Skrämde skiten ur ett barn igår! *bugar för applåderna* tack! Jag vill gärna rikta ett särskilt tack till mina föräldrar, som lärde mig konsten att skrämma barn, utan er hade jag inte kommit så här långt! Och tack till alla mina fans!

Det var inte ett av mina egna jag lyckades skrämma, vilket hade gett mycket högre poäng förstås, eftersom de är så svårskrämda. Nej, det var en kompis till min sjuåriga dotter som nästan bajsade på sig av rädsla när jag blev arg på två av mina egna barn som bråkade med varandra.

Efter att ha tjatat i en kvart om att de skulle sluta bråka, förvandlade jag mig till MonsterMamman Från Helvetet. Mitt vrål ekade ända ner till de djupaste, varmaste helveteshålorna, ända upp till de fladdrande änglarna på molnen.

NU LÄGGER NI AV, ANNARS BLIR DET JÄVLIGT SYND OM ER SKA NI VETA!!!!!!!!! *vråldjupa monsterrösten*

Jag brukar faktiskt inte svära i vanliga fall. Men ibland behövs det.

N och G har blivit som allergiska mot varandra. De kan inte vara i samma rum ens en minut innan det brakar loss.

Jag blir galen snart!

Den stackars tjejen var här för första gången och lekte, men så kom G och berättade att hon var ledsen. Jag gick och letade upp henne, hon stod och grät bakom en trapp. Herregud. Det tog en stunds pratande, sedan lugnade hon sig. Det visade sig att hon själv har två syskon, ett äldre, som bråkar rätt mycket de också... Men det är klart, ens eget mammamonster är ju inte lika läskigt som andras mammamonster. För hennes mamma blir också ett monster ibland. Faktiskt. Det berättade mamman själv, när jag hade skjutsat hem tjejen och berättat vad som hade hänt.

Nu ska jag gå och borsta huggtänderna och kamma min gröna päls.

//Mammamonstret