Det dallrar och fluffar lite överallt.

På mig alltså.

Satt skönt och mysigt på bänken vid vår lekpark häromdagen. Solen sken, det var helt underbart!

Fast sedan tittade jag ner.

Vad är det där, tänkte jag.

Det såg ut som två sådana där pizzaspadar, eller vad de heter. Sådana som man använder att köra in stora pizzor med i vedugnar.

Det var mina lår.

De liksom plattade ut sig på bänken, som två vita.. ja, pizzaspadar alltså. Jättestora. Väldigt fluffiga.

Hm.

Två val.

1) Genast börja med kissande hunden och squats, fem gånger om dagen i fem månader.

2) Älska mina mysigt mulliga mjuka lår ännu lite mer.

Vilket är svårast?

Hm.

*tänka tänka tänka*

*Balthazar-moment*

PLING!

Orka och ha tid att träna? Nej! Sååå mycket skönare på alla sätt, både fysiskt och psykiskt, att älska de små.. eeh, stora.. liven till lår!

Problemet med gästboken är löst. :-)

Hjääälp!!!

Bloggplatsen muckar med mig! Jag har aldrig behövt bekymra mig om min gästbok, för inläggen dit publiceras inte utan godkännande.

Fast nu plötsligt så gör de det!!! VAR ändrar jag tillbaka inställningen?!?!?!?

Till er som skrivit där utan att det var meningen att det skulle visas - förlåt! jag visste inte ens att jag hade nya inlägg där, det hade bloggplatsen/min sida glömt att berätta. Den hade godkänt utan mitt medverkande!!!

Har en pågående konversation på facebook, som har fått mig att fundera på detta:

Hur viktigt är sex i ett förhållande?

Själv anser jag att sex ÄR förhållandet. Utan detta, handlar det ju bara om vänskap. Sex är ju anledningen till att man inleder ett förhållande, istället för att nöja sig med djup vänskap. Dessutom är sex ett av våra mest grundläggande behov. Jag tycker det är mycket viktigt.

Vad tycker ni?

Hejhej!

Pussgurkan här igen!

Måste skriva lite om mina två prinsar och två prinsessor! Jag är ju väldigt unik eftersom jag både varit gravid OCH fött barn!!!! Det är inte många som lyckas med det, inte! Så feel free att behandla även mig som en prinsessa, gärna på ärten!

I alla fall. De är sååå söta mina små prinskorvar- och prinsesstårtor! Ujejuj! Ska lägga in en helt egen kategori till dem, där jag skriver som om det är de som skriver, om varje liten detalj i deras vardag. Jag menar, det om något lär väl locka läsare?!?!!

Några händelser från de senaste dagarna i Casa de la Xecute:

M, två år, rapar högt efter maten. Direkt efter säger hon artigt "ussäkka mäjj!" som den väluppfostrade lilla prinsessa hon är.   

E, tre år, är också mycket väluppfostrad. Han blir så enormt tacksam för allt. Ger man honom en kram, säger han "åååååååååh, taaaaaack!" Eller om man ger honom något han tappat på golvet. Och så vidare. Hehehee.

G, fem år, är också väluppfostrad. Egentligen. Fast just nu är allt som bortblåst och jag är för det mesta "dumma, ÄCKLIGA mamma!!!" Idag var jag extra äcklig eftersom jag gjorde fiskpinnar till lunch. En rätt som hon slukade en stor portion av tidigare i veckan, men plötsligt påstår sig inte kunna äta. För den luktar äckligt. Ja, just nu är det mycket som är äckligt.

Men däremellan är hon den sötaste och goaste lilla bakelse som finns!

N, nio år, min lilla kronprins! Tackar förstås alltid för maten och dukar av, och är på det sättet ett så fint föredöme för sina yngre syskon som naturligtvis alltid gör detsamma. Puss på dig älskling!

Tänk att han gått ut lågstadiet nu. Tiden flyger! Konstigt att det inte syns i spegeln, jag ser ju precis likadan ut som för tjugo år sedan!

De flesta av oss människor är ju snälla mot de vi känner. De flesta av oss har också svårt att låta bli att berätta om de goda gärningar vi gör för andra...    

Men om vi istället bara håller käften om det, så känns det ännu bättre!

För när vi inviger andra i vår oerhörda godhet, så förtunnar det litegrann själva upplevelsen. Dessutom kan man undra, om den goda gärningen verkligen var så himla osjälvisk, om det skryts om den efteråt?

Nej, man ska ge för att ge, inte för att få något tillbaka! DET ger riktigt sköna effekter! Håll tyst och njut i fulla drag av att ge! DU vet att du gjort något bra, det räcker och du kan leva länge på det. Veta att du gjorde det bara för gärningens skull, inte för att kunna berätta om det och inhösta beröm.

Nu ska jag dra ett exempel, vilket ju betyder att jag berättar om något bra som jag gör. Hmmm...    

Men i alla fall. Det här tycker jag är en lätt och bra grej att göra, som får mig att må bra: Ibland går jag med barnen på skräpjakt. Vi tar varsin ICA-kasse (det går även bra med kassar från Willy´s, Hemköp, Coop och Konsum, men inte från Lidl, de är för fula. ) Sedan antingen tävlar vi om vem som fyller kassen först med skräp från diken, gator och trottoarer, eller bara letar efter skräpet - det blir ju som en slags skattjakt!

Vi har också en mängd äldre människor som grannar, dem hjälper jag så fort jag får chansen, vare sig det handlar om snöskottning eller att bära hem tunga kassar från bilen. Ja, det finns många saker man kan göra, som får en själv att må bra och som man kan öva sig i att göra utan att sedan berätta om det.

Det finns en film som heter "paying it forward". Den är lite väl sentimental, men har en helt suverän poäng; hjälp andra utan att berätta det!

Mvh

Pussgurkan

Förnekar all kännedom om eventuellt solsting. Nä, jag är helt enkelt egentligen en kreaturssnäll människa och nu ska jag visa det även här på bloggen.

Fast först måste jag skriva av mig om en sak, innan jag kan börja bli sådär riktigt, riktigt menlös och bara skriva om fika, fester och shopping (vilket kommer att bli svårt eftersom jag aldrig fikar, festar eller shoppar.)

Curlade föräldrar.

Alltså bortskämda föräldrar som tycker de har det sååå jobbigt, trots att de är två.

Som lever i en vardag där man kan strunta i disken hela dagen om barnen är extra krävande, eftersom ytterligare en vuxen kommer hem på kvällen och kan ta hand om den. Men som ändå tycker att de har de så jobbigt.

( OBS: Självklart kan alla föräldrar till ett barn och som lever i tvåsamhet ha jobbiga dagar, men det här inlägget handlar inte om dem som "bara gnäller lite ibland", och egentligen fattar att de faktiskt har det jävligt bra.)

Som lever i en vardag där de har någon att dela bekymren och glädjeämnena kring barnen med, där de är två om de ekonomiska bördorna. Men ändå tycker att de har det såååå jobbigt.

Som lever i en vardag med två, tre barn och tycker att det är krävande att vara föräldraledig ett år, tills partnern tar över och de själva får mer vuxenkontakt igen.

Som lever i en vardag där det finns två som kan ta med barnen till BVC, som kan ta konflikter, som kan ta trotsåldersutbrott medan den andra får vila sig en stund. Där man kan turas om att ha sovmorgon, turas om att vara den som tar hand om nattvakna barn.

Helt enkelt jävligt bortskämda  föräldrar! Vad jag tycker om föräldrar som har bara ett barn, är två stycken friska, vuxna hemma, men ÄNDÅ gnäller, det har jag förmodligen redan gjort mer än klart. Fy fan för dem!

Till alla som anser sig ha det besvärligt på dagarna med barnen, tills partnern kommer hem; läs detta:

http://aretsmama.bloggplatsen.se/2010/06/07/3081947-kanske-har-jag-bara-en-dalig-hardag/

Läs och skäms! Och om ni har mage att INTE skämmas, så skäms jag åt er, å era vägnar....

Just det. Jag, Xecute, ska bli snäll. Det är ju för fan sommar.

Jag ska bara skriva snälla och menlösa saker som inte retar upp en enda felstavande fjortisbloggare. Jag ska sluta provocera, börja stryka medhårs. Skriva fint om barn och föräldraskap och kanske lite om vädret också.

På tal om vädret så var det väldigt regnigt idag. Men det är ju jättebra för gräset, blommorna och träden!

Kanske borde byta nick nu. "Xecute" känns lite för hårt och tufft. Funderar på "Pussgurkan". Ja, det får det bli.

Pussisar och kramisar på er!

Mvh Pussgurkan