Byfånar brukar kunna urskiljas ur mängden på cirka två sekunder. De brukar både synas, höras och luktas på lång väg.

Det samhälle vi flyttade ifrån i år var begåvat med inte mindre än två av den sorten. Den ena stank så det knappt gick att stå i samma kö i affären, hur långt ifrån man än befann sig. Den andra cyklade omkring med gul keps och pratade med allt och alla som andades. Den som luktade värst bodde i ett förfallet (alltså riktigt förfallet, med trasiga fönsterrutor och delvis sviktande tak) hus bredvid skolan. Ett riktigt ödehus, bortsett från att det alltså inte var öde.

Här i det "nya" samhället verkar det inte finnas några! Konstigt! Jag trodde det var närmast olagligt att ett samhälle inte har åtminstone en.

Det finns i alla fall ett gäng udda figurer, men de är väl kamouflerade.

ICA Supermarket öppnar klockan nio varje morgon, och jag brukar ofta åka dit direkt efter att jag lämnat av alla barnen på skolan/dagis. Jag brukar få vänta fem-tio minuter innan de öppnar, för det är ju ingen idé att åka hem emellan. Så jag sitter där i bilen och filosoferar och tittar på andra som också väntar på att affären ska öppna.

I början reagerade jag inte på männen som oftast var där före mig och väntade. Men efter ett tag noterade jag att de inte bara kom väldigt tidigt och väntade, frivilligt, utan ofta inte alls skulle handla i affären. Nej, de går in och sätter sig vid borden som står vid tipset, sitter där och tjålar med varandra. Det är inte ovanligt att jag har glömt att handla något på morgonen så att jag tar en till vända efter hämtningen av barn på skola/dagis - och då brukar de sitta kvar där. Eller utanför.  

Ibland kommer bara en eller två ur gänget och då pratar de med vem som helst som råkar gå förbi. Eller förresten, inte vem som helst. De har aldrig börjat prata med mig, för jag är ju ny och okänd. Men personalen på ICA får prata, och kunder som uppenbart är stammisar och infödingar. Oftast lite äldre.

Jag är sååå nyfiken på det här gänget av män! Jag vill veta allt om dem! Varför de hamnade där på stolarna vid tipset och resten av deras livshistorier. Vad hände? Varför hände det? Och vad ska jag kalla dem? Man måste ju stoppa ner alla människor i fack, och de här personerna platsar inte riktigt i byfånefacket.

Men inte i facket för Svennebananer heller. Ett mysterium! Som i Sysselstad!

Jag blir distraherad av rampljusets olika knasiga meddelanden. Hade tänkt skriva något mycket allvarligt och seriöst dagen till ära (det är ju faktiskt torsdag!) men känner att det inte är någon idé att ens försöka. Huvudet är redan fullt av andra frågor, skapade av rampljuset. Till exempel, varför skriver så många att man ska titta in på deras blogg, läsa, kommentera och följa?

Förstår de inte att det snarare är avskräckande än lockande? Förstår de inte att de avslöjar hur fantasilösa deras bloggar är, genom att göra så fantasilös och korkad reklam för sig själva?

Ja, det var bara en av alla de frågor som surrar som spyflugor i huvudet.

Igår fastnade jag på twitterkroken, men jag sprattlar fortfarande i ren förvirring. Varför får jag upp sånt som Svenne Svensson har twittrat om, som jag fullständigt skiter i, när jag inte ens "följer" Svenne Svensson?!? Det funderade jag ett tag på, tills jag noterade att alla Svenne Svenssons twitterinlägg hade taggat Jonas Gardell. Som jag följer. Alltså måste jag tydligen läsa inte bara vad Jonas själv skriver, utan allt som alla andra svennebananer skriver OM honom? Knasigt!

Gardell, han tycker att Juholt ska bytas ut snabbare än kvickt. Självklart håller jag med. Jag håller med i det mesta Jonas Gardell säger. Jonas Gardell är nästan Gud för mig. Lady GaGa är som en Jesus i mitt liv. Amen!

(Varför Gardell nästan är Gud och Gaga nästan är Jesus orkar jag inte förklara just nu. Gäsp.)

Jomenvisst, så är det.... förresten, ni vet den där serien som utspelade sig på sjuttiotalet och som Mila Kunis och Ashton Kutcher var med i? Just precis, den. Jag har alltid tyckt att det var märkligt att Kutcher ansågs som en prettyboy, jag tyckte han var totalt osnygg. Men sedan en sommarkväll efter en lång dag på jobbet, ensam och uttråkad, hyrde jag en film som även han var med i. Då fick jag någon slags uppenbarelse och dregglar numera av att bara se namnet i skrift. Ashton Kutcher. Dreggel. Snygg - men puckad. En kille som får Demi Moore på fall, trots att han är en liten pojke rent åldersmässigt, borde ha kunnat hålla sig ifrån att sätta på andra  - att det dessutom tydligen var Blinda Trosing-blondiner han föll för, ökar inte credden hos mig. Så jag är rätt irriterad på att jag måste hålla på och dreggla på denna puckade pojke. "Somebody please sedate me!!!!"    (Fattade ni inte den? Hur kan ni ha glömt detta fantastiska ögonblick i Greys Anatomy?!?!?)

Christina Yang, hon är också som en Jesusgestalt. Kan man tillbe mer än en Jesus? Man får ju inte hava andra Gudar. Om någon som har koll på det läser detta, snälla svara! Vill ju inte hamna på fel sida av rymden när jag dör.

En del undviker tråkiga måsten och borden genom att istället titta på TV eller ta en dusch. Jag undviker dem genom att blogga, hänga på fäjsboken och twittra. Det kanske vore schysstare att undvika trista grejer utan att för den skull pladdra sönder ögonen på folk.

//Xecute - probably the best undvikare in the world

Två goda nyheter har nått mig idag och klockan är inte ens tio på förmiddagen ännu!

Fröken Röds cancer har fått brutalspö av cellgifterna, Bästa B har fått avlastning och det på helgerna som egentligen är nästan omöjliga att få.    = K och B som skålar med ölglas som egentligen innehåller 30 år gammalt rödvin. Jo, jag börjar ha koll på vad brudarna gillar!

Direkt efter att ha suttit med ståpäls av allt detta fantastiska, läste jag ett blogginlägg som fick ögonen att bli alldeles varma. Det handlade inte alls om mig, men jag kunde nästan ha skrivit det själv och kände igen mig hundra procent i känslan...

Borde förbereda mig lite inför morgondagens träff med kidsen i 5A. Har lovat N att inte göra bort honom. Han tycker att jag är så himla pinsam... duuuhh  annars vore jag ju inte en riktig mamma ju! Riktiga mammor ÄR pinsamma!

Ska berätta hur man gör en tidning och hur det ser ut en vanlig dag på en redaktion. Förra gången jag gjorde det, i hans förra klass på förra skolan, var jag inte alls beredd på frökens följdfrågor när jag var färdig. Hon frågade mig hur det gick till förr i tiden, före datorernas och digitalkamerornas tid. Hallå! Jag blev helt ställd!   

Så den här gången tänkte jag ta reda på just detta, och har redan fått en del berättat från ett proffs på tidning och tryckeri a´la 70- och 80-tal. Nämligen min styvpappa. Fast jag fattade bara ungefär hälften av det han beskrev.    

På tal om 80-talet..

Bruce Springsteen var ung och äckligt snygg, man slapp läsa om Madeleines bortskämda värld på löpsedlarna varenda dag och framför allt slapp man be om ursäkt för att man inte hade mobilen med sig och därmed kunde nås precis hela tiden.

Man fick älska rosa bandspelare och man fick ha banantelefon. Det var inte så himla svårt att bestämma sig för vilken grupp man ville tillhöra, för det fanns bara tre; hårdrockare, synthare och nördar.

Det gick inte att bli beroende av datorspel - en grön prick som jagar andra gröna prickar på en svart skärm är kul, men inte dygnet runt.

//Åsa - färdigpladdrad för nu

Det var inte igår jag var på fest senast.... eller vänta! Det var ju igår! *fniss fniss* jag är så fyndig så jag tar nästan död på mig själv!

Grekisk afton med mat och musik av Yá Mas. Jag hann både äta den galet goda grekiska maten, dansa och hjälpa ungdomarna som jobbade på festen. Med runt hundra personer i lokalen blev det rätt varmt, och jag var klädd i dubbla lager klänningar. Underklänning under den långärmade klänningen med polokrage. Inte en perfekt outfit...

Men jag valde den ändå, trots att det hänger sjuttiofemton andra klänningar i klädkammaren:

Nässelutslag över hela kroppen, upp över halsen och i ansiktet är nämligen inte snyggt det heller, så det blev den mest heltäckande looken jag kunde åstadkomma när jag nu inte äger en burka.

I början av kvällen var jag skitsnygg, lagom till slutet av festen hade sminket smält bort och mitt fläckiga ansikte framträdde i all sin prakt. Jag är impad av timingen, för vid det laget var det nog ingen som ens noterade det.   

Nu måste jag gå och titta på Eiffeltornet. Later, dudes!

....som sagt... idag är jag en zombie...

Har ingen lust och ork att göra något som helst.

Orkar inte ens tänka på att göra något som helst.

Men alla barn är hemma så att gå och lägga sig, det är uteslutet.

Alltså bloggar jag: Jag sitter på en stol och behöver inte anstränga hjärnan med viktigheter.

Att blogga är den perfekta sysselsättningen som alternativ till sängläge i sömnmode.

Jaha, måste jag ha något att skriva om också?

Meh! Då blev det ju plötsligt inte så lätt och behagligt och opåfrestande längre...

Eeehh... jaha... *tänka tänka* hmm... jag såg att både en f.d kollega till mig och en nuvarande kollega  nu "gillar" min f.d fellow klassförälders sida på facebook. Denna f.d klassförälder är nu ordförande i kommunstyrelsen. Jag har hört massor om henne - så är det ju på mindre orter, där alla vet allt om alla. Dvs alla som har bott på den mindre orten sedan de tittade ut mellan sina mammors ben, och som härstammar med minst fem generationer från orten. Dvs nästan alla som bor där.

Jag funderade en stund på om jag också skulle "gilla" hennes officiella facebooksida.

Men nej, jag surfade vidare utan att ha tryckt på den magiska knappen.

Hon är, tycker jag, en alldeles för präktig person som måste synas och höras på alla föräldramöten och promt poängtera hur insatt hon är och hur engagerad hon är i precis allt.

Jodå, så att eeehh...

Det har varit stopp i rören till diskhoarna och till diskmaskinen i tre dagar. Till sist kom en stor gul tankbil som slamsög hela skiten, så nu fungerar det igen. Men det genererade en smutsig disk av enorma proportioner, som jag delvis diskade i en sänglåda i duschen. Det var jobbigt. Och nu orkar jag inte bry mig om disk eller annat i den vägen alls. Så diskberget växer fint och frodas, igen.

Visst... så är det... jajamensan...

Tänker på min vän som har migrän idag men ändå måste jobba. Och sedan ta hand om sina barn utan att ha avlastning från en partner/pappa till barnen. Med migrän och trötthet.

På en annan vän (som jag iofs bara har träffat en gång irl men verkligen gillar) som har cancer och dessutom en liten pojke, som hon måste vara borta ifrån en hel del pga sjukdomen.

Samtidigt som jag sitter här och bara är lite snorig och som förmodligen får hem pappan ikväll. Jo, jag skäms lite. Faktiskt. Jag borde ta en Treo och skärpa till mig, klippa mig och skaffa ett till jobb!

Blablabla... frukostbuffén på köksbordet blir besökt med jämna mellanrum; barnen får för en gångs skull äta framför Bolibompa, och får för en gångs skull äta med avbrott. Alltså äta lite, titta en stund, äta lite mer, titta en stund, komma på att de nog vill ha lite mer... förhoppningsvis är de klara med frukosten innan det är dags för lunch!   

De här frågorna hittade jag hos Little miss Red och blev sugen på att svara på dem, jag också. Så jag snodde dem!

Tre saker jag går igång på:

Intelligens och vass humor i en lagom blandning. Kreativa människor som tänker utanför lådorna. Fotokonst, proffsiga texter. Eehh... det där blev fler än tre saker... stäm mig!   

Tre saker jag inte kan vara utan:

Bara tre? Det finns ju fyra stycken i min härliga familj jag inte kan vara utan! Ok, då klumpar jag ihop dem till "barnen", och plussar på med mina bästa vänner och skrivaochfota (det var visst det bara ett ord!)

Tre saker jag ångrar:

Att jag inte var hemma mer innan mamma dog. Att jag höll på med hästar istället för dans. Att jag inte fick tokspel på alla idioter i högstadiet och skällde ut dem för noter.

Tre saker som gör mig glad:

Barnen. Höst+kamera. Äkta vänner.

Tre saker som gör mig arg:

Folk som aldrig ser möjligheter, bara hinder.

Rasister och pedofiler.

Människor som är "pro-ana" dvs förespråkar anorexi.

Tre människor jag beundrar:

Människa med IQ och EQ samtidigt.

Människa med kreativit och spontanitet.

Människa som är positiv men inte äckelkäck.

Tre saker jag skulle vilja göra:

Resa runt i hela Storbritannien.

Handla på loppis/second hand varje vecka.

Starta ett barnhem, ett jättestort där alla barn till missbrukare, barn till psykopater och barn från hemska andra barnhem, ja alla barn i hela världen som mår dåligt skulle få plats. Okej, inte realistiskt. Men ett barnhem där så många som möjligt får plats iaf. För barn i Sverige som blir utsatta för all slags misshandel i hemmet. Det har jag drömt om sedan jag såg en kvinna som gjort detta i USA, och som var med i ett Oprah-program för cirka hundra år sedan...

Tre maträtter eller ingredienser i köket jag gillar:

Köttfärslimpa, köttbullar och Kyckling Korma.

Tre TV-program jag ser:

Jag ser inga alls. Men jag brukade se och skulle vilja se igen: Grey´s anatomy, House och uppdrag granskning. och nyheterna. Det här att bara skriva tre saker går inget vidare märker jag.

Tre saker jag har med mig i livet:

Att det aldrig blir för sent för att göra någonting.

Att en glad mamma är bättre än en sur Ajax-tornadomamma.

Att kärlek är viktigare än alla nya dyra saker i världen.

Tre saker på önskelistan:

Massor av pengar (till att handla på second hand för....)

Mer tid över till roliga projekt.

Hmm.... jag kan inte komma på något mer. Jag har faktiskt det mesta jag vill ha i livet; underbara barn, stort hus mitt i naturen, bra jobb, massor av kärlek. Det är väl allt man kan behöva, tycker jag i alla fall! 

Tre bloggar jag inte kan vara utan:

Jag måste vara utan de flesta eftersom jag inte har så mycket tid till att läsa bloggar längre. Men om jag hade tid skulle jag läsa dessa minst en gång om dagen: No bimbos allowed, Little miss Red, Zaras, Rieslings och FiloZophies. Jajajaja, det var fler än tre.....  

"Vad har du på gång, Lata Lucy? Vilken är din smarta lata plan idag?"

= introt till ett rätt trist barnprogram i SVT.

Desto roligare är att använda detta intro till att retas med N! *fniss*

Han är ju en född latmask. Lyfter inte armen om han inte måste.

Tur att han har humor - vi kan ha så sjukt kul ihop. Ibland skrattar jag så att jag får kramp i magen.

Ibland är han väldigt rolig utan att det är meningen också...

Som igår.

Han och kompisen (som inte heller är ett fan av att anstränga sig i onödan) hade ingen lust att vara ute. Det var mulet och trist men hey, med lite fantasi blir det roligt ändå, eller?

Men killarna hade inte för avsikt att anstränga sina små grå för att komma på något kul att göra. Först gick de genom allén ut till stora vägen och tillbaka (dvs 2 km), och hade då enligt egen utsago "varit ute MINST en timme!!!". Inte direkt, det hade då gått 25 minuter...

Vad gör de då? Jo. De går runt en buske. 50 varv.

"Vad har du på gång, lata N? Vilken är din smarta lata plan idag?"

    Det är N till vänster... 

(Leksands medeltidsmarknad i somras)

Zombieinlägg.

För några år sedan hände det med jämna mellanrum att jag stannade uppe en hel natt (det var ändå ingen idé att försöka somna mellan bebisvaknarvarven) och passade på att använda tiden till lite allt möjligt. Städa, t ex. Det var väldigt skönt att gå omkring och pilla på huset i lagom takt, i total tystnad och total ensamhet (om man bortser från bebis).

Sedan var jag vaken ända till nästa dags kväll.

Det skulle jag ALDRIG klara av idag! Trots att detta var mindre än fyra år sedan.

Kan stigande ålderssymptom verkligen slå till så snabbt? Jag är ju för sjutton inte fyllda fyrtio än!

Om det mot förmodan INTE beror på stigande ålder... då har jag ingen aning om varför min energi så kraftigt har minskat.

Gud vilket trist blogginlägg!

Ska försöka bättra mig till nästa gång. *gäsp*