Att bo i radhus känns ibland som den mänskliga motsvarigheten till att vara burhöna. Man bor trångt och alla kan se och höra en, hela tiden.

Vi hörs nog särskilt väl, eftersom min man är en fönsteröppnare. Så fort han är hemma, öppnar han fönster, oavsett årstid. Ovanpå det har vi ett tjog barn som springer in och ut genom ytterdörren och dörren till baksidan, utan att stänga efter sig...

Det är därför jag är lite sur över att kärlek inte hörs.

Alla lär höra när vi är arga. När jag står på det översta trappsteget och vrålar. Men vägen dit, den hördes inte.

(Visst, jag hoppar ofta över en del trappsteg... för det finns ju saker jag har sagt tusen gånger redan innan, och som inte kräver trappan alls. För barnen vet, mycket väl, att så där får de inte göra eller säga. De vet redan, att det de gör eller säger kommer att framkalla mammas ilska.)

Vi syns och vi hörs, men ingen mer än jag vet hur vår vågskål ser ut.

Kärlek varken syns eller hörs.

När jag blir så arg att hela området skakar, är det ju bara jag som vet att det är helt okej, eftersom den andra skålen är överfull.

Ibland har jag lust att gå runt med en skylt i pannan med texten: OBS! Vår våg väger alltid över på kärlekssidan!

För det är ju så, att så länge det väger över på plussidan, så är det helt okej med konflikter, bråk och irritation. Ja, det är faktiskt sunt för barn att se, att det inte bara är de som känner negativa känslor och blir jättearga. Se att det inte är något konstigt eller onormalt eller förbjudet.

Ös kärlek över barnen, ta på dem, smek dem, så fort du kommer åt - det fungerar som impregnering!

Jag älskar att röra vid mina barn och jag talar ofta om för dem hur mycket jag älskar dem. Hur fina människor de är, hur mycket de är värda.

Jag blir arg många gånger om dagen på mina barn också. Säkert minst lika många gånger som de i sin tur är arga på varandra eller på mig. 

Men alla i vår familj vet och känner hur mycket vi älskar varandra!

Det hörs bara inte lika mycket...