"Kvinnodagen har spelat ut sin roll och tas inte på allvar längre. Det känns nästan förnedrande för mig som kvinna att en enda dag på året ska vara vikt åt kvinnorna - i synnerhet eftersom kvinnorna utgör 51 procent av jordens befolkning. Det är inte sådana här dagar som förbättrar kvinnans situation i världen, utan ett dagligt arbete med opinionsarbete, uppoffringar och lagstiftning."

/Elisabeth Höglund

Kära Elisabeth, du har så rätt. Det är faktiskt förnedrande. Finns det en internationell mansdag? Är resten av årets dagar mansdagar? 

Jag tror på eget ansvar. Männen befinner sig på topparna inom alla områden - men vi kvinnor skulle faktiskt kunna göra mycket mer för att peta ner dem därifrån.

Det börjar med människan som kikar tillbaks på dig i spegeln. Om alla tjejer började med sig själva, på det privata planet och det egna yrkesplanet - tänk vilket effekt det skulle få. Börja med att kicka ut mansgrisarna, börja med att se till att ALLA kvinnor på den egna arbetsplatsen strejkar. Till exempel.

Nej, nu är det dags för frukost. Man blir hungrig av att tycka en massa.   

Idag är det den internationella kvinnodagen. Kvinnor kan! Åååh, tjejer, åååh tjejer, vi måste höja våra röster för att höööraaaas!

Jag höjer min röst för att försöka få tjejer att sluta leka mammor åt sina vuxna, manliga partners. För att vara mer exakt: Vuxna män som vägrar ta hand om sina barn.

För ett litet tag sedan såg jag något på Facebook som verkligen gjorde mig jätteglad: En ytlig bekant till mig hade äntligen avslutat sitt förhållande med ett pucko som vägrade ta gemensamt ansvar för deras gemensamma dotter. Hon fick nog till sist. Men vägen dit var tyvärr alldeles för lång (om någon frågar mig...    )

Den här tjejen är rätt ung, killen också; 25 år. De var jättekära, det var hjärtan kring namn på MSN och så vidare. Han med en jobbig barndom och struligt liv i bagaget, en "värsting" med mängder av problem att hantera. Hon en tuff tjej som "fick ordning på honom". Fast... det blev inte det mest jämlika förhållandet. Han arbetslös. Hon jobbade närmast dygnet runt på sina två olika arbetsplatser. Men visst, man kan väl inte alltid rå för att man är arbetslös.

Men så blev hon gravid. Lycka! Det var bara det att hon var tvungen att fortsätta jobba som ett svin under hela graviditeten, en ytterst jobbig sådan. Höggravid med en kropp som knappt fungerade slet hon på.

När barnet väl föddes visade det sig att killen inte var särskilt förtjust i att vara ensam med det. Eller ta hand om det överhuvudtaget, när han inte själv hade lust, ork och kunde slita sig från det roliga han höll på med. Hon bytte blöjor. Hon tog hand om gråt och skrik och matning (flaska). Hon var till och med tvungen att ofta skaffa barnvakt när hon började jobba igen! Barnvakt - fastän pappan till barnet fanns tillgänglig, i det gemensamma hemmet! Det är sådant som får tant Peppar att bli pissförbannad...

Det fortsatte ändå ett bra tag på samma sätt. Självklart var hon tvungen att börja jobba snart igen, för att kunna försörja sig själv, barnet och dess pappa. Men till sist fick hon nog. Till sist. Bättre sent än aldrig i alla fall...

På sajten Familjeliv.se finns massor av liknande exempel på tjejer som låter sig behandlas som... ja, skit rent ut sagt, av sina killar. Män är de inte, oavsett ålder.

Varför stannar man som tjej kvar när man har barn med en totalt inkompetent idiot?

Argumenten kan låta så här:

1. "Men jag älskar ju honom".

2. "Men han är ju så bra på andra sätt".

3. "Men han kan inte rå för det, han hade en hemsk barndom!"

4. "Men vi har ju barn tillsammans, då kan jag inte bara lämna honom".

Och? OCH????

1. Jaha, du älskar honom. Men han älskar uppenbarligen inte dig. Du är däremot väldigt bekväm att ha som mamma till hans barn eftersom du låter honom slippa de jobbiga delarna.

2. Jaha? Alla människor har väl bra sidor - men att behandla sin partner som skit, det borde inte kunna uppvägas av ett i övrigt trevligt sätt. Den man älskar ska man respektera, vilja väl och behandla som rent guld! Man ska med självklarhet avlasta varandra och ta hand om varandra!!

3. Jaha - och? En trist uppväxt är ingen som helst ursäkt för att bete sig som en bortskämd egoist, ett svin och en idiot resten av livet. Get over it. Så föräldrarna knarkade och stängde in honom i en garderob hela dagarna? Jaha? Är det en ursäkt för att inte ta hand om sitt eget barn och sin egen livspartner? NEJ!

4. Jo, det är precis det som är det vettigaste att göra. Innan du har blivit helt knäckt och inte heller kan ta hand om varken dig själv eller ditt barn. En bra förälder är en förälder som respekterar sig själv, älskar sig själv och tar hand om sig själv. Att tillåta sig att leva med en omogen barnunge som skiter i en ger i slutänden en arg, bitter, trött, ledsen, sorgsen mamma. Dessutom lär barn av vad de ser och växer upp med. Att stanna kvar är alltså samma sak som att lära sitt barn att det är helt okej att vara dörrmatta åt en man.

Let´s face it: Det är inte vidare smart att skaffa barn med någon som har eller har haft allvarliga problem. Det finns preventivmedel, men tyvärr finns det inga preventivmedel mot tjejers naiva förhoppningar om att kunna ändra på killarna, att de någon gång kommer att skärpa till sig och bli bättre.

"Jaja, det är så lätt att döma, om man inte själv varit i den situationen och blablablablablablabblabalblabla...................

."

Jajemen, det är lätt att döma ut idioter!  Särskilt eftersom jag själv för snart tio år sedan var puckad nog att skaffa barn med just en sådan kille jag har beskrivit här. (Han är för övrigt fortfaranade en kille, trots att han fyllt fyrtio.)

Just nu lyssnar jag samtidigt på min äldste son, som spelar Wii med sina kompisar. De har roligt. Han är glad.

Hade jag stannat kvar hos hans biologiska pappa (som under de här tio åren har haft en mängd återfall...) hade han förmodligen inte varit lika glad. För då hade jag varit ett vrak. Nu lever han istället med två vuxna människor som tar hand om varandra i den jobbiga vardagen (trots att vi inte längre är ett par). Just precis nu, till exempel, är småbarnen på utflykt med sin pappa - för att jag ska få lite andrum och softa ett tag. Igår var det han som var ledig och drog till Stockholm på konsert efter att jag haft sovmorgon.

En solskenshistoria som jag också följt via Facebook, är den om killen med grav ADHD (plus andra väldigt svårdiagnostiserade problem från samma kategori) - som nu mot alla odds faktiskt lever ett bra liv och just fått barn, och som verkar vara en toppenpappa. En pappa som är en lika självklar förälder som mamman. Härligt! Det visar att man kan om man vill, och att killar som inte "kan" egentligen bara inte vill... it´s that simple.

Snälla söta rara gulliga tjejer med puckokillar out there - lägg ner! Skaffa ett bättre liv utan dem! Era barn kan ändå ha en bra, nära och djup relation till sina pappor, utan att ni är dörrmattor åt dem!

Radion stod på i köket och skvalade. Plötsligt urskiljde sig en mening med kristallklar tydlighet.

"Är kärnfamiljen ett fängelse? Ja, det kanske är så."

Jag vet inte vem jag citerar eller från vilket program. Men personen har rätt.

Borde brodera en väggbonad till köket. "Fängelse, ljuva fängelse". Med en sol på blå himmel, svensk flagga på stång, en röd stuga med jättehögt Kumlabunkernliknande stängsel runt och så blommor förstås. 

Ibland kan man få permission. Som igår till exempel. Då fick jag permis för att kunna delta i en sammankomst hos vänner. Tyvärr var permissionstiden kortare än evenemanget så att jag var tvungen att återvända till cellen innan festen var slut. Men hellre en kort permission än ingen alls!

Jag klagar inte alls. Fängelser är otrevliga ställen, det vet jag med säkerhet efter att ha besökt Kumlabunkern några gånger när jag jobbade som reporter.

Kärnfamiljsbunkern är tvärtom ett mycket angenämnt fängelse. Ett helt självvalt fängelse fullt av interner som jag älskar mer än livet. Om jag skulle bli frisläppt skulle jag kedja fast mig och vägra ge mig av.

Visst är det mycket som är jobbigt med att vara fånge:

Jag ser ytterst sällan andra omgivningar än de absolut närmsta. Jag träffar ytterst sällan andra människor än de interner jag bor med. Jag kan inte utföra de enklaste sysslor innanför eller utanför cellens väggar utan att släpa på fyra barnbojor. Barnbojor är också mycket, mycket, mycket tyngre än vanliga bojor!  Sammanlagt väger de nästan 90 kilo.   

Å andra sidan är det ännu mycket mer som är trevligt med att vara fånge:

KÄRLEK i massor. Kramar, pussar. Delad glädje och sorg, ilska och lycka.

Mening och mål, utmaningar - både fysiska, mentala, känslomässiga. I det här fängelset behöver jag aldrig ha tråkigt eller känna att livet är meningslöst och innehållslöst...    

Ännu en känd skådespelare tog livet av sig i veckan. Emil Forselius. En skådis som spelat tillsammans med Johanna Sällström - som också tog livet av sig.

Båda lämnar små barn efter sig.

Vilken egoism. Självmord är verkligen höjden av egoism! Vilka idioter!

Hur dåligt man än mår, så tar man f*n inte livet av sig. Speciellt inte om man har barn. Men även om man inte har barn, har man förmodligen föräldrar!

Jag skiter i hur deprimerade de var, fullständigt. Det finns inga ursäkter. INGA URSÄKTER!

En kvinna som pussar på ett lamm. Vad har det med självmord att göra?

Kvinnan på bilden är min mamma. Hon tog livet av sig den 9:e maj 1997. Det finns inga ursäkter för att hon lämnade efter sig tre barn och två föräldrar som för alltid får leva med sorgen. Att hon blivit våldtagen tre gånger är inte en ursäkt. Att hon levt med alkoholism är ingen ursäkt. Att hon efter skilsmässa levde närmast utfattig är ingen ursäkt. Hennes liv var tufft, hårt, svårt, sorgligt, jobbigt, hemskt - absolut. Fruktansvärt ibland, till och med.

Men ingen ursäkt.

Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne *broderar*

Nämen så trevligt! Ett solarium, ja, det är finemang det! *rättar till knälånga blommönstrade kjolen*

Ja, tänk, snart är det vår och lite färg skulle sitta fint i lilla ansiktet. Det är ju så tjusigt att vara brun! *rör om i kaffekoppen med äkta silversked*

Tänk, jag minns en vän som solade solarium en gång i veckan, sedan hon var tonåring faktiskt. Ujejuj, hon var då alltid så fräsch och brunbränd!

Men se, kan man tänka sig! Nu när hon snart fyller 35, ser hon ut som en sadelväska med ögon! Ja jujejuj så det kan bli...

Ja kära nån, man kan faktiskt inte tro att människan är 35 år. Snarare gissar man på femtiofem. Di däringa solarierna, di sliter på en. Som att lägga sig i en maskin för snabbare åldrande med fuleffekt på köpet. Ujejuj. *sörplar lite kaffe*

Nä, jag tror jag struntar i solariet. En vill ju inte se 30 år äldre ut i onödan. Å rynkor har jag redan så det räcker - en framsolad läderhud skulle bara förvärra saken.

Lite kaffe, någon?

För ett tag sedan dissade jag Rättvik rätt hårt. Så nu tänkte jag vara rättvis och även dissa min egen stad.

Örebro.

Bjutiful! Örebro är en VACKER stad! Som har en svamp. Ett slott. En svart å.

Ett universitet. Ett universitetssjukhus. En stadspark. Ett konserthus. Bland mycket annat.

Universitetet. Tack gode Gud för att högskolan fick bli universitet! Så att ännu fler människor flyttar hit/befinner sig här nästan året runt. Människor från andra delar av Sverige, som fungerar som motvikt mot Örebroarnas välkända faiblesse för likriktning. Här ska nämligen alla helst se exakt likadana ut. Man blir lätt lite yr i huvudet när man går över stan. Tycker att man ser samma person hela tiden, klonad i massupplaga.

Vy över stan från Svampen

Dialekten är... illa! ILLA! Tyvärr kan jag inte skriva som det låter. "Men tjeeenareee, hur ääää´räää? Ska vi fiiiiiiiika?". Ju längre söderut i Närke man kommer, desto värre blir det. Eller vänta, fel. Jag menar österut och västerut. Åker man söderut blir det ju faktiskt bara bättre. Men på närkeslätten, bland grisarna och kossorna, där behövs hörselskydd! Till exempel där jag bor. Jag bor nämligen inte längre centralt, utan en bra bit utanför Örebro. Mot Kilsbergen. Mot Karlstad. Mot Oslo. Nästan varje gång jag står i kön på ICA får jag ont i mina känsliga hörselgångar.

"Men tjeeeeenareee! Hur gårä mä kökä? Fåårniiiiiii nån ååårniiiiiiiiiing på´t?"

(Här på "landet" pratar folk nästan uteslutande om sina husrenoverings/inredningsprojekt alternativt samma saker fast  på tomten.)

Utsikt från USÖ.

Örebro artar sig dock. Antalet restauranger, pubar, krogar, växer. Utelivet blomstrar. Tack vare universitetet. Stan växer. Det grejas och fixas och för att snygga till. Ujejuj vad di donar! Dä ä kullerstenar å dä ä dä ena å dä andra, blommer å lila bussar å.. ja, en vet inte vad en ska sääääja, män fiiiint blirä!

Ja ujejuj. Jag gillar Örebro. Jag bor ju här, just för att jag gillar stället. Trots att det måste vara Jantes hemstad också. Man ska inte tro att man är nåt utöver det vanliga. Eller överhuvudtaget. Man ska se ut som alla andra, varken mer eller mindre eller olika eller utstickande. Här härskar medelsvensson. Som har som har som lördagsnöje att sminka upp sig och åka till Mariebergs jättestora köpcentrumområde och shoppa.

Herregud.

Men vackert är det! Örebro är ju en handelsstad, inte en industristad som byggdes upp på fem minuter a´la Borlänge. En gammal, gammal stad. Det både syns och känns. Så jag bor kvar, och tar på hörselskydden och skygglapparna när jag ska shoppa.

Har absolut inget att säga idag. Nada. Nothing, nicht, ikke noget.

Så jag tänkte prova på att falukorvsblogga lite:

Jaha. Då har man varit tur och retur till dagis för andra gången idag. Med tre barn i släptåg, en tung barnvagn, en tung bob. Ett barn som inte vill sitta i något av fordonen utan gå själv. Fast åt fel håll eller inte alls. Ett barn som vill åka hela tiden, även i de tyngsta uppförsbackarna. Men vi kom fram, och hem igen. Båda gångerna faktiskt! Jag tvivlade på det under färderna, men jag överlevde. Mot alla odds. Dyngsur av svett.

Svett... borde nog duscha nu. Ska jag duscha nu, med tre barn i badkaret samtidigt som mig, eller ska jag duscha ikväll när de lagt sig, helt ensam i duschen? Svår fråga. Hmm... väger för och emot. Kommer det hit några idag? Nej. Ska jag träffa människor utanför hemmet? Nej. Aaaah, då blev det lätt. Duscha ikväll! Barnen får stå ut med min härliga doft. Kanske kan ta en raggardusch i parfym.

Jodå, så är det. Jomenvisst serru. Jahopp. Här kommer M. Hon vill trycka på alla knappar på de två skrivarna/scannrarna som står här bredvid mig. Det är kul. Då lyser det, blinkar och låter. Jättekul.

Tidigare idag stoppade E in en stor bit av en krita i ena näsborren. Han har dille på att stoppa in saker i hål nämligen. Den var inte lätt att få ut. Var nära att jag plockat med mig ungen till hans pappas jobb... (Öron- näs- och halskliniken...     )

Igår stoppade han saker i toaletterna. Men jag ska bespara er detaljerna. Det blev äckligt, om man använder en underdrift.

Jodå. Så är det. Visst serru. Fint väder idag.

Nej tack, helst inte.

Jag är förälder, inte kompis.

Om jag skulle hjälpa mina barn att leka jämt och ständigt - hur skulle de då ha lärt sig att sysselsätta sig själva?

För många år sedan (ungefär tusen), när jag hade bara ett barn, gällde samma sak. Då hade jag en väninna, med en dotter i samma ålder som min son. Hon hade lekt, konstant, med ungen sedan hemkomsten från BB. "Det är ju så roligt!"

Ja visst är det kul att gulla och leka med små bebisar. Men bebisar växer... 

Inte så svårlekt

När våra barn fortfarande var mellan ett och två år, tyckte hon fortfarande att det var kul att leka med dottern, tydligen hade hon en massa tid till det också.

Men sedan.

"Jag blir galen, hon är på mig hela tiden! Jag får ingenting gjort, jag måste leka med henne, hon kan inte leka själv alls!"

Ja, ja. Som man sår får man skörda. 

Det verkar som om ganska många föräldrar har fått den felaktiga uppfattningen att man måste leka med sina barn. Går omkring med dåligt samvete för att de inte leker tillräckligt mycket, tillräckligt ofta. Alternativt faktiskt sysselsätter barnen hela tiden. Undrar hur Sverige skulle se ut idag om den uppfattningen hade funnits längre bak i tiden. Undrar hur långt vi hade kommit i vår utveckling. Ingen hade ju haft tid till annat än att leka med sina barn, för att de inte, huga huga, skulle ha TRÅKIGT!

Nu kanske någon tycker synd om mina barn, för att jag inte leker med dem.

Fast jag gör massor av saker som barnen tycker är roliga, som jag kan göra samtidigt som jag håller på med annat.

Med den här på huvudet får jag glada barn

Till exempel händer det inte sällan att jag klär ut mig, när barnen också gör det. Det tycker de är megaroligt. Det räcker att jag går omkring och ser ut som en Drottning, jag behöver inte engagera mig fullständigt och lägga ner allt annat jag ska göra. Det går jättebra att diska i drottningkläder, att dammsuga och låtsas utdela drottninglika order till fiktiva tjänare.

Musik är en annan lätt grej. Man kan dansa runt i lägenheten istället för att gå dit man ska, och på vägen till och från tvättmaskinen ta ett snurrvarv med någon av de mindre invånarna.

Lite bus på väg mellan "måstena"

Jag bygger gärna upp kojor som barnen kan leka med, eller sätter ihop en fantastiskt snillrik tågbana - som de sedan leker med, utan mig. Men självklart har jag en kommunikation med dem under tiden de leker, om de vill det.

Ofta håller jag på i köket medan barnen leker i lekrummet. Och får ropa ganska högt för att de ska höra vad jag säger när jag "är med och leker" meddelst prat. Men det fungerar jättebra. "Mamma, jag bakar en tårta till dig!" "Åh vad gott, jag är riktigt hungrig"......

De leker själva. Men jag var bjuden på snabblunch.

Det jag vill få fram är att det finns ett sätt att slippa leka utan att vara totalt frånvarande, ett sätt som ger barnen kontakt och bekräftelse men samtidigt inte är jättetrist och tar eoner av tid (vuxna har de facto en hel del "måsten", trots att jag är emot uttrycket och försöker hålla nere dessa).

Min favorit är sång. Det är det roligaste och lättaste sättet att vara med barnen utan att leka. Att gå omkring och sjunga. Den som vill sjunger med. Det är något de verkligen tycker är kul.   

Små barn måste man ju leka med till viss del. Man måste sitta ner en stund då och då för att hjälpa dem träna motorik med klossarna till exempel. Men att sitta där hela tiden, det är att göra barnen en stor björntjänst. Ju mer de får leka för sig själva, ju mer utvecklas förstås deras egen fantasi och påhittighet.  

Ett par snygga skor, så är han nöjd

Även små barn kan ha jätteroligt för sig själva. De kan sitta hur länge som helst med sina favoritgrejer och det är inte ett dugg synd om dem för att de inte har en uttråkad, lidande förälder bredvid sig...

Elias har roligt. Jag lider.