För ett tag sedan fick jag en kommentar som bland annat innehöll ungefär denna mening; "du uppdaterar ju typ ba en gång om dan eller så, ibland är de ju samma inlägg överst i flera dagar..." 

Förklaring: Jag är inte tonåring, till skillnad från majoriteten här. Det innebär till exempel att jag har ett liv. Alltså ett riktigt liv, som inte är helt centrerat kring mitt ego och tron att alla skulle tycka att det är kul att läsa om minsta detalj jag gör. Därför berättar jag inte allt om när jag gick på toaletten sist eller att jag just gått upp ur sängen och ska äta frukost.

Jag har ett liv, som är proppat med andra människor och annat att göra, än att sitta vid datorn och blogga. Därför kan det ibland gå lång tid mellan mina inlägg. Inte bara en dag (som verkar vara outhärdligt lång tid för tonåringar) utan flera.

Nu när hösten börjar med allt vad det innebär, blir det ännu mindre tid över till att blogga. Jag älskar visserligen att skriva och saknar att jobba med det, men å andra sidan så börjar jag tröttna rejält på denna sjuka bloggvärld.

Anyway. Gotta go. Inskolning på G - måste vara bland det tråkigaste som finns! Jag avskyr verkligen att sitta och glo på en sandlådekant i timmar...  samtidigt blir det sååå skönt när ALLA barnen går på dagis/förskoleklass/skola. Mixed feelings alltså.   

Kan ju sitta där och fundera på huruvida jag någonsin ska åka tillbaka till mitt andra hemland Danmark eller inte. Kom tillbaka därifrån igår och är minst sagt tvärförbannad. Tänk om det fanns släktaffärer. "Ny familj - halva priset t o m 31/8!"

Plötsligt är det fullt av detta i rampljuset; "kolla in min blogg så länkar jag till dig"

"Kolla in min blogg så får du dittan och dattan"

"Kolla in min blogg och följ den, så följer jag din"

"Kolla in min blogg och kommentera, så kommenterar jag tillbaka"

Det är ju lite som prostitution.

Att sälja sig själv billigt, för att få statistik.

Jag förstår fortfarande inte hur man kan vilja ha läsare som inte läser.

Jag förstår fortfarande inte hur man kan vilja ha helt intetsägande kommentarer som är skrivna enbart för att man ska kommentera tillbaka.

Nej, jag fattar inte det faktiskt.

Själv skulle jag verkligen skämmas över att skriva något sådant i rampljuset. Lite som att det också är skämmigt att vara riktigt desperat singel som sätter på vad som helst som har två ben.

Varför blogga, om ingen ändå läser det man skriver, utan bara skummar igenom och kommenterar med något i stil med "fin blogg du har kolla in min"?

Handlar det om att hamna på topplistan för dagen? Att samla tillräckligt med statistik för att komma högt upp där?

Nej, jag fattar inte faktiskt.

Personligen avskyr jag masskommentarer i stil med "hej fin blogg kolla in min", och jag skriver för att beröra och/eller bli läst. LÄST. Hellre av en som bryr sig än femtio som bara tittade in för att jag ska göra det samma hos dem....

För femtioelfte gången bara den här månaden har jag råkat ut för detta igen.

Stötte på en fellow dagismamma vid affären tidigare idag.

"Imorgon börjar semestern, ska bli jätteskönt!" sade jag (för att ha något att säga, har nada gemensamt med denna präktiga människa).

"Så du har börjat jobba nu alltså?" säger präktomänniskan.

Jag bet ihop, faktiskt. Men det hjälpte inte hela vägen. Lite "råkade" sippra ut...

"Hehe, jag jobbar ju dygnet runt hela tiden, så det ska bli jätteskönt att F är hemma fem veckor så att jag också får lite ledigt... *ser trevlig ut men kokar inombords*

Det är inte första gången just denna kvinna frågar om jag börjat arbeta. Faktiskt kommer den frågan generellt upp inom ett par minuter när man måste stå och kallprata med henne.

Samma sak är det med flera andra som jag är ytligt bekant med.

Och nej, jag tror inte att det handlar om att de inte vet vad de ska säga. Dessa människor är allihop dels jättebra på kallprat, dels verkar älska att kallprata om dittan och dattan och vädret och barnen och blablabla med alla möjliga.

Nej, de ger bara ansikten åt den här grymt irriterande inställningen som tyvärr härskar i Sverige: Du Är Ditt Arbete.

Ta till exempel kvällstidningarna. De är inte bara åldersfixerade på ett sätt som är svårt att hitta i andra länder, utan de är också fixerade vid vilka jobb folk har.

"Det säger Anna, 36, sekreterare". Det räcker liksom inte med bara "Anna" eller möjligtvis "Anna från Karlstad".

Man är vad man gör. I mycket högre grad här, än i de flesta andra länder.

Och om man nu,som jag, inte har en specifik arbetsplats som slutar på "AB", så blir folk i gemen osäkra. Det känns läskigt att det inte finns ett fack till oss som inte jobbar. Inte undra på att det är en sådan enorm katastrof att bli arbetslös (och jag menar inte ekonomiskt nu)!

Ännu värre är det, när folk fortsätter envisas; med följdfrågor.

"Nehej, du har inte börjat jobba än...vad ska du göra sedan då? Vad har du tänkt dig?"

Då har det faktiskt "råkat" hända att jag svarat "mjae... alltså jag tänkte inte söka jobb... vi klarar oss ju så bra på bara en lön..."

FNISS! Gissa hur de reagerar då? De blir helt ställda!!!

(Med tanke på att jag varit "föräldraledig" - ett idiotiskt ord - i snart sex år, så borde folk kanske ha lärt sig att inte ställa just dessa frågor till just mig? Men icke.)

Sedan är det en annan aspekt av saken som också gör att jag blir just så förbannad:

Folk, till och med de som själva har barn och varit föräldralediga ett tag (oftast max ett år, men ändå), FATTAR INTE hur TUFFT det är!

DET stör mig!

Det här är by fucking far det tuffaste, stressigaste, mest slitiga jobb jag någonsin haft!

Jag har jobbat som reporter, och då under långa perioder ensam med totalansvar för en redaktion och att två helsidor skulle fyllas. Stressigt!!!

Jag har jobbat som skogsbrukare (fysiskt jäkligt hårt jobb.)

Jag har jobbat på Skogsvårdsstyrelsen (jag gick och gick och gick, uppför berg och nerför berg, flera fucking mil om dagen och vi pratar inte stigar direkt.)

Som dagispersonal både i Sverige och Danmark.

Inom äldreomsorgen (stressigt!).

Jag har jobbat i en korvkiosk (bara en dag, jag stod inte ut längre än så......)

Sålt glass på Ströget till folk jag inte fattade vad de sade (tyskar) och utan att kunna räkna i huvudet... (grät när jag kom hem varje kväll och svor att inte gå dit nästa dag..)

Jag har städat hotellrum (stress; deadlines på när rummen måste vara klara).

Jag har jobbat som lantbrukare (ganska nice ur stressynpunkt...)

Jag har sorterat post på de stora Stockholmsterminalerna Tomteboda och Klara när det var högsäsong...

Fick fan mer cred när jag städade och sorterade post, än jag får när jag utför detta tunga jobb! Och ja, det gör mig riktigt, riktigt, riktigt sur!

Men missförstå mig inte nu; jag har helt och hållet självmant varit gravid med, fött och tagit hand om mina fyra underbara barn på heltid i snart sex år. Tycker bara att jag skulle få liiiiteeee mer cred för det också... 

Ja, det gör jag faktiskt! Särskilt tonårstjejer. Jag avskydde tonårstjejer redan när jag själv var tonårstjej.

Tonårtjejer är vidriga små varelser. Men det allra värsta är att de i de flesta fall fortsätter att vara ganska vidriga när de blir vuxna. Och som vuxna påverkar de samhället, samhället påverkar mig. Därför är jag just nu förbannad.

För jag har fattat nu hur många blonderade bimbopuckotonåringar det finns. Herregud, det verkar ha blivit mycket värre sedan jag själv var tonåring. Då var de inte lika många, de där totalt blåsta brudarna. Nu är de överallt, med sina vitblonderade hår och exakt likadana kläder.

Det är den verkligheten som ska möta mina döttrar om några år. Fy fan! Önskar jag kunde utrota alla dessa Kissie-wannabees.

De är nämligen inte ett dugg harmlösa. Nej, det är brudar som de, som gör att utvecklingen på jämställdhetsområdet går så satans långsamt! Det är puckade brudar som de, som fortsätter vara puckade vuxna, som fungerar som en bromskloss för alla normala kvinnor som faktiskt har en hjärna och som faktiskt bryr sig om annat än smink och mode.

Det är de som drar ner lönerna, som fortsätter medverka till den sneda kvinnosynen - en kvinnosyn som de själva ser upp till och vill vara en del av! De ser upp till glamourmodeller a´la Linda Rosing  (som iofs inte är mycket till glamour...) och Victoria Silvstedt. Dessa idioter blir vuxna och skaffar själva barn... gaaaaa.....

Alla vet väl hur puckad Blinda Trosing är, annars är det bara att kika in på sajten med hennes mest kända citat.

Men om alla visste att de flesta tonårsbrudar med silikondrömmar är minst lika puckade, kanske en folkrörelse skulle kunna starta? En rörelse som ledde till att man fångade upp dessa looser-wannabees och hann hejda tragiken i tid, och också kunde minska stoppklosseffekten på samhällets utveckling. Ja, drömma kan man ju alltid.

Själva drömmer väl tjejerna mest om att bli bekräftade/påsatta av lika puckade killar. Suck. Det är ju så sjukt så jag snart börjar drömma mardrömmar.

Nu åker de ut! Mattorna alltså. Nu får det vara nog!

Mattorna som ska ligga på sin plats och pryda sina golv, får ändå aldrig göra det. De far runt i knöliga högar och blir smutsiga på ett ögonblick.

Jag veeeet att det finns sånt där man lägger under mattor, så att de inte halkar iväg. Men det blir aldrig av att skaffa det. Och även om de låg kvar på sina platser, skulle de bli precis lika smutsiga precis lika snabbt.

Det går inte att ha mattor på sommaren! Mattor + sommarbarn = massor av extrajobb!

Så nu åker de ut! Jag prioriterar att mina barn får springa ut och in i huset som de vill, barfota med blöta, gräsiga, svartsmutsiga fötter!

Sitter här i värmen, ganska irriterad efter en lång, lång dag.

Nej förresten, nu ljög jag. Det lät bättre med irriterad än avundsjuk...

Ja, jag är avundsjuk! Jag är illgrön av avundsjuka! Och därför irriterad.

Jag är avundsjuk på folk och familjer som kan njuta av varma sommardagar. Som kan ta med en bok ut i trädgården medans barnen glatt leker utan att störa varannan minut.

Som kan ta det lugnt en dag då och då, utan att det betyder att det blir tredubbelt så mycket att göra dagen efter.

Jag är avundsjuk på människor som är gifta eller lever i förhållanden där partnern inte jobbar typ jämt. Så att de slipper göra det mesta själva. Även soliga, varma, härliga sommardagar.

Jag är extra avundsjuk på det just idag, eftersom idag var en extra jävlig dag.

Det är helt och hållet mitt fel. Jag har misslyckats med mina barns sömrutiner...

De somnar sent. Sedan är de extra trötta dagen därpå, alltså extra gnälliga och arga och sura och slåss och bråkar extra mycket/hela tiden för att så falla ihop i små högar sent på eftermiddagen. Somna alltså. Vid det laget är jag själv så slut att jag inte kan förmå mig att väcka dem. Dels är det nästan omöjligt, men om jag lyckas så är de hysteriska bra länge efter väckningen och sedan sju gånger värre de återstående timmarna till läggdags. Dels blir det så frestande lugnt och skönt när de två minsta sover....

Ja, och sedan vaknar de, lagom till läggdags. Då är de pigga och somnar sent igen, och så börjar det om. Så här har det hållt på fram och tillbaka sedan sommarlovet startade. Eftersom jag oftast är ensam är det svårt att klara de där sena eftermiddagarna. Det finns ingen som tar över och fortsätter hålla dem vakna så att de inte somnar någonstans.

Lovar mig själv varje kväll jag har pigga barn att aldrig mer låta dem sova på eftermiddagen.

Men nästa gång är jag själv lika tröttkörd igen, efter en hel dags extra skrik och bråk...

Samtidigt med detta har jag försökt hålla nere kaoset hemma och ute idag. Jag har ont i fötterna nu, som jag ofta har på kvällarna, eftersom jag fan inte sitter många sekunder under dagarna.

Inte nog med det så är barnens pappa extra mycket borta i juli. Vi ser nästan inte till honom redan innan, men i juli är det dubbelt så många jourer som annars, och i övrigt ännu längre dagar än annars, på grund av underbemanningen.

Det här innebär en jour: Han åker tidigt på morgonen dag A, innan vi vaknat eller när vi precis har vaknat. Han är borta till nästa dags, B, eftermiddag. Då kommer han hem efter att ha varit vaken sedan morgonen dag A. Alltså kan han oftast knappt stå på benen och måste sova resten av dygnet till morgonen efter, C, då han försvinner till jobbet igen och kommer hem tidigast vid sju - åttatiden.

Flera gånger i veckan.

Jag börjar faktiskt känna mig utbränd. Tålamodet tryter och jag vill ibland bara gå härifrån och skita i allt.

Ja, varför sätter jag mig inte bara ner då?

Jo, för att mina barn inte är särskilt lugna. Ibland är de det, men inte längre än tjugo minuter i sträck. De slår sig, de ramlar, de bråkar, de kivas, de slåss, de vill något, och de är många, så minuterna utan att jag måste göra något är få. Och eftersom jag vet att det inte är någon idé att sätta sig ner bekvämt så gör jag inte det, utan försöker istället göra något vettigt mellan springandet. Ändå är det alltid mer eller mindre kaos här. De är snabba. Det dras fram grejer fortare än jag hinner lägga tillbaks dem, de springer in med smutsiga fötter, drar ut kuddar, kastar klossar i hela huset.... tvätten växer lavinartat så fort jag inte tvättat på en dag och .... suck.

Jag är avundsjuk på folk som sitter vid stranden/poolen och softar medan deras enda barn leker lugnt och glatt utan att behöva kollas hela tiden. Som har barn som inte tar en mikrosekund på sig att försvinna. Ja, på alla som kan vara på offentliga platser och slappna av samtidigt.

Jag är avundsjuk och arg och känner för att ge fingret åt hela världen!

Men imorgon är en ny dag...

Idag tog jag med mig mina hemmavarande tre barn till Lek- och buslandet. Vi hade också med oss en kompis till min femåriga dotter. Barnen hade sjukt kul, var inte stilla en sekund under de tre timmar vi var där!

När vi anlände, ställde vi alla våra skor på en ganska kort hylla. Våra sex par skor fick precis plats.

När vi skulle gå därifrån, fattades några skor. En av mina, en av min femårings och en av min tvååriga dotters. Min son och kompisen hade dock fått behålla två skor.

Vilka sjuka människor det finns!     

Trodde jag hade lärt mig min läxa, men nä. Jag tittade in på en blogg från rampljuset, trots att jag genom reklamen såg att det var en tonårsblogg.

Det var dock inte den gamla vanliga smörjan om fika och shopping, utan något bra mycket äckligare;  tjejer och killar som smackade upp sina jäkla tuttar och rumpor mot kameran, i samma gamla vanliga fula poser som de tror är "sexiga". Fast utan kläder, eller med rep runt brösten och en kniv emellan... eller något annat "konstnärligt". Så otroligt fult och patetiskt!!! Jag frågar mig igen, vart världen är på väg?

Är unga människor SÅ sjukligt besatta av bekräftelse?

Fy fan, jag mår fortfarande illa. Det första som mötte mig när jag hade klickat var nämligen en jättebild på blogginnehavarens eget nakna arsle.   

Namnet scandal beauties of Sweden borde bytas ut mot Psykfall från Sveriges stängda dårhus.