Många föräldrar är hycklare!

I alla fall föredrar jag att tro att de är det. För det andra alternativet är att någon lobotomerat dem, det vore ju himla trist.

Det finns tydligen en oskriven regel om att man måste vilja vara med sitt/sina barn jämt. Man ska helst skrika ut detta över hustaken också; att man inte kan vara utan sitt/sina barn mer än de två sekunder det tar att gå på toaletten (för jag utgår från att dessa föräldrar trycker på som fan, så att de slipper vara ifrån barnen för länge).

"Vojne vojne nu måste jag åka till jobbet och vara ifrån mina barn i åtta timmar!! Saknar min prins så jag nästan inte kan jobba!"

"Buuäää, nu ska prinsessorna åka till sin andra förälder en vecka, åååh så synd det är om mig som har barnen varannan vecka jag dööööör av saknad redan en minut efter att de har åkt!"

Förbannade hycklare!

För gissa hur mycket gnäll jag har hört genom åren, om hur jobbigt det är att vara hemma med barn under föräldraledigheten? MASSOR av gnäll! Det är såååå jobbigt, ostimulerande, slitigt. Och då snackar vi föräldrar som har varit föräldralediga max ett år.De säger sig LÄNGTA TILLBAKA till jobbet!

Jag känner fler, förutom mig själv alltså, som LÄNGTAR efter barnfri tid! Är vi sämre föräldrar? NEJ! Vi är vuxna människor som har lite fler behov, än att bara vara med våra barn hela tiden. Vi älskar våra barn mer än livet självt, men vi behöver inte vara med dem dygnet runt. Det är inte något kärleksbevis att uttrycka att man inte kan vara ifrån sina barn, snarare ett bevis på mental ohälsa!

Ett annat vidrigt exempel är ju de som påstår sig inte kunna njuta av sin barnfria helgsemester med partnern, för att de saknar barnen så mycket och är sååå oroliga för hur barnen har det utan dem.

Herregud! Barnen överlever utan sina föräldrar några dagar!

Eftersom det finns risk att puckon läser det här, poängterar jag igen att jag verkligen älskar mina barn. Så att inte puckona kan missförstå med vilje.

Jag älskar mina barn!

Men jag saknar dem inte ett skit när jag är ifrån dem. Vare sig det handlar om en dag eller en vecka!

Möjligtvis skulle jag sakna dem efter två veckor, men på ett skönt sätt.. en skön saknad, inte en pockande jagkanintevarautandemlängre-saknad.

Jag oroar mig inte ett skit för hur mina barn har det, när jag sitter med min partner på en restaurang och vi har barnvakt, eller när jag/vi är borta från dem i flera dagar.

Det vore ju idiotiskt! Då kunde jag ju lika gärna vara hemma med dem istället!!!

Till er som håller på och oroar er för barnen så fort ni har barnvakt - skaffar ni verkligen barnvakter ni inte litar på?

Eller tror ni att ni är helt och hållet oumbärliga för era barn?

Långnäsa i så fall. Föräldrar behöver sina barn långt mer än det omvända.

INGEN blir en bra förälder av att vara med barnen jämt och ständigt.

Man blir en bra förälder av att få olika slags stimulans och av att regelbundet få vara helt ensam med bara sig själv. Det kallas att ladda batterierna. Andas ut mellan bajsblöjor och trotshysteriska utbrott. Även föräldrar kan bli utbrända! Utbrända av att inte få en sekunds fri tid, hela tiden vara påkopplade mentalt!

Det är så jävla löjligt att till exempel skriva som status på facebook, varenda jävla gång det är dags att byta barn med partnern man delar dem med, att man nu går åt av saknad och ska tillbringa hela veckan med att nästan dö, tills de kommer tillbaka igen.

Varför skriver man sånt? För att det är politiskt korrekt, för att man vill framstå som en God Förälder.

För jag kan sätta mycket pengar på, att innerst inne andas de lättat ut. Puh! En veckas ledighet! En vecka med visserligen lite saknad, men inte så det blir outhärdligt. En veckas ostörd nattsömn, utan krav på stimulans, utan krav på att laga tre rejäla måltider om dagen.

Gör de INTE det måste de ha blivit lobotomerade.

Det är därför jag hoppas att det bara handlar om hyckleri.