Ibland lösgör sig det förflutnas vålnader från skuggorna och tassar fram bakom ryggen på en.

Vålnader som viskar förvridna minnen, sanningar som inte längre är sanna.

Sanningen, är det vad som egentligen hände? Vad var det egentligen som hände? Vem bestämmer vad sanningen är?

Eftersom sanning alltid är subjektiv och förändras från person till person, finns det egentligen aldrig En Enda Sanning.

Alla sanningar är flera. Samtidigt. Och när det gått en tid så att sanningen blivit en vålnad bland skuggorna och inte ens liknar sig själv längre, påverkad av tidens gång, då blir det ännu svårare att urskilja den.

Jag ritar ett träd och du ser en godisklubba. För mig är sanningen att det är ett träd. För dig är sanningen att det är en klubba.

Jag tycker att du gjorde något dumt. Du tycker att du gjorde något bra. För mig är sanningen att du var dum, för dig är sanningen att du var snäll. När vi försöker minnas tillbaka, åratal efter händelsen, blir det ännu mer dunkelt och suddigt. Hur var det egentligen, den där gången?

Är det överhuvudtaget någon idé att jaga fram skuggornas invånare? Är det någon idé att försöka räta ut och få klarhet i sådant som redan hänt?

“Trust is like a mirror, you can fix it if it's broken, but you can still see the crack in that mother fucker's reflection.”  

- Lady GaGa  

Tiden läker alla sår, men tiden kan aldrig få ärren att försvinna.