Radion stod på i köket och skvalade. Plötsligt urskiljde sig en mening med kristallklar tydlighet.

"Är kärnfamiljen ett fängelse? Ja, det kanske är så."

Jag vet inte vem jag citerar eller från vilket program. Men personen har rätt.

Borde brodera en väggbonad till köket. "Fängelse, ljuva fängelse". Med en sol på blå himmel, svensk flagga på stång, en röd stuga med jättehögt Kumlabunkernliknande stängsel runt och så blommor förstås. 

Ibland kan man få permission. Som igår till exempel. Då fick jag permis för att kunna delta i en sammankomst hos vänner. Tyvärr var permissionstiden kortare än evenemanget så att jag var tvungen att återvända till cellen innan festen var slut. Men hellre en kort permission än ingen alls!

Jag klagar inte alls. Fängelser är otrevliga ställen, det vet jag med säkerhet efter att ha besökt Kumlabunkern några gånger när jag jobbade som reporter.

Kärnfamiljsbunkern är tvärtom ett mycket angenämnt fängelse. Ett helt självvalt fängelse fullt av interner som jag älskar mer än livet. Om jag skulle bli frisläppt skulle jag kedja fast mig och vägra ge mig av.

Visst är det mycket som är jobbigt med att vara fånge:

Jag ser ytterst sällan andra omgivningar än de absolut närmsta. Jag träffar ytterst sällan andra människor än de interner jag bor med. Jag kan inte utföra de enklaste sysslor innanför eller utanför cellens väggar utan att släpa på fyra barnbojor. Barnbojor är också mycket, mycket, mycket tyngre än vanliga bojor!  Sammanlagt väger de nästan 90 kilo.   

Å andra sidan är det ännu mycket mer som är trevligt med att vara fånge:

KÄRLEK i massor. Kramar, pussar. Delad glädje och sorg, ilska och lycka.

Mening och mål, utmaningar - både fysiska, mentala, känslomässiga. I det här fängelset behöver jag aldrig ha tråkigt eller känna att livet är meningslöst och innehållslöst...