanget är lite förenklat.
Men vi är individer och vi styr själva våra liv. Alla har möjligheter i Sverige, men alla vågar inte ta chansen, för det är lättare att skylla på bakgrund, miljö, dålig barndom, orättvisor och andra människors elakhet."

Ja, som sagt så förenklade jag - för att det här ju är en blogg och inte en bok. Det finns massor av gråzoner, men jag hävdar med bestämdhet att i 99% av fallen kan man tänka sig till att ha det bättre. "En mjölkerska kan mjölka kor till Guds ära."  - citat Martin Luther. Just det, och en sopåkare kan välja mellan att hata sitt jobb, eller sätta en ära i att utföra det så bra som möjligt, se sitt eget värde (för hur f*n skulle det bli om ingen jobbade som sopåkare?!?!? snacka om viktigt jobb!!!) och utföra det med så mycket glädje det går. En arbetslös person utan vänner och familj, med barndomen full av hemska trauman, kan fortfarande välja hur han/hon vill ta sig an sitt liv; från det negativa hållet, eller från det positiva. (Bäst jag tillägger här, innan jag får fullt med påhopp från diverse arbetslösa och traumaoffer, att jag har levt långa perioder utan jobb, varit tvingad att leva både med och utan socialbidrag, varit nära att bli hemlös och definitivt känt mig förnedrad på arbetsförmedlingen, för att inte tala om i kontakten med sociala myndigheter... och trauman... jorå, har en bunt såna också i bagaget... )

Sist men inte minst, tack för alla intressanta kommentarer!

Fortsätter "svara" på en mycket bra "kommentar" som jag fick häromdagen. (Nej, leta inte, den är på begäran inte publicerad.)

Bland annat skrev personen om att sopa bort alla "måsten" i sitt liv. Det är något som jag själv propagerar för så fort jag får tillfälle!

"...men jag är av åsikten att det inte finns NÅGRA "måsten", förutom två! Det ena är det faktum att du MÅSTE dö någon gång, och det andra att Du MÅSTE välja i ditt liv! Min tredje levnadsregel är att jag försöker att inte ångra saker. Jag vill verkligen inte gå och tänka på saker jag gjort som jag vill ha ogjorda, då detta kräver otroligt onödig energi. Jag försöker att leva i nuet totalt och har aldrig mått bättre!"

Även jag gör mitt bästa för att leva efter dessa deviser. Just det att man VÄLJER är ju essensen av livet! Så otroligt många människor fattar inte det!

"Han gör mig så jäkla arg".

"Jag blir så glad när hon säger så."

"När det regnar blir jag alltid deppig".

"Åh nej, det regnar! Då måste jag genast bli låg..."

Skulle inte tro det. Så här funkar det ju; "Jag gör mig själv arg på honom".

"Jag gör mig själv glad när hon säger så".

"Jag ser själv till att jag blir deppig när det regnar".

INGEN och INGENTING kan bestämma över någon annans känslor! Eller handlingar. Eller tankar. De hänger ihop i en klar och tydlig följd - först kommer tanken, som föder en känsla, som föder en handling. Så om du bestämmer dig för att tänka negativt, får du negativa känslor och handlar därefter.

Tanke - känsla - handling

"Men, det är väl klart att man blir arg och ledsen om någon är dum mot en!"

Nä, det är inte alls så jäkla klart!!! Visst, VILL man vara arg och ledsen, så tillåter man sig att bli det. Men nästan oavsett vad någon annan gör eller säger, kan man skita i att låta det påverka sig. Så någon sa att du är en ful och dum idiot? Jaha, det var ju elakt, men vore det inte jäkligt dumt att låta denna elaka person lyckas med att göra dig sårad och ledsen? Istället för att du konstaterar att det som sägs inte har ett dugg med dig att göra egentligen? Låt inte idioter vinna! Till och med depressioner kan till stor del tänkas bort! Jag säger inte att det är lätt. Tvärtom. Kräver åratal av träning. Jag är långt ifrån färdigtränad själv...

Tankar är den bästa medicinen

Sedan finns det förstås många situationer där det är ytterst sunt att bli förbannad. Självklart. Det är en helt annan sak. Då bör man välja att bli arg och inte ta skit. Till exempel när ens partner behandlar en som en hög dynga eller en dörrmatta. Men se till att ilskan leder till något positivt. Använd nödvändig ilska till att se till att inte bli trampad på.

Det är också sunt att tillåta sig att vara negativ, så länge man är medveten om att man väljer det, varför man väljer det och inte låter det ta överhanden.

Alla "blir" sura och deppiga och irriterade ibland. Det viktiga är som sagt att vara medveten om att man gjort det valet. Att man inte är ett offer för de omständigheter man är sur och irriterad på. T ex jag väljer ofta och gärna att lacka ur på curlingföräldrar och rasister och jag väljer att bli pissur när jag är trött och less. Men jag vet alltid att jag väljer det.

Människor som tror att de är offer, är outhärdliga, osexiga, otrevliga och... ja, vidriga.

"...Jag har slutat bry mig om småsaker som att bli vräkt eller fattig i Sverige, delvis efter all skit som hänt men också pg a att det just nu är ca 70% av Världens befolkning som ALDRIG kommer få det så bra som jag kan få det som hemlös eller "fattig" i Sverige."

Mycket bra skrivet! Tyvärr verkar det som om att enbart människor som har fått några käftsmällar av livet förstår detta. Är det något jag blir rejält upprörd på, är det bortskämda puckon som tror att livet är slut om de inte kan köpa de senaste dator- och mobilmodellerna.

Det var det... fortsätter senare... :-)

På Familjeliv.se finns en tråd som har sjukt många inlägg - tusentals. Den heter "smink smink smink".

Smink är kul!

Men när smink blir ett måste borde varningslamporna börja både blinka och låta.

En person som MÅSTE sminka sig innan hon går och handlar mjölk har problem!

Inte med sitt yttre.

Med sitt inre.

Att inte kunna gå utanför dörren, eller kanske till och med inte kunna vara hemma osminkad  - då pratar vi gigantiskt låg självkänsla!

Inte alltför sällan är det sådana tjejer, som har så låg självkänsla och sminkar sig hela tiden, som inte KAN sminka sig.

Att lägga en snygg makeup är en konst.

Alldeles för många gör alldeles för många fel och ser alldeles för j***iga ut.

Ja men se här, ett lysande exempel...   

Det finns några enkla regler när det gäller smink.

1) Använd ditt sunda förnuft.

2) Inga skarvar.

3) Sudda, sudda, sudda.

4) Om du MÅSTE sminka dig borde du ta en cold turkey.

Vacker med spackel? Knappast. Att gå omkring till vardags helt svart runt ögonen - fult! Löjligt!  

Många gör inte skillnad på vardagsmakeup och festmakeup. De går omkring som färgglada clowner i det skarpa dagsljuset. Hoppsan hoppsan så det kan bli.

Poängen med smink är att göra sig snyggare - inte göra sig till åtlöje....   

Hur klär alla andra på sina barn idag?

Vad ger man en femåring i present - hur gör andra?

Hur ska ett förhållande vara?

Hur ska man vara som förälder - hur blir man som alla andra föräldrar?

Vad ska jag ha på mig - undrar vad alla andra har på sig?

Tänk om någon tycker att jag gör fel, är konstig, annorlunda!

Alla andras åsikter är ju så mycket mer korrekta och så mycket viktigare än mina egna...

Föräldrar är kanske den grupp människor som oftast faller offer för att bli beroende av vad andra tycker. Det är KÄNSLIGT att vara förälder! Man vill att precis alla ska tycka att man själv är en fantastisk sådan, utan fel och brister. Därmed oroar man sig ständigt för hur man uppfattas i sin föräldraroll. Vilket bygger upp en jättelik osäkerhet som gör att man inte törs lita ett dugg på sin egen instinkt, sina egna kunskaper, sina egna erfarenheter.

Klassikern skrikande barn i mataffär; den får de flesta föräldrar att svettas bara av tanken på vad de andra kunderna tänker och tycker om deras föräldrafärdigheter. Och hur gör alla andra när det gäller mattider, läggning, amning, datorspel, kvalitetstid, tillsägelser… listan kan göras lång på situationer där föräldrar inte törs lita på sig själva. "Hur gör de andra, alla de som är bättre än mig?"

Att bry sig om hur andra gör och vad andra tycker, måste bli väldigt jobbigt i längden, med tanke på hur många människor det finns. Den 1 januari 2010 fanns det ganska precis 7 miljarder människor på jorden, och antalet ökar med cirka 200 individer per minut. Det är svårt att få över sju miljarder människor att gilla dig hela tiden, vad du än gör, hur du än gör det.

Åskiten att andras åsikter är viktigare än ens egna blir ett väldigt tungt ok att bära på.

Varför inte bara kasta bort det?

Varför inte bara vara dig själv?

Tänk efter: Vilken människa beundrar du mest? Jag tror att vem du än svarar, är det en person som INTE bryr sig om vad andra tycker om honom/henne särskilt mycket. Det är, ironiskt nog, så att de personer som verkligen får mycket gillande och massor av respekt, det är de människor som inte är beroende av det. Som inte behöver det, eftersom de är tillräckligt säkra i sig själva.

Stå för din egen smak! Stå för dina åskiter och dina handlingar!

Strunta fullständigt i vad andra tycker när spädbarnet skriker på restaurangen, strunta i vad alla andra packar i väskan till skolan, sätter på sina barn när det är si och så många grader ute, var likgiltig inför eventuella åsikter när sjuåringen är näsvis och tjatig och du ryter till mitt på stan!

Klä på dig vad du vill oavsett vilket mode som råder, och lita på dig själv när du ska köpa kläder eller andra grejer.

Sköt helt enkelt dig själv och SKIT i andra!

Men sluta gnälla, tjejer! Det är så otroligt osexigt med gnäll! Det är dessutom mördande tråkigt med perfektion. Skyltdockekroppar utan en enda personlig berättelse någonstans. Det är däremot både sexigt och coolt att gilla sig själv, att vara stolt över sig själv - självkänsla är otroligt attraktivt! Har man barn är det än viktigare med kroppslig självkänsla - hur ska barnen annars kunna hantera den i övrigt helt sneda kroppssynen vi lever med idag?

En grundläggande självkänsla som byggts upp sedan barnsben är det bästa försvaret mot bantningshysteri, bulimi, anorexia, ja helt enkelt all slags osund kroppsfixering. Så vi föräldrar har ansvaret för att visa våra barn att vi gillar oss själva, att vi är stolta över våra kroppar, att det är inte bara okej utan coolt att inte vara "perfekt". Sluta gnälla alltså, börja odla lite stolthet istället.

Vi har alla fått varsin kropp och den går inte att byta ut. Ingen uttrycker det bättre än Wayne Dyer: "Tycker du om din kropp? Om svaret är nej, bryt då ner det i sina beståndsdelar. Börja uppifrån - håret, pannan, ögonen, ögonlocken, kinderna. Tycker du om din näsa, din mun, dina tänder, din hals? Hur är det med armarna, fingrarna, brösten och magen? Gör upp en lång lista. Ta också med delarna inne i dig själv. Njurarna, mjälten, blodomloppet och höftbenen. Övergå nu till de mer dolda delar som du består av. Hur är det med de inresekretoriska körtlarna, öronsnäckan och hypofysen? Du HAR inte en trevlig kropp - du ÄR din kropp... och om du tycker illa om den betyder det att du inte godtar dig själv som människa... ...Du har kanske några fysiska detaljer som du inte tycker om. Kan de ändras, sätt då upp en förändring av dem som ett av dina mål... De delar som du tycker illa om och som inte kan ändras (ben som är för långa, ögon som sitter för nära varandra, bröst som är för stora eller för små) kan ses i ett nytt ljus. Inget är "för" någonting och långa ben är inte vare sig bättre eller sämre än hår eller avsaknad av hår. Vad du har gjort är att du har godtagit det nutida samhällets definition av skönhet. Låt inte andra bestämma vad som ska vara tilldragande för dig..."

Till sist undrar jag också hur en mamma kan klaga över sin "förstörda" kropp och samtidigt älska sitt barn till 100%... när den undermedvetna tanken ju säger att det är barnets "fel" att kroppen är "förstörd". Varför inte istället titta på sitt barn och konstatera hur fantastisk ens kropp är som kunde producera en sådan ljuvlig liten människa? Och att det är värt vartenda märke/extra kilo! Fram för lite mer stolhet och lite mindre gnäll!

Häromdagen pratade jag en pytteliten stund inför massor av människor. Sådant tycker jag är jätteroligt - trots att jag som ung var otroligt nervös. Då var det värsta jag visste att tvingas stå längst fram och prata. Jag har en vän som har en tvärtom-upplevelse; hon var helt orädd som yngre, men nu blir hon nervös när hon ska tala inför andra. Det fick mig att fundera.

Varför är det läskigt och nervöst att prata inför människor?

Oavsett om man är blyg eller inte, så kan man bli lite nervös, självklart. Den blyge mer, den oblyge mindre. Men sådär riktigt, riktigt nervös - vad beror det på?

Jag tror det beror på två saker: Dels vilken publik man har, dels vilka krav man har på sig själv.

Min publik i tonåren var en fientlig publik; Klassen, de som mobbade mig. Då är det inte konstigt att bli sjukligt nervös, så till den grad att jag flera gånger skolkade mig ifrån redovisningar. Är klassen ens vänner, är man en omtyckt del av den, då blir det förstås inte lika läskigt. Helt okända människor är det allra lättaste.

Så var det det där med krav. Min teori är att min vän var mer avslappnad förr, visste att hon var omtyckt av sin publik. Men att hon sedan, som vuxen, ökade kraven på sig själv dramatiskt. Blev mycket mer självkritisk. (Dessutom blev publiken en annan; full av vuxna, välutbildade, vars åsikter var  viktiga för henne.)

Ju mer självkritisk man är, desto svårare blir ju allt i livet. Även de minsta saker, som att laga mat. En riktigt självkritisk person blir knäckt om maträtten inte blir perfekt. En mindre kritisk person rycker på axlarna. Ju högre krav, desto svårare att leva upp till.

Själv var jag alltså jätteblyg som barn och tonåring, jättenervös för att tala inför människor. Nu skulle jag gärna jobba som föreläsare, det är verkligen något jag tycker om. Jag började som självkritisk och har blivit mer avslappnad med åren. Det är märkligt hur det kan bli. Det hade jag aldrig trott när jag var fjorton år och stod där framme. Då hade jag hellre dött, där och då.  

Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne *broderar*

Nämen så trevligt! Ett solarium, ja, det är finemang det! *rättar till knälånga blommönstrade kjolen*

Ja, tänk, snart är det vår och lite färg skulle sitta fint i lilla ansiktet. Det är ju så tjusigt att vara brun! *rör om i kaffekoppen med äkta silversked*

Tänk, jag minns en vän som solade solarium en gång i veckan, sedan hon var tonåring faktiskt. Ujejuj, hon var då alltid så fräsch och brunbränd!

Men se, kan man tänka sig! Nu när hon snart fyller 35, ser hon ut som en sadelväska med ögon! Ja jujejuj så det kan bli...

Ja kära nån, man kan faktiskt inte tro att människan är 35 år. Snarare gissar man på femtiofem. Di däringa solarierna, di sliter på en. Som att lägga sig i en maskin för snabbare åldrande med fuleffekt på köpet. Ujejuj. *sörplar lite kaffe*

Nä, jag tror jag struntar i solariet. En vill ju inte se 30 år äldre ut i onödan. Å rynkor har jag redan så det räcker - en framsolad läderhud skulle bara förvärra saken.

Lite kaffe, någon?

Läste precis en artikel i Aftonbladet Wendela.

Om att kvinnor tycker det är skämmigt att erkänna att de tänder på vanliga män, som inte är råmuskulösa och inoljade.

http://www.aftonbladet.se/wendela/relationer/article6675181.ab

Ameh!!!

Det borde vara tvärtom!

Det skämsiga ligger ju helt klart i att ha så dålig smak och vara så styrd av media att man börjat tycka att rakade sexpackskillar är attraktiva. Det skulle inte förvåna mig om tjejer som faktiskt tycker att den sortens män är snygga också blir dyngkåta av att se nakna skyltdockor. Eller statyer av män. Eller av att leka med Ken.

Så jädra plastigt! Onaturligt! FULT!

Fatta hur mycket tid de här killarna ("män" kan man inte kalla dem) lägger ner på sitt utseende.

Riktiga män har antingen hår - eller inte, men i så fall på grund av genetiken. Nedan ett par exempel med hår på både bröst, ben och armar. Och brains. Och humor. Dessutom helt fria från babyolja.

Riktiga män kan hänga i badrummet. Notera håriga ben.

Herregud tjejer, sluta upp med att låtsas dregla efter dockor! Med en riktig man hemma slipper du också själv försöka se ut som nån supermodell. För riktiga män har en tendens att inte själva tända på plast!