Många föräldrar är hycklare!

I alla fall föredrar jag att tro att de är det. För det andra alternativet är att någon lobotomerat dem, det vore ju himla trist.

Det finns tydligen en oskriven regel om att man måste vilja vara med sitt/sina barn jämt. Man ska helst skrika ut detta över hustaken också; att man inte kan vara utan sitt/sina barn mer än de två sekunder det tar att gå på toaletten (för jag utgår från att dessa föräldrar trycker på som fan, så att de slipper vara ifrån barnen för länge).

"Vojne vojne nu måste jag åka till jobbet och vara ifrån mina barn i åtta timmar!! Saknar min prins så jag nästan inte kan jobba!"

"Buuäää, nu ska prinsessorna åka till sin andra förälder en vecka, åååh så synd det är om mig som har barnen varannan vecka jag dööööör av saknad redan en minut efter att de har åkt!"

Förbannade hycklare!

För gissa hur mycket gnäll jag har hört genom åren, om hur jobbigt det är att vara hemma med barn under föräldraledigheten? MASSOR av gnäll! Det är såååå jobbigt, ostimulerande, slitigt. Och då snackar vi föräldrar som har varit föräldralediga max ett år.De säger sig LÄNGTA TILLBAKA till jobbet!

Jag känner fler, förutom mig själv alltså, som LÄNGTAR efter barnfri tid! Är vi sämre föräldrar? NEJ! Vi är vuxna människor som har lite fler behov, än att bara vara med våra barn hela tiden. Vi älskar våra barn mer än livet självt, men vi behöver inte vara med dem dygnet runt. Det är inte något kärleksbevis att uttrycka att man inte kan vara ifrån sina barn, snarare ett bevis på mental ohälsa!

Ett annat vidrigt exempel är ju de som påstår sig inte kunna njuta av sin barnfria helgsemester med partnern, för att de saknar barnen så mycket och är sååå oroliga för hur barnen har det utan dem.

Herregud! Barnen överlever utan sina föräldrar några dagar!

Eftersom det finns risk att puckon läser det här, poängterar jag igen att jag verkligen älskar mina barn. Så att inte puckona kan missförstå med vilje.

Jag älskar mina barn!

Men jag saknar dem inte ett skit när jag är ifrån dem. Vare sig det handlar om en dag eller en vecka!

Möjligtvis skulle jag sakna dem efter två veckor, men på ett skönt sätt.. en skön saknad, inte en pockande jagkanintevarautandemlängre-saknad.

Jag oroar mig inte ett skit för hur mina barn har det, när jag sitter med min partner på en restaurang och vi har barnvakt, eller när jag/vi är borta från dem i flera dagar.

Det vore ju idiotiskt! Då kunde jag ju lika gärna vara hemma med dem istället!!!

Till er som håller på och oroar er för barnen så fort ni har barnvakt - skaffar ni verkligen barnvakter ni inte litar på?

Eller tror ni att ni är helt och hållet oumbärliga för era barn?

Långnäsa i så fall. Föräldrar behöver sina barn långt mer än det omvända.

INGEN blir en bra förälder av att vara med barnen jämt och ständigt.

Man blir en bra förälder av att få olika slags stimulans och av att regelbundet få vara helt ensam med bara sig själv. Det kallas att ladda batterierna. Andas ut mellan bajsblöjor och trotshysteriska utbrott. Även föräldrar kan bli utbrända! Utbrända av att inte få en sekunds fri tid, hela tiden vara påkopplade mentalt!

Det är så jävla löjligt att till exempel skriva som status på facebook, varenda jävla gång det är dags att byta barn med partnern man delar dem med, att man nu går åt av saknad och ska tillbringa hela veckan med att nästan dö, tills de kommer tillbaka igen.

Varför skriver man sånt? För att det är politiskt korrekt, för att man vill framstå som en God Förälder.

För jag kan sätta mycket pengar på, att innerst inne andas de lättat ut. Puh! En veckas ledighet! En vecka med visserligen lite saknad, men inte så det blir outhärdligt. En veckas ostörd nattsömn, utan krav på stimulans, utan krav på att laga tre rejäla måltider om dagen.

Gör de INTE det måste de ha blivit lobotomerade.

Det är därför jag hoppas att det bara handlar om hyckleri.

Återigen...

Sådan mor, sådan son.

Året är 1982. I ett kök sitter nioåriga jag vid bordet, med näsan djupt inne i ett Asterix-album.

Mamma kommer farande nerför trappan från övervåningen.

"Herregud, det brinner ju nästan!"

Nioåriga jag tittar upp. Hela köket är fyllt av rök från stekpannan på spisen.

Ojdå, det märkte jag inte. Mamma märkte det däremot - uppe på andra våningen.

Året är 2010. På en krok utanför klassrummet hänger en väska full av blöta badkläder. Väskan är tung.

N, min äldsta son, har burit väskan på ryggen till skolan i snöstorm. Det hade han inte behövt, eller rättare sagt, den hade inte behövt vara så tung. Om han kommit ihåg att ta ur de blöta badkläderna från gårdagen.

Badhuset: Vi går och byter om, jag och flicksen i damernas, N i herrarnas omklädningsrum. Plötsligt kommer en personal in och frågar efter N:s mamma.

N har inga kläder. De är borta. Allihop. Han är säker på att han lade dem i skåp 59 eller 60.

Jag åker hem och hämtar nya kläder till N, hela kittet. Från mössa och kalsonger till stövlar. Det blev en liten extratur på tre mil, mörk kväll med hungriga trötta barn bak i bilen, medan N väntade i badhusets reception.

Dagen efter ringde telefonen. "Vi har hittat pojkens kläder".

De låg på ett helt annat ställe, i en helt annan del av omklädningsrummet. Inte där N var säker på att han varit.

N glömmer det mesta. Varannan gång blir ytterkläderna kvar hemma hos hans kompisar. Tar han med sig något annat blir det förmodligen också kvar.

Klassisk fråga: "Men hördu, var har du jackan?"

Klassiskt svar: "Eeh... jag vet inte..."

När min son har glömt något viktigt får han gå och hämta det. Har han glömt det i skolan får han gå tillbaka dit.

Men ofta hitttar han inte det han letar efter.

I måndags försvann hans gympapåse. "Har du letat efter den?" "Jaaa såklart! Men jag hittar den inte."

Jag frågade samma sak i tisdags efter skolan. I onsdags efter skolan. Idag är det torsdag.

Efter att jag lämnat av G  kikade jag in genom glasdörren till matsalen. Det första jag ser hängandes på en krok är.. ta-daaa - gympapåsen.

Den som var omöjlig att hitta. Helt borta.

Min tankspridda, glömska, förvirrade och högt     

älskade äldsta son!

♥♥♥

Könsroller och jämställdhet är ett känsligt ämne. Ingen vill väl leva i ett ojämställt förhållande, eller erkänna att man lever i ett ojämställt förhållande där gamla könsroller fortfarande härskar. Det är pinsamt, nu år 2012.

Ändå är det ovanligt med jämställda förhållanden!

Det här fenomenet beskrivs alldeles fantastiskt bra här.

Just det...  "shitt pommfritt lilla gumman"!!

Att det bara är lite jämställt, tillräckligt för att det ska se bra ut utåt, är förstås till stor fördel för männen och till stor nackdel för kvinnorna.

Männen glider omkring på sina räkmackor, får allt serverat av sina puckade partners. Som i sin tur egentligen innerst inne skäms för att de är just så puckade att de går med på att servera.

Det har visat sig att det finns en hel hög mansgrisar runt omkring i min närhet. Dels mannen till en väninna, och dels andra män till mer ytliga bekanta. Deras förhållanden ser såå bra ut, vid första anblicken. Männen jobbar och står i - ute, förstås. De bygger altaner och kök och lagar bilen och lagar mat också, i alla fall grillar de på sommaren... De jobbar på sina arbetsplatser och kommer hem och jobbar vidare på huset, typ.

Ifred. De grejar med saker de gillar, är intresserade av, tycker om. Den uttalade eller outtalade överenskommelsen är att den andra - kvinnan - ska fixa resten.

Männen bygger och snickrar, lyssnar på radio och filosoferar under tiden, ifred. En sak i taget. Först den där spiken, sedan den där plankan.

Kvinnans jobb är då att ta hand om x antal barn, som avbryter henne när hon ska ta hand om det som är hennes hemmajobb; disken, tvätten, städet. Det som man gör igen och igen och igen. Det som aldrig blir färdigt, och därför är så vidrigt tråkigt. Disken kommer tillbaka, till skillnad från altanväggen. Den behöver inte byggas upp igen en miljon gånger.

Samtidigt ska hon lösa konflikter, lyssna på barnprat, komma ihåg tider, komma ihåg att packa skolväskor, veta allt om barnens storlekar, kompisar och behov. Och laga mat.

Jag höll på att explodera, när min väninna berättade att hennes man blir sur och arg, om frukosten inte står färdig på bordet klockan åtta, när de har semester.

Så här är det: Han väljer att gå upp redan vid sextiden, för att gå ut och bygga på huset, eller meka med sin stora hobbybil, eller något annat han gillar att göra.

Hon har sömproblem och sover dåligt. På semestern kan hon ju äntligen få sovmorgon, barnen sover också längre - minst till halv nio. Varken hon eller barnen är hungriga innan klockan nio.

Men han blir sur om inte frukosten står på bordet klockan åtta.

VILKEN JÄVLA MANSGRIS!!!

Utåt sett verkar de rätt jämställda. Båda arbetar, de har sina olika uppgifter hemma, det är ju inte så att en av dem gör ALLT.

Visst är det kanske lite av ett extremt exempel, men som sagt, det finns fler och ännu värre par här. Som är kompisar till de jag just beskrev. Som han som vill ha frukost ser upp till och tycker att det ska vara så som de har det, att kvinnorna gör ALLT som inte har med bygga altan att göra. Förhållanden där kvinnorna sliter som djur helt enkelt, medan männen glider omkring med polarna kring grillen.... FY FAN!

VARFÖR idiotförklarar vi kvinnor oss själva OCH våra män? Män har också hjärnor!

De kan visst klara av allt som vi kan. De kan visst hålla reda på tider och storlekar. Det är ju vårt eget fel att vi inte tvingar dem.

Man kan aldrig skylla på andra för hur man blir behandlad - det är vi själva som lär folk hur de kan behandla oss.

Men det är ju pinsamt att behöva låtsas om att man lever i ett ojämställt förhållande med en mansgris... och jobbigt att ta övergångsperioden när mansgrisen ska lära sig att veta hut. Det är ju pinsamt att tänka på under hur många år man har idiotförklarat sin man- men framför allt sig själv.

I sex år bodde vi i ett totalt homogent samhälle. Jag tycker det är hemskt!

Förmodligen är jag en av få som är ett fan av det heterogena samhället. Förmodligen är en av anledningarna till att det är populärt att flytta till detta samhälle just att det är totalt homogent.

Alla är vita. Alla är medelklass. Alla är (offentligt i alla fall) heterosexuella. Alla har trädgård. Alla grillar på sommaren. Alla pojkar spelar fotboll på rasterna. Alla män tar en öl vid grillen, alla kvinnor fixar salladen med ett glas vitt vin i köket. Alla fredagsmyser med tacos. Alla ryser vid tanken på att tvingas bo i Vivalla/Tensta/Rosengård. Eller vilken annan plats som helst, som är heterogen.

Här frodas fördomar och inskränkthet. Här frodas rädslan för att sticka ut, vara annorlunda, få blickarna på sig. Här härskar ordet lagom.

"Lagom är att skaka hand
när man vill knulla.
Lagom är att bita sig i läppen
när man helst vill ge en snyting.
Lagom kryper när tåget kommer.
Lagom marcherar i lotta-kåren
och skjuter fienden med en ärtbössa.
Lagom lyfter på kjolen
för att visa dom nya fina yllebyxorna.
Lagom drar upp väckarklockan
för att få tiden att gå.
Lagom sover med öppna ögon framför televisionen,
som visar en lagom tråkig film
om ett lagom förälskat par
som blir lagom förskräckta
när den lagom arge maken tar dom på bar gärning.
Lagom klipper tånaglarna en gång i veckan
och tvättar sina kalsonger regelbundet
i en förträfflig känsla av lagom samhällsduglighet.
Lagom är att pressa ihop skinkorna
när man vill fjärta.
Lagom är en måttfull skådespelare
som talar om för den lagom intresserade publiken
hur det lagom dramatiska slutet kommer att bli
redan i den lagom intresseväckande början.
Lagom lämnar hastigt en olycksplats
med nedböjt huvud
av rädsla att det som är lagom ska ha förolyckats.
Lagom blandar sig inte i andras affärer -
inte ens om livet står på spel.
Lagom är en barrikad av modeuniformer som väntar på
sina lagom modiga soldater
för att dra ut i ett krig som försvarar det som är lagom.
Lagom rör aldrig vid verkligheten
ty Lagom kläcks bara i föreställningen om den lagom
riktiga livsstilen och bär sin farliga illusion genom
det lagom trygga livet.
Lagom är en klibbig skum sak som sätter sig överallt
där männsikan försöker spränga sina murar
för att träda ut i det goda varma kaos
som öppnar blicken och hjärtat in mot universum.

PS. Ordet "lagom" finns bara på svenska."
/Sun Axelsson

Det finns många åsikter om de negativa effekterna av att växa upp i mångkulturella områden.

Jag tror, med bestämdhet, att det är värre att växa upp i samhällen som detta. Det ger en större rädsla och osäkerhet inför allt som är annorlunda. En större oförståelse, stor risk för inskränkthet, för rasism, för intolerans gentemot andra grupper av människor som inte är vita, heterosexuella medelsvenssons.

Käre Gud! Kan du inte ta och byta ut hälften av detta samhälles invånare mot stora, högljudda familjer från diverse medelhavsländer, blanda i ett gäng muslimer som ser konstiga ut, slänga in minst tio homosexuella par och singlar där åtminstone några är transor också, och gärna några riktiga överklassare, adel kanske, på det? Det skulle bli lite roligare så. Lite mer mänskligt! Amen.

Trots att jag har krånglat med nya namn på den här bloggen hit och dit ett tag (delvis pga att jag råkade lära känna en psykopat) har Filozophie lyckats hänga med i svängarna - tjejen som skriver så underfundigt, klokt och hjärtevarmt! Och inte nog med det, hon har gett mig en award! Tack! Det värmer! Jag tycker själv att jag har tappat lite fart och förmåga, otroligt roligt att få uppskattning just då!

Meningen är de som får utmärkelsen ska få fler läsare genom att länken sprids.
Länkkärlek som gillas såklart.
Får du en award och vill anta den gör du som så att du tackar och länkar till personen du
fått den av och sedan presenterar de 5 bloggar du vill ge awarden vidare till.

Årets Mama är den mest självklara av alla att få en award. Jag har inte ord nog att beskriva hur bra den här bloggen är.

Den rör, berör, får mig att skratta högt och gråta förtvivlat. Läs!

No Bimbos Allowed - suverän, galet bra, med samma effekter som ovanstående.

Let´s Face It God damn brutalrolig, dänger eftertankar runt sig till höger och vänster och sätter huvudet på spiken!

118 dagar Så rolig att jag roflar hela tiden! (Rolling On Floor Laughing...)

Little Miss Red Sist men inte minst! Tjejen som orkar blogga trots cancer, inspirerande och rörande!

Sitter i en alldeles för skön, röd soffa.

En soffa som har varit med om en hel del, jag önskar den kunde tala!

En del vet jag om och tänker på med värme, men det mesta den skulle kunna berätta skulle säkert vara kul att höra. Eller få mig att vilja rengöra den femton gånger till.   

Den kommer från min lillasysters gamla lägenhet... från min lillasysters lite vildare liv - nu är hon gift och mamma.

Röda soffans nya uppgift är att vara barnsoffa i barn-TV-rummet. Röda soffans vilda liv är alltså också över. I alla fall det vuxenvilda livet. Det kommer säkert att gå vilt till i soffan även framöver, men bara på ett barnvänligt sätt.

Nu har jag suttit här i över en timme och bara... ja, suttit. Den är farlig! Jag skulle egentligen ha gjort en massa andra saker, men den släpper inte taget. Barnen börjar bli hungriga, jag börjar bli hungrig, men det hjälps inte. Soffan är för skön. Och det är skönt varmt under rumpan vid det här laget. Rumpvärme ftw. Aaahhh.... nice. Om jag blundar kan jag låtsas att jag sitter i en lägenhet och är unkis utan barn och snart ska iväg på krogen med ett gäng polare.   

På tal om perfektionshetsen på Facebook (tyckte nämligen jag hörde någon nämna den just precis nu)...

Ibland lösgör sig det förflutnas vålnader från skuggorna och tassar fram bakom ryggen på en.

Vålnader som viskar förvridna minnen, sanningar som inte längre är sanna.

Sanningen, är det vad som egentligen hände? Vad var det egentligen som hände? Vem bestämmer vad sanningen är?

Eftersom sanning alltid är subjektiv och förändras från person till person, finns det egentligen aldrig En Enda Sanning.

Alla sanningar är flera. Samtidigt. Och när det gått en tid så att sanningen blivit en vålnad bland skuggorna och inte ens liknar sig själv längre, påverkad av tidens gång, då blir det ännu svårare att urskilja den.

Jag ritar ett träd och du ser en godisklubba. För mig är sanningen att det är ett träd. För dig är sanningen att det är en klubba.

Jag tycker att du gjorde något dumt. Du tycker att du gjorde något bra. För mig är sanningen att du var dum, för dig är sanningen att du var snäll. När vi försöker minnas tillbaka, åratal efter händelsen, blir det ännu mer dunkelt och suddigt. Hur var det egentligen, den där gången?

Är det överhuvudtaget någon idé att jaga fram skuggornas invånare? Är det någon idé att försöka räta ut och få klarhet i sådant som redan hänt?

“Trust is like a mirror, you can fix it if it's broken, but you can still see the crack in that mother fucker's reflection.”  

- Lady GaGa  

Tiden läker alla sår, men tiden kan aldrig få ärren att försvinna.