Svar på kommentarer till inlägget om "spackel"...

Jo, smink är faktiskt inte ett I-landsproblem.

Att unga tjejer väljer att spackla sig i stil med Kissie eller Blinda Trosing är ett jätteproblem! För det handlar egentligen inte om själva makeupen, utan om vad de här tjejerna vill förmedla till sin omvärld.

Det de vill förmedla är att de är puckade knulldockor. "Kom och knulla mig så jag får bekräftelse".

De här tjejerna tror att de duger bara om de attraherar (lika puckade) killar. De tror att man måste se ut som en jävla glamourmodellbimbo för att vara värd någonting. Att det är bekräftelse att visa upp så mycket som möjligt av sin kropp, varför inte fota sitt eget nakna arsle med sin mobilkamera och lägga upp i sin blogg - eller i bloggar i stil med "scandal beauties of Sweden".

Det här är ett jävligt stort problem eftersom det handlar om nästan en hel generation tjejer med vansinnigt dålig självkänsla!

Mina döttrar ska behöva omges av de här glamourpuckona till brudar, de här Kissie-karbonkopiorna. Det är INTE okej!

När Kissie lägger upp en bild på sig själv, från en parkering utanför en mataffär, där hon lutar sig jättemycket framåt och trycker ihop pattarna i den stora urringningen samtidigt som hon plutar med sin ljusrosa botoxmun, då förmedlar hon INTE ett sunt ideal till sina läsare! Hon förmedlar "kolla mig, jag är bruden alla killar vill knulla".

Som sagt, smink handlar om mer än själva makeupen. Hur du sminkar dig avslöjar inte bara din smak utan till stor del också din självkänsla... har du stil, klass och finess? Eller vill du vinna trailertrashtävlingen som Britney Spears anordnar? Eller vill du vara med i loosern Blinda Trosings klubb?MÅSTE du sminka dig vad du än ska göra? I så fall, ta en titt på din självkänsla först, innan du tittar dig i spegeln och lägger på sju lager make. Självkänsla är viktigt! Det är folk med låg självkänsla som mobbar, misshandlar och mördar!

På Familjeliv.se finns en tråd som har sjukt många inlägg - tusentals. Den heter "smink smink smink".

Smink är kul!

Men när smink blir ett måste borde varningslamporna börja både blinka och låta.

En person som MÅSTE sminka sig innan hon går och handlar mjölk har problem!

Inte med sitt yttre.

Med sitt inre.

Att inte kunna gå utanför dörren, eller kanske till och med inte kunna vara hemma osminkad  - då pratar vi gigantiskt låg självkänsla!

Inte alltför sällan är det sådana tjejer, som har så låg självkänsla och sminkar sig hela tiden, som inte KAN sminka sig.

Att lägga en snygg makeup är en konst.

Alldeles för många gör alldeles för många fel och ser alldeles för j***iga ut.

Ja men se här, ett lysande exempel...  vidriga Kissie... 

Det finns några enkla regler när det gäller smink:

1) Använd ditt sunda förnuft.

2) Sudda, sudda, sudda

3) Om du MÅSTE sminka dig borde du ta en cold turkey.

Vacker med spackel? Knappast. Att gå omkring till vardags helt svart runt ögonen - fult! Löjligt! 

Många gör inte skillnad på vardagsmakeup och festmakeup. De går omkring som färgglada clowner i det skarpa dagsljuset. Hoppsan hoppsan så det kan bli.

Poängen med smink är att göra sig snyggare - inte göra sig till åtlöje....  

//Peppar

Jag kommer aldrig att förstå mig på den "brazilianska" muffstilen.

Varför vill vuxna kvinnor se ut som småflickor i lågstadieåldern? Det är inte könshår som är äckligt, det är småflickslooken som äcklar!

Tänder dessa kvinnor på pedofiler?

Har de åldersnoja, är rädda för att bli äldre?

Vad är problemet? VAD?!?!?

Tjejer som bor i Sverige borde tänka "lagom" när det kommer till könshår. Det är inte som om valet står mellan att e ut som en rumänsk kulstöterska eller en femåring. Lagom, brudar. Lagom!

Jag blir ytterst misstänksam gentemot killar som klagar på kvinnligt könshår. Det om något är väl ett tecken på pedofili... att inte gilla vuxen kvinnlighet.

Jo, jag har diskuterat det här tidigare, med både män och kvinnor. En del hävdar att det extrema rakandet har att göra med hygien. Hah. Säkert. Håret finns där av en anledning. Och bara för att det är hår betyder det inte att det är smutsigt. I så fall skulle vi alla börja raka oss på skallen också.

Blir galen på allt sådant här, det kommer bara fler och fler sjuka kroppsgrejer. Anusblekning, braziliansk vaxning, bröstförstoring, botox, you name it. Vad hände med stoltheten? Att vara stolt över sig själv, precis som man är?

Sitter här vid datorn och känner mig lite snurrig i huvudet, lite överväldigad.

Vanligtvis är telefonen här hemma tyst hela dagarna fram till sen eftermiddag. Då kanske det ringer några gånger. Men idag har det ringt en del redan nu, på förmiddagen. Ja, klockan är inte ens tio än!

Det har ringt människor och tackat mig! Och när jag lämnade min dotter på dagis imorse möttes jag av glada pedagoger som också tackade mig.

För att jag skrivit ett kåseri om hur bra skolan och dagiset här är.

Vilken respons!

Jag är förstås jätteglad! Men jag tycker också att det tydligt visar hur dumt det är i samhället - vilken stark fokusering det alltid är på sådant som är dåligt, hur sällan positiva saker tas upp. Det är samma syndrom som att människor ofta kan säga negativa saker om sig själva men sällan positiva. Det är samma sak som att t ex läkare får höra när de gör fel, men aldrig när de gör rätt. Eller lärare. Eller poliser. Eller....

Är det Jantelagen? Eller något annat?

Det är okej att sitta och fika och gnälla och klaga över skolan, vara överens om hur dålig den är. Det är som om det är så det "ska vara". Ett slags slentriangnäll utan reflektioner.

Varför är vi människor så dåliga på att ge beröm? Varför är vi så dåliga på att ta emot beröm?

Det verkar som om väldigt många i Sverige lider av dålig självkänsla. För det är när den är låg som det är svårt att ge och ta emot det positiva. Och varför är vi så bra på att slentriangnälla?

Jag själv kände stinget flera gånger nu under samtalen med de som ville tacka mig. Jag var flera gånger nära att förminska mig själv, säga "nej, men det var väl så lite, så!" och liknande.

Självkänsla är som fysisk kondition, den måste tränas regelbundet för att vara i trim! Det säger i alla fall Mia Törnblom och hon vet ju vad hon talar om.   

Välkomna till dagens lektion! Idag ska vi prata lite om celler och "Kära Ana"/anorexia! *ritar på svarta tavlan*:

Skillnaden mellan det som lever och det som är dött:

Det som lever är uppbyggt av celler.

Det som lever behöver energi.

Det som lever växer och behöver därför byggnadsmaterial.

Vi har inte celler, vi är celler. Därför behöver vi byggmaterial/proteiner, för att bygga upp och restaurera oss. Vi behöver också fett som ser till att cellerna orkar jobba. Fett som kör runt livsviktiga vitaminer i kroppen, som behövs för att vi ska kunna se ordentligt, för att vårt skelett inte ska bli skört och gå sönder, för att hjälpa till med ämnesomsättningen, immunförsvaret och blodtrycket. Men framför allt: Utan fett kan inte cellerna hålla sina väggar intakta! 

Fettväven i kroppen kan vi inte klara oss länge utan - den fungerar både som värmeisolering och som skydd åt inre organ.

Även hjärnan behöver fett - utan det kan inte det centrala nervsystemet fungera ordentligt! Ja, utan fett kan inte någonting i hjärnan fungera ordentligt.

Vi behöver fett! Bra fett! Förutom alla funktioner jag redan räknat upp,  fungerar det även som smörjmedel i kroppen, precis som en bilmotor måste ha olja för att inte skära ihop!!!

Därmed inte sagt att vi behöver vara överviktiga, med för mycket fett.

En person som är 155 centimeter lång bör väga mellan 43 och 60 kilo.

Då är alltså 43 kilo verkligen på gränsen - mellan 38 kilo och 42 kilo bedöms en person med denna längd lida av anorexia - dvs att kroppen har fått för lite av alla de näringsämnen, fetter, vitaminer, mineraler och antioxidanter som den behöver för att kunna fungera!

En annan sak som folk gärna "glömmer bort" är att siffrorna på vågen inte visar vad vikten består av...

För det är ju inte bara fettvävnad som väger och visar sig i siffrorna!

Benstommen väger och är olika grov hos olika människor. Musklerna väger - vilket kan påverka vikten enormt hos en enskild person, som t ex går från att vara helt otränad till att hårdträna. Vikten består också av all vätska som finns i kroppen, en mängd som förändrar sig hela tiden beroende på alla möjliga orsaker. För tjejer förändrar den sig framför allt i samband med menstruationen!

För den som vill gå ner i vikt eller gå upp i vikt, på ett sätt som inte skadar kroppen, finns bara ett sätt: Det långsiktiga sättet. Sättet som man ska leva på resten av sitt liv.

Visst, man kan rivstarta med diverse svältkurer eller med extrem kost, men det är svårt och risken är stor att det bara medför att motivationen försvinner när man misslyckas för att det var för jobbigt.

Det tror jag alla vet, egentligen. Men det kan vara lättare att ignorera den vetskapen, än att uppbåda tålamodet som krävs för att ta det soft.

En annan fördel med att göra det på det långsamma och sunda sättet är att hjärnan inte muppar ur och slutar fungera som den ska. När man äter bra mat, varierad mat, ordentliga portioner - så blir man smartare! Risken att man ska börja få idéer om att vilja misshandla kroppen till döds genom svält är liten. För man är smartare än så.

Men när man äter ensidigt, extremt små portioner/väldigt sällan, för lite fetter, för lite proteiner och så vidare - då blir man IQ-befriad och börjar tycka att man ser fet ut fast det går att göra illa sig på alla ben och knotor som sticker ut...     

Förresten, där har vi ännu en aspekt: Anorektiker gör ont att hångla med. Aj, hårt. Omysigt, osexigt, äckligt! Om man inte är nekrofil förstås.

One last thing:

Enligt en ny, svensk studie, tillfrisknar enbart 40 procent av alla anorektiker utan fysiska men.

De resterande 60 procenten måste leva resten av sina liv med mer eller mindre kroniska sjukdomstillstånd. Men många behöver förstås inte lida så länge: "Dear Ana" är den psykiska diagnos som har högst dödlighet; 20 procent dör inom tio år efter att de fick för sig att size 0 är snyggt. Hur många som lever ytterligare tio år vet jag inte, men det lär inte vara många..

Men men, vem bryr sig om sina celler, sin kropp och sin hjärna, eller om man dör... huvudsaken är att vara smal...   

Jag skrev om anorexia/extrem viktnedgång  - ett inlägg som var riktad till varenda thinspobloggare i hela världen, som genon sina bloggar får det att verka okej, ja till och med något att sträva efter, att se ut som ett skelett. Det var alltså inte riktat till en enda person. Tyvärr gjorde jag misstaget att plocka ett citat ur mängden, och den som skrivit denna kommentar kände sig personligt påhoppad.

Det är helt okej, jag hoppas alla de anorektiker som försöker "smitta" andra genom att blogga om skiten, känner sig personligt påhoppade!

Jag vet att det handlar om unga människor - men de är tillräckligt gamla för att lyckas sluta äta och vägra ta emot hjälp, de är också tillräckligt gamla för att skriva, positivt, om skiten!

Efter att ha fått en mängd kommentarer från denna person, väljer jag nu att lägga upp några av dem i ett separat inlägg. Varför?

Jo, för att det så klart och tydligt visar vilket personlighetsstörning dessa människor lider av.  Det är den här personen ett lysande exempel på!

Jag upptäckte för ett bra tag sedan, att just den här tjejen lider av anorexia. Jag skrev en kommentar till henne i hennes blogg, där jag försökte uppmärksamma henne på att hon har en sjukdom. Så här lät det då:

”... Vissa, (typ jag) mår jättebra, det enda som fattas är att vara nöjd med sin kropp. Allt jag behöver, är att gå ner ett kilo. sen är jag nöjd. . Men då kommer mina revben synas mer, och alla andra ben oxå. Men tänk att vissa kanske BLIR lyckliga av det? Alla tycker inte samma vet du! Det gör lite ont när du kallar oss dumma, allt vi vill är att vara nöjd med oss själva.
Om man får väga mycket, varför får man inte väga lite? Ska du börja klanka ner på fettos som inte kan sluta äta för dom är så hungriga? NÄ, dåså…”

I andra sammanhang har just denna anorektiker fortsatt i samma stil:

”… och du, mig hjälper det verkligen att "se ut som ett skelett", jag mår riktigt bra av att vara såhär smal. När jag var tjockare ville jag skära bort min mage med kniv, jag hade självmordstankar. Nu är jag glad, och älskar mig själv så mycket att någon annan också älskar mig. Jag har lärt mig att älska mig själv, tack vare min anorexia…”

"...Jag mår Jättebra med min kropp nu när jag nått min målvikt. Jag gör inte detta för ångesten, utan för att vara nöjd med min kropp. Precis som vissa gör ett könsbyte bantade jag. Jag var i fel kropp innan. NU MÅR JAG BRA."

 Men i samband med mitt förra inlägg om anorexia, låter det så här:

”…och ett tillägg, jag skulle aldrig förneka eller romantisera min anorexia. Jag hatar det, det tar upp hela mitt liv och jag vet att jag behöver sluta nu. men det är försent, Ana har min hjärna och kropp nu. ALLA anorektiker är inte likadana. :)..”

 Okej.....  Är det inte lite schizofrent? Först mår hon inte dåligt alls, och anorexian har hjälpt henne. Sedan mår hon dåligt och dessutom så dåligt att det inte finns något hopp. Det visar verkligen hur sjukt en anorektikers hjärna fungerar!

Jag vet att det inte bara är jag som har försökt resonera med denna anorektiker, på vänliga sätt.

Det går inte att nå fram. Trust me. Det går inte att nå fram.

Jag anklagade inte just denna person för att mobba normalviktiga människor.

Det jag försökte frå fram, är att om man läser i thinspo-bloggar, finns det en mängd spydiga, nedvärderande kommentarer om normalviktiga människor.

Till exempel fick jag en sådan kommentar från en annan thinspobrud, efter att ha skrivit en kommentar:

Jag skrev att "nej, Nicole Ritchie  var inte snyggare när hon såg ut som ett skelett. Hon är snyggare nu, när hon är normalviktig."

Som kommentar till det skrev någon, jag har ingen aning om vem eftersom det inte intresserar mig, att blogginnehavaren skulle strunta i mig. Jag var bara avundsjuk, precis som alla andra fetton... inte helt korrekt citerat men med den innebörden.

Men denna person gav sig sjutton på att ta allt personligt, trots att hon hävdar motsatsen.

Well well, hon har en offentlig blogg, där hon skriver inlägg som alla kan läsa. De är inte låsta. Så länge man gör det, får man också räkna med att bli citerad eller liknande.

Det jag är arg på, är att thinspo-bloggare glamouriserar sin sjukdom och får fler med sig. Det är DET jag tycker är sjukt!

Visst önskar jag att alla anorektiker skulle börja äta, men med tanke på den extrema oviljan att se sanningen i vitögat, så lär det inte hända.

Om jag kunde, om det var möjligt, skulle jag dra hem till varenda anorektiker och släpa dem, med våld, till en sluten psykavdelning OCH se till att de stannade där tills de var friska.

Inte främst för deras skull. Men för deras föräldrars och andra anhörigas skull!

Men det går inte. Tyvärr.

JA, det är synd om dem, men det är samtidigt för jävligt att de startar offentliga bloggar om sin sjukdom! Dessutom ÄR det puckat att hjärntvätta sig själv till att tro att det är bra för kroppen att sluta äta och till sist dö. Sjukt och ointelligent, hur synd det än är om dem.

  Till sist: Det är ALDRIG för sent att söka hjälp. Det handlar ENBART om ifall anorektikern VILL ha hjälp eller inte.

De flesta vill inte det. De vill fortsätta känna den underbara känslan av patetisk "självkontroll"...........

Det är tydligen inte bara Barbie som inte bajsar.

Anorektiker blir också glada av att slippa sin avföring och sin mens....

Måste vara härligt skönt att mensen försvinner och magen också slutar fungera, så att man verkligen liksom "får på papper" både hur sjuk i huvudet man är, och hur sjuk ens kropp är!

Just det. Sjuk i HUVUDET. Det är det man är, när man tycker att anorexia är det bästa som finns.

Men det går inte att argumentera med dessa "thinspo"-puckon.

Det är nämligen en av symptomen:

"Anorektikern romantiserar sjukdomen och lever i total förnekelse."

"...till sjukdomsbilden hör en falsk, förvrängd och felaktig självbild".

Så här är det: Jag tyckte fram tills alldeles nyligen lite synd om anorektiker, precis som jag tycker lite synd om alla som missbrukar saker. Visst är det självframkallade och självvalda sjukdomar, men ändå är det förstås synd om de som har dem. Jag har själv varit dum nog att fastna i destruktiva beteenden.

MEN!!! Det var innan jag upptäckte "thinspo"-bloggarna....

Missbrukare av alkohol, amfetamin, heroin, spel, med mera, de gör inte reklam för sitt missbruk! De öppnar inte offentliga bloggar där de gör allt för att få sitt beroende/sin sjukdom, att framstå som något önskvärt, som ett bra ideal!De försöker inte med alla medel få andra att tro att man mår jävligt bra av att missbruka!

Det är just denna reklam som GÖR MIG FÖRBANNAD!

Till er förbannade jävla "thinspo-bloggare", hoppas ni vaknar upp SNART, för annars ska jag komma efter er personligen! Ni riskerar inte bara era egna liv - ni kan dessutom få andra unga människor att fastna i skiten! FY FAN! Ni har inte ens vett att skämmas för att ni är så jävla lost!

"Jag mår så bra av att inte äta och att inte vara fet... jag mår så bra av att utöva kontroll över mitt ätande..."

Fy fan, jag spyr på era korkade argument!

Även argumentet "Jag försöker inte påverka någon annan, jag skriver om min vikt enbart för mig själv och mina likasinnade".

*gnisslar tänder* hur blåst får man vara?

Inte nog med att ni går omkring därute i verkligheten med attityden att det är ni som är smala, snygga och har så jävla bra självkontroll, och att alla andra är mer eller mindre tjocka och inte är lika duktigt självkontrollerande som ni själva! Nä, ni tror dessutom att det bara är utvalda som läser era bloggar?!?!? I så fall borde ni ha lösenord på varenda sjukt viktinlägg!

Så här är det: Hur man än "kontrollerar" maten.. så försvinner inte livet! Att svälta sig är ett patetiskt försök att kontrollera det man kan kontrollera, eftersom LIVET inte går att kontrollera! Ni kan inte kontrollera andra människor, alla händelser, idioter i skolan, dumma föräldrar... ni kan inte kontrollera era sjuka komplex - alltså tar ni till något helt extremt och kontrollerar det istället, för att kunna må bra. DET ÄR SJUKT!

Newsflash: Ni är sjukligt egoistiska. Jävla egoister, rent ut sagt! Tänk för fan på era föräldrar, er familj och andra omkring er som (konstigt nog..) faktiskt älskar er. De människorna är mindre viktiga för er än er jävla självsvält. Vidrigt egoistiskt!

Jag kan garantera, att inget av det jag hittills skrivit, har gått in i hjärnan på en enda anorektiker, tvärtom. Det här inlägget lär vara som en röd flagga för en tjur. Och det är precis det som är meningen. Jag kan inte bota puckona. Men jag kan fan i mig ta ut min vrede på dessa människor, som med sin helt snedvridna syn på kroppar, på livet, löper stor risk att "smitta" även mina barn!

Ja, det är en sjukdom. Men det är inte synd om dem för det. Det här är människor som inte vill ha hjälp, de vill däremot göra allt för att fler ska smittas. Inte bara "stötande innehåll så som pornografi och hets mot folkgrupp" borde bannlysas från bloggar, även sådan här skit borde förbjudas!

Lyckliga, harmoniska människor är människor som tycker om sig själva, oavsett antal kilon. Det är få anorektiker som vaknar upp och fattar det. De flesta dör långt innan. Dör de lyckliga? KNAPPAST!