"Fet tants sexuella irrfärder"

?!?

Seriöst? Jag undrar var Bloggplatsens admins håller hus.

Nej, jag är inte pryd, alls. Inte ens en millimeter. Men den här människan bloggar på en portal vars medlemmar består av 80 % barn och yngre tonåringar.

Dessutom är det så totalt smaklöst, oerotiskt och osofisktikerat något bara kan bli. Inte ett dugg "sexigt". Tvärtom; det är direkt avtändande när en ganska IQ-befriad kvinna, som uppenbarligen aldrig har kommit i kontakt med orden "stil" och "klass", visar upp hela sin smaklösa wt-vulgaritet.

De enda som kan tända på detta är lika smaklösa, IQ-befriade och trashiga män...

Ja, jag vet. Man ska göra som alla andra, göra om sin profilbild på Facebook till en regnbågsfärgad sådan. Man ska visa sitt stöd för homosexuellas rätt att gifta sig.

Om man inte har en regnbåge framför ansiktet är man nog emot. Man kanske till och med är medlem i Westboro babtist church?

Jag är emot.

Att göra som precis alla andra.

Det känns som att det finns bättre och mer konstruktiva sätt att hjälpa htb-rörelsen än detta. Det här är ungefär lika effektivt som när femtioelvatusen brudar lägger upp konstiga "hemliga" statusar till förmån för cancerforskningen.

Det funkar bättre att skänka pengar............... just sayi´n....

I övrigt är jag 200% för allas lika värde och rättigheter.

Det var på tiden att världens mest inflytelserika land hoppade på tåget. Hurra!

Alla intressen och livsstilar är inte lika "politiskt korrekta".

Självklart beror det ofta på i vilket sammanhang man befinner sig; till exempel är det oerhört pk att dricka hembränt i baksätet på en raggarbil, om man är omgiven av likasinnade. Men det är verkligen inte pk att, iförd fulvästen, hala fram dunken och snacka motorkraft hos gamla amerikanare på finfesten med champagne och fransk kulturfilmsprat.

Men sedan finns det sådant som verkar vara mer övergripande aningen- eller.

Det här funderar jag på eftersom jag har ett ”pk-problem" - både med mina intressen och mitt beroende.

Dels har kost, hälsa och träning intresserat mig sedan jag var 11 år och hittade en hel hög I Form-tidningar hemma hos pappa i Köpenhamn. (Gjorde genast en klippbok vars övningar jag utförde regelbundet på höskullen hemma :-)) . Dels är jag sockerberoende. Riktigt ordentligt.

Nu har jag lyckats sluta med socker, efter många års kamp till och från. Aldrig tidigare har jag fått bort det helt och hållet från min kropp vilket var en riktigt tuff uppgift.  Det ger nämligen lika starka effekter i abstinensväg när man slutar helt med det, som nikotin, alkohol och t o m mildare former av heroin. Fruktansvärda abstinensbesvär. Jag låg fullständigt utslagen i dagar och led hemska kval en vecka, innan det värsta var över.

("En tripp till helvetet t/r" )

När jag gjorde det, slutade med socker alltså, och började äta väldigt grönt och väldigt sunt (som tillägg till att jag redan rör på mig rätt mycket) upptäckte jag något: Hade jag t ex slutat snusa istället, och beskrivit mitt helvete och beklagat mig offentligt, hade jag förmodligen fått massor av pepp och påhejning. Att sluta med socker och därmed äta och leva hälsosamt genererar inte riktigt samma effekter.

Ett intressant fenomen! Varför är det ena pk men inte det andra?

Tittar man i sociala medier, läser bloggar, tweets och annat från oprofessionella skribenter, är det lätt att hitta fler som upplever detta. Man hittar också många som dessutom måste stå ut med otaliga negativa kommentarer.

Så varför är den ena livsstilen pk men inte den andra? Varför är det inte särskilt socialt accepterat att öppet se ner på "den genomsnittlige svennens" val av livsstil, t. ex när hen lägger upp foton på sin chipspåse eller citatbilder om hur löjligt det är att träna?

Men så mycket mer accepterat att kommentera negativt (eller osynliggöra) när det gäller människor som tar hand om sig själva och sin hälsa?

Kursiv (Ctrl+I)

Notera att  jag inte pratar om gravt överviktiga människor nu, på något sätt. Jag jämför inte den sociala acceptansen med 140-kiloskillens som dagligen drabbas av omgivningens öppna förakt. Samhällets/medias syn på överviktiga och deras karaktärer osv är helt åt helvete.

Jag syftar på det här märkliga lagom-fenomenet:

Man får inte vara för osund/överviktig.

Men det är inte heller pk att vara för sund.

Några exempel saxade från internet:

"Det värsta jag vet är folk som hackar på en för att man är dedikerad och hängiven sin hälsa.
Är det bara jag som stöter på den här vågen av förakt från icketränande? Man ska tydligen skämmas för att man tränar och vill förbättra sig själv. Hyckleri."

"Hörde en intressant sak om det här med hån hit och dit på radion. De pratade lite om att det är mer socialt accepterat att supa två dagar i veckan än att träna varje dag. Det tycker jag är sjukt - istället för att klanka ner på de som tränar borde man ge positiva kommentarer.
Jag har varit med om det rätt mycket, att jag får negativa kommentarer, och ibland kokar jag inuti."

"Har haft lite diskussioner här hemma om att vi som tränar mycket och äter hälsosamt får höra en hel del negativa kommentarer. En del tycker det är extremt, överdrivet och att man måste ju leva lite också. Man hör väldigt sällan någon kommentera någon som äter skräpmat. Det är i mina ögon värre. Särskilt när man lär sina barn att äta en kost som innehåller lika mycket socker som godis. Det tycker jag rent av är elakt mot det barnet. Man föds knappast med ett sockersug…

Samma observation har jag gjort på sociala medier. Det verkar som att det är helt ok att kommentera en vältränad person med negativa kommentarer. Som ” nä fy vad mycket muskler, vad äckligt” osv. Skulle någon skriva något likvärdigt om en överviktig person skulle det bli ett himla liv. Tror man att muskler gör den personen fri från känslor? Tror man inte att den personen kan bli lika sårad? Har man inget positivt att säga, var hellre tyst."

Ungefär så, ja. Det är jättesuperokej att sitta på stamställets uteservering med sin starköl och sina saltade, rostade nötter, och fälla syrliga, nedlåtande kommentarer om någon hurtig person springer förbi i sina färgglada, blanka tights.

Att mula schips med vännerna och haussa sitt ”livsnjutande” i jämförelse med de fanatiska bladätarnas stackars tillvaro.

Om den som springer förbi skulle stanna upp och börja tweeta ifrågasättande vari livsnjutandet ligger och kommentera kroggästernas val av livsstil, skulle det inte vara lika pk alls.

Det skulle nog bli en så kallad Twitterstorm...

"Ska du verkligen äta det där godiset?" "Borde du inte börja träna lite?" "Du måste gilla sprutor, så mycket socker som du stoppar i dig. Du skullle kanske satsa på en karriär som narkoman istället för diabetiker?" - sådant skriver man normalt inte till en person som lägger upp en bild på fredagsmyzet.

"Ska du träna nu igen? Vad du var hurtig då..." "Ta en kaka föffan, ingen har dött av lite socker!" "Äter du gräs också?!" - vanliga kommentarer till de som tar hand om sig själva. Precis som menande blickar, suckar och andra inte-så-hemliga signaler om vad man anser.

Statusar och bilder som handlar om att dricka vin, öl, äta gott (och så en bild på mat som får kroppen att vilja lägga sig och dö istället för att behöva ta hand om skiten), sitta still i soffan, länkar till artiklar om vad som helst spånigt bara det inte handlar om hälsa – de får massvis av ”gilla”.

Statusar och bilder som handlar om att man varit på ett träningspass av något slag, ätit något gott (en tallrik med mat som kroppen jublar över att få), länkar till artiklar om matens och rörelsens påverkan på kroppen – not so much. Det här gäller som sagt inte bara mig, men även andra som delar det här intresset och som jag har möjlighet att iaktta i sociala medier.

Möjligtvis är det okej att träna och äta sunt, om man egentligen inte vill. (Helst ska någon läkare ha sagt åt dig att du måste. Eller vem som helst annan inom sjukvården.) Klaga gärna lagom mycket på hur jobbigt det är och hur tråkigt det är att behöva hoppa över eftermiddagsfikat. Då är det bra. Och träna inte för ofta! Minsta möjliga insats, bara precis så att det kan räknas som regelbundet. Bli lagom vältränad - men absolut inte deffad. Då är du jätteduktig i omvärldens ögon och kan bada i "gillanden".

Men varför? Varför är det finare att missköta sin kropp och sitt psyke, än att ta hand om dem? Varför är det mer socialt accepterat att leva på nästan enbart processad mat, utan minsta grönsak till, än att äta hälsosamt? Varför är det fult att tycka om att träna mycket?

Jag fortsätter "forska" i det här fenomenet, men utan något större hopp om att hitta några ordentliga svar...

Det finns en sida på Facebook som heter "den värkiga verkligheten".

Ja, jag vet inte ens var jag ska börja. Är personen som driver den utvecklingsstörd? Det verkar i alla fall så.

Varje gång någon postar bilder därifrån mår jag illa och måste kräkas lite i munnen.

Bilderna är fula, ibland osmakliga och gör oftast att det är nästan omöjligt att se texten. Det ska tydligen vara så gulligt, glittrigt och blänkande som möjligt. Eller bara puttinuttigt. Nallar. Fantasyblommor. Isch.  

Texterna... herregud. Nästan alltid dåligt formulerade självklarheter. Det är smetig sentimentalitet och kladdiga klyschor från början till slut.

   Nähä? Är det sant?!? Hade jag aaaldriiig tänkt på eller märkt!

Här försöker vi vinna VM i självklarheter.

      Åh, så vackert och fint! Tror jag fick en tår i ögat. Not.

Varför behöver folk läsa klyschiga, kladdiga texter på suddiga bilder med hjärtan och blommor?

Tänk så mycket mer det hade gett om människan bakom det här hade låtit bli bilderna och bara skrivit statusar med samma innebörd - fast utan den sentimentala geggan.

"Man kan inte älska alla, men jag tror vi alla älskar någon. Om inte annat älskar vi förhoppningsvis oss själva och det är ibland tillräckligt."

Svart text på vit bakgrund och utan den sentimentala förvrängningen av orden. Ta-daa! Tror jag ska starta en egen värkig verklighetssida. En som gör om alla vidriga bilder, de som får det att värka i mig.

//X - irriterad 

Kampen för att hålla mina barn någorlunda hälsosamt sockerfria, är inte så lätt. Inte i det här samhället vi lever i idag.

Det ska vara fredagsmys hit och fika dit. Skolbarnen från fyran och uppåt går till ICA så gott som varje rast och köper godis, glass, dricka eller fikabröd. Ja, till och med energidrycker, som är så skadliga för barn! Jo, det är sant. Jag har en trettonåring som berättar en hel del, utöver vad jag själv ser varenda dag.

Många ger sina barn godis lite hur som helst, när som helst och fikar hemma varje dag.

Är det ingen som ser utvecklingen i USA? Eller för den delen här i Sverige? Andelen överviktiga barn har ökat lavinartat, liksom andelen överviktiga vuxna.

Vuxna säger jag inget om, men att mata sina barn med socker är ju närmast misshandel.

Barnen kan inte själva välja. Har man föräldrar som skickar med pengar till skolan så att man kan köpa det man vill, så gör man förstås det. Får man fika hemma under veckorna så är det klart att man äter.

Tack och lov har jag lyckats hjärntvätta mina barn så pass ordentligt, att de vet att socker finns i mycket annat än godis och att socker inte alls är bra för kroppen. Tack och lov uttrycker de negativa åsikter om att andra barn vräker i sig.

Men så klart är det ändå jobbigt för dem ibland. När alla andra får.

Min yngsta dotter är fem år och går på dagis. Jag var säker på att förskolan hade policyn att man inte ska skicka med annat än smörgås/frukt till tisdagarnas utflykter. Det visade sig för några dagar sedan att så inte var fallet, utan många har med sig kakor eller bullar. Men okej, jag har haft barn på många avdelningar genom åren och kan ju ha blandat ihop det.

Jag blev i varje fall besviken. Att tillåta sådant för små barn, mitt i veckorna, ger inga bra signaler och hjälper inte till att lära barn hur viktigt det är att hålla igen på just socker. Inte bara vikten hos barn ökar ju, utan även antalet barn med diabetes och andra sockerrelaterade sjukdomar.

Det är ju helt galet hur ätandet har utvecklats!

"Förr" fikade man ofta varje dag, men "förr" rörde man också på sig väldigt mycket mer än man gör idag. Nu sitter barn stilla mycket mer, framför datorer, Nintendon, Playstation, mobiler, surfplattor...

"Förr" var det lördagsgodis som gällde, inte godis hela veckan.

Förr åt man inte så stora mängder färdiglagad (sockerfylld) mat eller så stora mängder tillbehör i stil med ketchup.

Allt sådant har ökat, samtidigt som den fysiska aktivitetsnivån har sjunkit.

Och så det förbaskade fredagsmyset på det. Med mängder av chips, drickor, whatever. Dagen efter är det dags för lördagsgodis förstås, och så söndagsfika och måndagslunchrast i skolan med en tur till affären... hallå, någon? Anyone out there? Är det bara jag som tycker att det är helt sjukt?

Jag tänker inte börja skicka med kakor som matsäck till mina barn. Inte heller tänker jag någonsin skicka med något barn pengar till skolan! Vill de ha något att äta på under eftermiddagen, kommer jag skicka med frukt eller en macka.

Deras hälsa är mycket viktigare, än att de inte tycker att jag är en dum mamma som vägrar ge dem det som alla andra får.

//Sign Stenhård, Dum Mamma...

"Starta din egen modeshop med Mylovebasket, genom att blogga om produkterna du gillar, har köpt eller vill köpa"

Så står det framför min näsa just nu, när jag skriver.

Finns det inte modebloggar så det räcker?

Tänk om alla dessa shopaholics skulle lägga precis lika mycket tid, tankar och engagemang på bara liiiteeee viktigare saker - vilken skillnad det skulle kunna göra!

Tänk om samma tid, tankar och engagemang lades på att motverka mobbing i skolorna där bloggerskorna går (för det är ju framför allt tonårsbrudar som tror att de är modeorakel). Eller rasism i samma skolor. Tänk om alla pengar som läggs på shopping av (fula) modekläder istället användes till att motverka barnfattigdomen i Sverige. Till att stödja kvinnofridskämparna i Sverige. Cancerforskningen. Utvecklandet av produkter inom skönhets- och modeindustrin som INTE skadar vare sig djur eller människor.

Det värsta med mode är att det likriktar. Jag är medveten om att modet har blivit mer tillåtande, spänner över fler stilar, men det är inte vad jag ser när jag går omkring. Jag ser tonårstjejer och unga vuxna som ser exakt likadana ut.

Det finns några olika grupperingar, men inom dessa ser alla exakt likadana ut. Och nåde den som sticker ut! På fel sätt.

Dålig självkänsla och låg självkärlek kan man inte vare sig shoppa bort eller modeblogga bort. Det är extremt kortvariga kickar av falsk bekräftelse. Långnäsa!

Så varför inte  strunta i att åka till Det Stora Shoppingcentret idag. Strunta i att köpa prylar och kläder du inte behöver. Använd tiden och pengarna till att skaffa ett par fadderbarn och plantera några träd i den skövlade regnskogen istället. 

Det var inte alls det här jag skulle skriva när jag loggade in.. tack, jävla puckade idiotreklam för att det ska skapas ännu fler helt värdelösa, meningslösa modebloggar. Tack. Not.

......kjamizar, styjkekjamizar, puzzizar, sötizar, prinsar och prinsessor, bästa Ulrika/Maria/Johanna/whatever name och bästa fikan och bästa festen och bästa toalettbesöket, bästa falukorven, myspinne, gosizar..................

....och nu: en blogg som heter..... wait for it...." tankizar".

Jag dör. Det finns inget hopp för mänskligheten.