Könsroller och jämställdhet är ett känsligt ämne. Ingen vill väl leva i ett ojämställt förhållande, eller erkänna att man lever i ett ojämställt förhållande där gamla könsroller fortfarande härskar. Det är pinsamt, nu år 2012.

Ändå är det ovanligt med jämställda förhållanden!

Det här fenomenet beskrivs alldeles fantastiskt bra här.

Just det...  "shitt pommfritt lilla gumman"!!

Att det bara är lite jämställt, tillräckligt för att det ska se bra ut utåt, är förstås till stor fördel för männen och till stor nackdel för kvinnorna.

Männen glider omkring på sina räkmackor, får allt serverat av sina puckade partners. Som i sin tur egentligen innerst inne skäms för att de är just så puckade att de går med på att servera.

Det har visat sig att det finns en hel hög mansgrisar runt omkring i min närhet. Dels mannen till en väninna, och dels andra män till mer ytliga bekanta. Deras förhållanden ser såå bra ut, vid första anblicken. Männen jobbar och står i - ute, förstås. De bygger altaner och kök och lagar bilen och lagar mat också, i alla fall grillar de på sommaren... De jobbar på sina arbetsplatser och kommer hem och jobbar vidare på huset, typ.

Ifred. De grejar med saker de gillar, är intresserade av, tycker om. Den uttalade eller outtalade överenskommelsen är att den andra - kvinnan - ska fixa resten.

Männen bygger och snickrar, lyssnar på radio och filosoferar under tiden, ifred. En sak i taget. Först den där spiken, sedan den där plankan.

Kvinnans jobb är då att ta hand om x antal barn, som avbryter henne när hon ska ta hand om det som är hennes hemmajobb; disken, tvätten, städet. Det som man gör igen och igen och igen. Det som aldrig blir färdigt, och därför är så vidrigt tråkigt. Disken kommer tillbaka, till skillnad från altanväggen. Den behöver inte byggas upp igen en miljon gånger.

Samtidigt ska hon lösa konflikter, lyssna på barnprat, komma ihåg tider, komma ihåg att packa skolväskor, veta allt om barnens storlekar, kompisar och behov. Och laga mat.

Jag höll på att explodera, när min väninna berättade att hennes man blir sur och arg, om frukosten inte står färdig på bordet klockan åtta, när de har semester.

Så här är det: Han väljer att gå upp redan vid sextiden, för att gå ut och bygga på huset, eller meka med sin stora hobbybil, eller något annat han gillar att göra.

Hon har sömproblem och sover dåligt. På semestern kan hon ju äntligen få sovmorgon, barnen sover också längre - minst till halv nio. Varken hon eller barnen är hungriga innan klockan nio.

Men han blir sur om inte frukosten står på bordet klockan åtta.

VILKEN JÄVLA MANSGRIS!!!

Utåt sett verkar de rätt jämställda. Båda arbetar, de har sina olika uppgifter hemma, det är ju inte så att en av dem gör ALLT.

Visst är det kanske lite av ett extremt exempel, men som sagt, det finns fler och ännu värre par här. Som är kompisar till de jag just beskrev. Som han som vill ha frukost ser upp till och tycker att det ska vara så som de har det, att kvinnorna gör ALLT som inte har med bygga altan att göra. Förhållanden där kvinnorna sliter som djur helt enkelt, medan männen glider omkring med polarna kring grillen.... FY FAN!

VARFÖR idiotförklarar vi kvinnor oss själva OCH våra män? Män har också hjärnor!

De kan visst klara av allt som vi kan. De kan visst hålla reda på tider och storlekar. Det är ju vårt eget fel att vi inte tvingar dem.

Man kan aldrig skylla på andra för hur man blir behandlad - det är vi själva som lär folk hur de kan behandla oss.

Men det är ju pinsamt att behöva låtsas om att man lever i ett ojämställt förhållande med en mansgris... och jobbigt att ta övergångsperioden när mansgrisen ska lära sig att veta hut. Det är ju pinsamt att tänka på under hur många år man har idiotförklarat sin man- men framför allt sig själv.