Idag är det den internationella kvinnodagen. Kvinnor kan! Åååh, tjejer, åååh tjejer, vi måste höja våra röster för att höööraaaas!

Jag höjer min röst för att försöka få tjejer att sluta leka mammor åt sina vuxna, manliga partners. För att vara mer exakt: Vuxna män som vägrar ta hand om sina barn.

För ett litet tag sedan såg jag något på Facebook som verkligen gjorde mig jätteglad: En ytlig bekant till mig hade äntligen avslutat sitt förhållande med ett pucko som vägrade ta gemensamt ansvar för deras gemensamma dotter. Hon fick nog till sist. Men vägen dit var tyvärr alldeles för lång (om någon frågar mig...    )

Den här tjejen är rätt ung, killen också; 25 år. De var jättekära, det var hjärtan kring namn på MSN och så vidare. Han med en jobbig barndom och struligt liv i bagaget, en "värsting" med mängder av problem att hantera. Hon en tuff tjej som "fick ordning på honom". Fast... det blev inte det mest jämlika förhållandet. Han arbetslös. Hon jobbade närmast dygnet runt på sina två olika arbetsplatser. Men visst, man kan väl inte alltid rå för att man är arbetslös.

Men så blev hon gravid. Lycka! Det var bara det att hon var tvungen att fortsätta jobba som ett svin under hela graviditeten, en ytterst jobbig sådan. Höggravid med en kropp som knappt fungerade slet hon på.

När barnet väl föddes visade det sig att killen inte var särskilt förtjust i att vara ensam med det. Eller ta hand om det överhuvudtaget, när han inte själv hade lust, ork och kunde slita sig från det roliga han höll på med. Hon bytte blöjor. Hon tog hand om gråt och skrik och matning (flaska). Hon var till och med tvungen att ofta skaffa barnvakt när hon började jobba igen! Barnvakt - fastän pappan till barnet fanns tillgänglig, i det gemensamma hemmet! Det är sådant som får tant Peppar att bli pissförbannad...

Det fortsatte ändå ett bra tag på samma sätt. Självklart var hon tvungen att börja jobba snart igen, för att kunna försörja sig själv, barnet och dess pappa. Men till sist fick hon nog. Till sist. Bättre sent än aldrig i alla fall...

På sajten Familjeliv.se finns massor av liknande exempel på tjejer som låter sig behandlas som... ja, skit rent ut sagt, av sina killar. Män är de inte, oavsett ålder.

Varför stannar man som tjej kvar när man har barn med en totalt inkompetent idiot?

Argumenten kan låta så här:

1. "Men jag älskar ju honom".

2. "Men han är ju så bra på andra sätt".

3. "Men han kan inte rå för det, han hade en hemsk barndom!"

4. "Men vi har ju barn tillsammans, då kan jag inte bara lämna honom".

Och? OCH????

1. Jaha, du älskar honom. Men han älskar uppenbarligen inte dig. Du är däremot väldigt bekväm att ha som mamma till hans barn eftersom du låter honom slippa de jobbiga delarna.

2. Jaha? Alla människor har väl bra sidor - men att behandla sin partner som skit, det borde inte kunna uppvägas av ett i övrigt trevligt sätt. Den man älskar ska man respektera, vilja väl och behandla som rent guld! Man ska med självklarhet avlasta varandra och ta hand om varandra!!

3. Jaha - och? En trist uppväxt är ingen som helst ursäkt för att bete sig som en bortskämd egoist, ett svin och en idiot resten av livet. Get over it. Så föräldrarna knarkade och stängde in honom i en garderob hela dagarna? Jaha? Är det en ursäkt för att inte ta hand om sitt eget barn och sin egen livspartner? NEJ!

4. Jo, det är precis det som är det vettigaste att göra. Innan du har blivit helt knäckt och inte heller kan ta hand om varken dig själv eller ditt barn. En bra förälder är en förälder som respekterar sig själv, älskar sig själv och tar hand om sig själv. Att tillåta sig att leva med en omogen barnunge som skiter i en ger i slutänden en arg, bitter, trött, ledsen, sorgsen mamma. Dessutom lär barn av vad de ser och växer upp med. Att stanna kvar är alltså samma sak som att lära sitt barn att det är helt okej att vara dörrmatta åt en man.

Let´s face it: Det är inte vidare smart att skaffa barn med någon som har eller har haft allvarliga problem. Det finns preventivmedel, men tyvärr finns det inga preventivmedel mot tjejers naiva förhoppningar om att kunna ändra på killarna, att de någon gång kommer att skärpa till sig och bli bättre.

"Jaja, det är så lätt att döma, om man inte själv varit i den situationen och blablablablablablabblabalblabla...................

."

Jajemen, det är lätt att döma ut idioter!  Särskilt eftersom jag själv för snart tio år sedan var puckad nog att skaffa barn med just en sådan kille jag har beskrivit här. (Han är för övrigt fortfaranade en kille, trots att han fyllt fyrtio.)

Just nu lyssnar jag samtidigt på min äldste son, som spelar Wii med sina kompisar. De har roligt. Han är glad.

Hade jag stannat kvar hos hans biologiska pappa (som under de här tio åren har haft en mängd återfall...) hade han förmodligen inte varit lika glad. För då hade jag varit ett vrak. Nu lever han istället med två vuxna människor som tar hand om varandra i den jobbiga vardagen (trots att vi inte längre är ett par). Just precis nu, till exempel, är småbarnen på utflykt med sin pappa - för att jag ska få lite andrum och softa ett tag. Igår var det han som var ledig och drog till Stockholm på konsert efter att jag haft sovmorgon.

En solskenshistoria som jag också följt via Facebook, är den om killen med grav ADHD (plus andra väldigt svårdiagnostiserade problem från samma kategori) - som nu mot alla odds faktiskt lever ett bra liv och just fått barn, och som verkar vara en toppenpappa. En pappa som är en lika självklar förälder som mamman. Härligt! Det visar att man kan om man vill, och att killar som inte "kan" egentligen bara inte vill... it´s that simple.

Snälla söta rara gulliga tjejer med puckokillar out there - lägg ner! Skaffa ett bättre liv utan dem! Era barn kan ändå ha en bra, nära och djup relation till sina pappor, utan att ni är dörrmattor åt dem!